Johan August Strindberg, a Swede, wrote psychological realism of noted novels and plays, including Miss Julie (1888) and The Dance of Death (1901).
Johan August Strindberg painted. He alongside Henrik Ibsen, Søren Kierkegaard, Selma Lagerlöf, Hans Christian Andersen, and Snorri Sturluson arguably most influenced of all famous Scandinavian authors. People know this father of modern theatre. His work falls into major literary movements of naturalism and expressionism. People widely read him internationally to this day.
Tycker man, som jag, om uppväxthistorier, så är alltid första delen i 'Tjänstekvinnans son' intressant. Den tål att läsas om.
Men denna gång läste jag även om 'Ensam', en liten bok från 1903, en sorts meditation, skriven i jag-form, då Strindberg bara hade tio år kvar av livet. Han är åldrad, uttrycker visdom och mildare sinnelag, trivs i ensamhet, mediterande. Han visar upp sin kreativa fantasi och vägen till intuition. När han inte längre sätter sig själv i centrum i strid med yttervärlden, fokuserar han mer på inlevelse med grannar och grannskap, via sin fantasi/intuition/telepati.
Jag ler när han skriver "... jag ville inte klaga, emedan jag håller på att vänja mig av med att klaga." Inför en ung nygift mans misslyckade affärsföretag, skriver han "Hans telefontråd sjöng så sorgligt i min vägg, även om nätterna."
Jag uppskattar denna lilla skrift, antagligen för att jag själv hunnit till samma övre medelålder. Försonad med lidandet, ämnar han nu "ta livets bittra kalkar som medicin". Han upplever en ny inre frid och stilla glädje.
"Ensamheten: att spinna in sig i sin egen själs silke, förpuppas och vänta på metamorfosen, ty en sådan uteblir icke. Man lever under tiden på sina upplevelser, och telepatiskt lever man andras liv."
Båda berättelserna är faktiskt riktigt bra om man kan se bortom det (i dagsläget) arkaiska språket. Strindberg fångar människans egenheter väl i båda berättelserna, och därtill även samtiden.