Det är väldigt mycket språket som fängslar mig, och att berättelsen inte förskönar (fast språket kanske gör det lite, gör det till litteratur) och framför allt att jaget kliver in och berättar om nuet, om huvudpersonen som sin far, sjuk och nära döden. Det förverkligar grundnarrativet om P och hans flykt genom livet. Förhöret som berättarteknik i inledningen är också genialisk, att det tar ett tag innan man begriper sammanhanget, hur berättelsen växer. Jag lär mig lite om Uganda, eller om politiken iaf, det mesta utspelar sig ju i andra länder (Grekland, Italien, Tanzania, Kenya, Sverige). Jag följer en ung människas val att fly, av osäkerheter, otryggheter, utan att veta om det är det rätta men ändå med den tron, en naiv ung människa, som begår misstag men hade kanske inte kunnat göra annorlunda. Det enda jag vill veta mer om är hans relation till jagets mor, men jag köper att jaget respekterar sin mors önskan att inte skriva så mycket om henne. Jag läser det mycket som Anyurus bok om sin far, utan att veta om det är faktiskt biografiskt, och det spelar ingen roll, det är sjukt bra fiktion.