Karin Boye är en av Sveriges mest älskade poeter. Hon var också romanförfattare, novellist och översättare. Som prosaist är hon mest känd för sin dystopiska roman Kallocain, medan hennes noveller till stor del fallit i glömska. Novellerna är genomgående idéburna - något de även kritiserats för - men de är samtidigt egenartade och skrivna på en kärnfull, extatisk prosa som ger en inblick i Boyes liv och den medelklassmiljö hon rörde sig i. »Min son blir inte snickare« är hämtad ur novellsamlingen Bebådelse [1941].
KARIN BOYE, född 1900 i Göteborg, död 1941 i Alingsås. Hon debuterade 22 år gammal med diktsamlingen Moln [1922]. Hennes dikter handlar ofta om en önskan om att leva riktigt, en längtan efter klarhet och rättvisa, samtidigt som hennes språk genom sina anpassningar till kulturens normer visar fler bottnar, inte minst när det gäller temat kärlek. Som prosaförfattare är hon mest känd för romanen Kallocain [1940].
She is perhaps most famous for her poems, of which the most well-known ought to be "Yes, of course it hurts" (Swedish: "Ja visst gör det ont") and "In motion" (Swedish: "I rörelse"). She also wrote a few novels including "Kallocain". Inspired by the rise of National Socialism in Germany, it was a portrayal of a dystopian society in the vein of Orwell's Nineteen Eighty-Four and Huxley's Brave New World (though written almost a decade before Nineteen Eighty-Four). In the novel, an idealistic scientist named Leo Kall invents Kallocain, a kind of truth serum.
Boye died in an apparent suicide when swallowing sleeping-pills after leaving home on April 23, 1941.
En så fin novell om unge Karl-Gunnar som kämpar med skolan, men upptäcker sin kärlek för trä och fallenhet för det praktiska i ett snickeri, men kommer från en familj där man inte blir snickare.
Den må utspela sig under Boyes tid, men företeelsen är långt i från död. Vi tror gärna, som samhälle, att våra unga väljer sin yrkesbana själva men så många är påverkade av krav och förväntningar från andra. Det gör mig faktiskt lite ledsen.