Att gå

by Hanna Monola

En kvinna kommer till ett rum och blir kvar där. De enda i rummet är han och hon. Tillsammans skapar de en egen verklighet av samförstånd och ytterst precisa ritualer. Rummets gränser utmanas, suddas ut och dras på nytt. Att gå. är en prosalyrisk skildring av makt, sexualitet och att navigera utifrån givna roller. Hanna Monola (f. 1989, Göteborg) är konstnär och författare. Hon arbetar huvudsakligen med textbaserade och interaktiva performance, vars tematik kretsar kring ämnen som maktstrukturer, kön och sexualitet. Att gå. är hennes första bok.

138 pages, Paperback

Published May 31, 2025

Reviews

[Mina Widding · Rating 5 out of 5]

Först läser jag det som en berättelse om maktspel, som är menat att lyfta fram styrkan hos och för den som väljer att underkasta sig. Del ett rör sig kring detta tema, och visar mannen i maktposition som en hänsynsfull maktutövare, att leken dem emellan sker enligt överenskommelse. Befrielsen i lydnaden, fokuset i lydnaden, upplevelsen av att kunna tåla hur mycket som helst, att vara tänjbar. Jag förstår den, och finner den både stark och intressant att uppleva skildrad med en sådan klarhet.
Samtidigt känner jag en aning besviken i rädsla av att det ”bara” ska vara en text som använder sexuellt maktspel som provocerande grund, men läser villigt på, något kan ju förändras. Och något förändras verkligen, vilket till slut gör att den här poetiska berättelsen speglar en tidigare erfarenhet av ett maktskevt förhållande, på ett nästan lite kusligt sätt.
Nu läser jag genom den linsen, och då blir min tolkning: när kvinnan ser tavlan med den unga kvinnan väcks hon upp. Hon förstår vad det är hon gett sig in i, möjligen vad det utvecklats till utan att hon egentligen vill det, och hon värjer sig för det. När kvinnan till slut säger nej, visar sig mannen inte så hänsynsfull som han utgett sig för. Det sker en maktförskjutning, och kvinnan ”ger igen”, kan man säga. Det som skiljer denna berättelse från min egen är försoningen som sker, och den gör att berättelsen landar i en oförväntat positiv tonart. Jag känner igen den strukturen från andra förhållanden jag bevittnat, kanske i viss mån senare förhållanden jag haft.

Vad som började i en för mig känsla av ”ännu en text som framhäver bdsm”, blev något helt annat, formen blev en metafor för något annat. Sen att den också finns, rent bokstavligt (det jag brukar kalla för manifesterad metafor) uppskattar jag bara desto mer. Väldigt starkt, och ett intressant, sparsmakat sätt att berätta med poesins kärnfullhet. Uppskattar också att det beskrivs med en sådan skärpa, och aldrig förlöjligar. Här finns bara någon slags urkraft som undersöks.

["Robert Ekberg" · Rating 3 out of 5]

Men hjälp