Innan jag skriver om själva boken vill jag göra två rekommendationer. Titta på någon video på YouTube där man filmat en promenad i Tehran; det finns många. Och om du gillar överlevnadshistorier, läs Vladimir Nabokovs Inbjudan till halshuggning. Det är en fantastisk bok, verkligen världsklass, bättre en Kafka, till och men rolig ibland. I Tehran videor kan man observera hur iranier har det i vardagen, särskilt kvinnorna, hur dom bär huvudduken, eller inte. Livet ute på gatan är liksom att ta pulsen på landet. Jag hade tittat några av dessa videor innan jag läste boken och jag undrade om kvinnor som jag såg utan huvudduk var turister. Nu tänker jag att många av dem inte är det.
Jag lärde mig några nya saker om Sverige och om Iran. Det överraskade mig verkligen att i tolkkursen fick man inte välja vilket språk man skulle studera. Att det kan återkomma en sådan situation i Sverige! Jag har uppfattat Sverige som ett samhälle där man kan alltid förhandla.
Att det inte fanns våld i häktet i Iran (som det alltid berättas om många andra länder) var också överraskande. Jad är glad att Johan hade det relativt bra där och att han inte fick psykiska och fysiska skador för livet. Det var till och med lite läckert att han kunde hitta mening i det absurda och på det viset kom till den paradoxala slutsatsen att under sina över två år av fångenskap var han ägentligen friare än de flesta. Allt som man normalt måste göra var borta: jobbet, räkningar, eget ansvar av vardagen.
Den värsta kränkningen han utsattes för (utom de s*xuella närmanden av en vakt) var affärsmannens honungsfälla på hotellet. Jag hoppades så mycket att Johan hade sagt nej till den inbjudningen. I min mening var den händelsen det mest förnedrande av det hela. Att verkligen bli uttnyttjad som en spelbricka på det viset. Usch! Nå ja, Johan verkade lite naiv ännu, ung som han är. Han tycks inte ha på riktigt uppfattat hur våldsamma alla nationalstater mot enstaka individer är när man hamnar i ett utsatt läge. Det vill säga, han kom inte ut av denna erfarenhet med insyn att Sverige är lika våldsam som alla andra stater (och alla byråkratier) - kanske inte fysiskt våldsam, men administrativt hänsynslös och likgiltig mot sina medborgare. Visst är han också tvungen att hålla sig okritisk mot Sverige och myndigheterna eftersom han vill fortsätta som EU tjänsteman. Han måste visa lojalitet till systemet.
När det gäller berättandet av hans historia, njöt jag mest av de tillfällen då han bara kunde lyssna vad som hände ute eller åskåda van han såg under bilresor till möten. Där visade han att det går att dra slutsatser med begränsade medel om man bara koncentrerar sig. Härlig minimalism som jag önskade ha funnits mer!