Mirijam är död. Hon som var mamma till Niklas, Kenneth och Tom, farmor till Hanna, Simon och Isabelle, och familjens självklara samlingspunkt och sammanhållande länk. Hur ska de klara sig utan henne? Och framför allt: vad ska hända med Tjurkö? Stugan i Karlskrona skärgård, där familjens historia har formats och sönerna växt upp. Nu går egendomen till dem och deras barn. Men hur ska arvet efter farmor hanteras?
De tre brödernas relationer är invanda och dysfunktionella. De förstår inte varandra, kan inte prata med varandra. Kusinerna i sin tur har alla sin egen agenda. Simon jagas av spelskulder och vill sälja huset för att få in cash. Hanna ser det som ett sätt att äntligen få bekräftelse från sin pappa, och Isabelle är mest upptagen av hur hon kan bli av med sin systers nya kille.
Stugans öde ska avgöras under en midsommarhelg, den första på över ett decennium när de alla är tillsammans på Tjurkö. Men hur ska de kunna komma överens? Vilka minnen och konflikter kommer att blossa upp i sommaridyllen?
Emma Bouvins debutroman är full av värme, humor och igenkänning, med ett underliggande mörker och ett klassiskt svenskt tema: midsommar och familjekonflikter.
Min åsikt är att ETC var lite överdrivna i sin recension, kanske lite effektsökeri. Det är inte världens bästa bok och jag tycker de är lite spretig med många namn, många storys och ganska lite fokus på just huset på Tjurkö. Men min åsikt är att det är en vanlig bok, inget extra men inte heller plågsam att ta sig igenom!
Tyvärr. Emma Bouvin är en utmärkt korrespondent och krönikör, men romanen lyfter inte. Det är för mycket rapportering av vem som kände vad i vilket läge, och lite lite gestaltning.
Efter halva boken var jag nära på att börja skumläsa då jag tyckte det kändes som att det var för lite väl tjafsigt mellan karaktärerna. Nog för att det är en relationsroman, men ändå! Men det var ändå något som fångade mig och jag ville ändå fortsätta läsa. Tur det, annars hade jag missat twisten på slutet (ett plus för den!). Hade verkligen inte räknat med den.
Jag gillar att boken är skriven utifrån barnbarnens perspektiv och kretsar kring såriga släkt- och syskonrelationer. Däremot har jag även efter att ha läst ut boken fortfarande inte riktigt koll på vem som är vem. En farmor, 3 barn och himla många barnbarn, sedan även barnbarnsbarn och dessutom barnbarnens respektive att hålla rätt på kändes något oöverskådligt.
Jag gillar Bouvins lite underfundiga sätt att uttrycka sig, men uppskattar det allra mest i hennes klockrent formulerade krönikor i DN.
Jag har alltid uppskattat det Emma Bouvin skriver, från krönikor (fulla av humor och cyniska vardagskänslor som jag känner igen mig starkt i) till tragiska reportage fyllda av fakta och äkta människor från bl a Mellanöstern. Den här boken gör mig inte besviken. Jag fortsätter att gilla Emma. Skarpt.