»Jag blundade och hörde de dödas mummel, dessa dövstummas ohörsamhet som övergick i en dov smärta. De var oroade, de hade för många väskor eller för få, de tyckte livet var för grällt och resan för lik en sandstorm, de ogillade sig själva som individer, men tog samtidigt avstånd från gruppen vars enda gemensamma nämnare var döden…«
Det går som ett tvärdrag genom Linda Örtenblads noveller. Fönster slås upp i ett återvunnet barndomshem, någon annanstans stängs en dörr för alltid när en släkting dött, somliga återuppstår som fåglar, minnen skingras som rök för att strax ta ny gestalt. Även omärkliga förvandlingar blir synliga i Örtenblads mångskiktade prosa, där människor och djur rör sig med outgrundlig systematik genom övergivna platser och ofärdiga liv.
Linda Örtenblad, född i Stockholm 1972, debuterade 2004 med Den anatomiska teatern, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Kartotek över döda och återuppståndna är hennes återkomst som författare.
Linda Örtenblad, född 1972, är uppväxt på Södermalm men bor i ett torp i Vallentuna. I flera år har hon arbetat som matros på ångfartyg i Stockholms skärgård och arbetar idag på bibliotek.
Fina och lite melankoliskt vackra, samt skeva noveller som ibland får mig att tänka på Sara Stridsbergs noveller, samma uddighet i karaktärerna. Kanske främst de två sista, som utspelar sig under en pandemi som dock känns mer som en dystopi och inte riktigt en avbild av hur det var. Särskilt Korsade vägar har också en ännu tydligare känsla av magisk realism, även om tidigare också har det, som titelnovellens kartotek över döda och hur de återuppstått som djurskepnader. Magisk realism, folktro och tro/mirakel, men absolut mer verklighet än overklighet. Minns Örtenblads debut som bra mycket snårigare och luddigare läsning, så var positivt överraskad av den lågmälda, berättande tonen.
Sveriges andra nominerade till Nordiska rådets litteraturpris 2026 är den här novellsamlingen. Den fick en hel del fina omdömen när den kom ut och hade letat sig in på min att-läsa-lista, men troligen hade den stannat där om det inte vore för nomineringen.
Titeln anspelar på en av novellerna där huvudpersonen vid återkomsten till sitt förfallna barndomshem hittar de två lådor med kort som hon gömde undan när hon senaste åkte därifrån. I dem förde hon och hennes farmor bok över traktens döda och noterade vilka som helt enkelt helt enkelt förblev döda och vilka som enligt farmodern återuppstod i djurform.
Döden är också något som återkommer i nästan alla de övriga novellerna, men aldrig på ett dramatiskt vis utan som något som helt enkelt händer och behöver hanteras. Här förekommer en kyrkogård, en begravning, släktingar som dött och offer för pandemin. Ibland antyds det övernaturliga, men aldrig som mer än en vag antydning (eventuellt med undantag av kvinnan som letar efter en vampyrs grav, men vad hon egentligen menar förblir oklart).
Ett annat återkommande tema är hem: barndomshem, nya bostäder, samboende, städning av lägenheter där någon har avlidit, känd eller okänd. Hemmet som annars ska vara den trygga punkten laddas här ofta med en vag oro.
I de här oroskänslorna går det att dra en parallell till Samanta Schweblins noveller, likaså i att mycket lämnas osagt och oförklarat. Gillade man ”Det goda onda” borde man uppskatta den här boken också, och det i sig är ett väldigt gott betyg.
Jag har inte läst Örtenblad tidigare, men hon debuterade 2004 och det tog alltså över tjugo år innan bok nummer två. Att det tagit tid märks i att ett par noveller är tydligt inspirerade av pandemin, som åtminstone för mig redan börjar kännas avlägsen. Men eftersom det inte lämnas några tydliga tidsmarkörer blir det aldrig ett problem.