Farvel til Panic Beach

by Sara Stridsberg, Ellen Boen (Translator), Birgitte Steffen Nielsen (Translator)

På en tilsneet parkbænk midt i Stockholm befinder Nina sig i en total nultilstand, efter tabet af sin elskede lillesøster Eddie. Hun bevæger sig i tankerne tilbage til barndommens somre på Panic Beach, hvor noget afgørende synes at være sket i den både kærlighedsfulde og ødelæggende trekant mellem de to søstre og deres karis­matiske, men dybt alkoholiserede far, Matti. Og fra minderne om Ninas egen opvækst hvirvler for-tællingen længere tilbage for at udfolde en slægtshistorie af misbrug, psykisk sygdom og selv ­ mord, der som en mørk flod har knust generationer af drømme og excentriske, livsstærke, men også sårbare kvinder.

Farvel til Panic Beach er en roman om en slægt og dens nedarvede ømhed, styrke og fortræd. Det er en mesterlig beretning fra det unikt stridsbergske punkt i spændings ­ feltet mellem eventyrlig skønhed og tragisk ubehag, hvor skildringen af kvinden Nina og de, der er gået forud for hende, med fortvivlende klarhed vender vrangen ud på den menneskelige tilstand

Genres: Fiction, Book Club, Sweden

464 pages, Paperback

Published September 3, 2025

About the author

Sara Stridsberg is a Swedish author and translator. Her first fiction novel, Happy Sally, was about Sally Bauer, the first Scandinavian to swim the English Channel.

In 2007, she was awarded the Nordic Council's Literature Prize for her novel Drömfakulteten (The Dream Faculty), which is her second novel and a fictitious story about Valerie Solanas, who wrote the SCUM manifesto, which Stridsberg has translated into Swedish.

Reviews

[Elin Persson · Rating 5 out of 5]

ö… utklassning? får alla andra samtidsromaner att se ut som en inlämning i sve A

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 4 out of 5]

”När jag var barn sas det att det var Lilla björn som skyddade de små. Den starkaste stjärnan i Lilla björn var Polstjärnan, eller Himlaspiken som den kallas, eller Pappastjärnan, det är den stjärnan som människan har navigerat efter i årtusenden. Utan en sådan stjärna i sitt liv blir man fri, men också en smula ensam och förvildad.”

Sara Stridsberg hittar det lilla barnet i alla människor. I tjuvar och missbrukare finns en liten en som drömmer om att bli förlåten och älskad. Den människan är hela tiden närvarande i hennes värld. I det mest tragiska finner hon hopp. Som Foucault menar att makt alltid ger upphov till motstånd, tycks Stridsberg mena att svagheter och svårigheter kommer med motstående positiva styrkor och möjligheter. Farväl till Panic Beach inleds med ett barn som inte får upp sin drake i luften och saknar någon som hjälper till, det är väldigt sorgligt, men barnet hanterar det. Att läsa Stridberg är att uppleva barns häpnadsväckande kompetens och anpassningsförmåga.

Ganska ofta läser jag böcker av författare jag bedömer som bortskämda. De gnäller över småsaker, skyller på sina föräldrar och är inte tillräckligt tacksamma för vad de faktiskt haft turen att få. Sara Stridsberg får mig att framstå som bortskämd. Hennes karaktärer lever i en verklighet som chockar mig. Här konstaterar någon krasst att alla levande föräldrar är bättre än döda. En dålig förälder är i alla fall en förälder.

Farväl till Panic Beach är en drömsk släktsaga med (för) många namn där mössen är vita och i håret, luften är seg och barnen är dåsiga av hunger, träden är ”ormgranar”, människor rör sig lätt som gas och frätande solljus gör omvärlden osäker som vore den en hägring. Här finns ett jag (Nina) som blir till svart snö. Vi får följa många olika liv, från 1917 och in i vår tid, vars trådar är skörare än vanligt, jag är hela tiden på spänn och väntar på att de ska brista. Självmord, missbruk och psykiska sjukdom ligger som ett raster över liv efter liv och smetar ut konturerna. De många karaktärerna vill gärna flyta ihop och kanske är det avsiktligt. Det finns en Ranevskaja (från Körsbärsträdgården) i dem alla, den ansvarslösa, som berusar sig och blundar när det går åt helvete. Det är många gånger berörande och otäckt, vackert och obehagligt, realistiskt och drömlikt, det är Strisbergskt. Som omslagsbilden. Men också lite blasé.

Jag brukar älska hennes språk, men här känns det lite överlastat faktiskt. Dessutom är romanen spretig. Jag tycker hon är som bäst när hon skriver om havet och här får jag mera av den lyxiga varan:

”När vi hamnade på ett ställe nära havet gick jag ner till vattnet medan jag väntade, jag hade hört att naturen använde havet för att ta kontakt med människan, det var därför det dånade och brusade som det gjorde, som om det verkligen försökte säga något. […] I havet var jag aldrig rädd, i havet var jag bara en liten del av allt annat, en gammal överbliven snäcka, lite tovigt sjögräs, en tjock gråsäl, vi skulle alla dö, vi hade alla kastats ut i något vi inte visste vad det var. […] Varje gång jag kom upp ur vattnet kände jag jorden vrida sig, hur vi snurrade omkring på ett lysande blått klot i mörkret, då var jag lycklig och andfådd som en fisk.”

Som jag brukar säga; man ångrar aldrig ett dopp! Inte heller en Stridsberg.

3,5 stjärnor

[Bjorn · Rating 5 out of 5]

Herreminskapare vilken författare hon är.

Panic Beach är möjligen det bästa Sara Stridsberg skrivit, åtminstone sedan Drömfakulteten. En släktsaga som ibland ekar både Márquez och Oates men är helt något eget. Som är bunden till platser men aldrig ger oss mer än enstaka smådetaljer - dofter, utsikter - för själva platserna, det är människorna vi hittar våra hem hos. Eller inte. I slutändan är vi förgängliga, det är det som är värt något med oss. "Och i vattnet skrev jag mitt namn."

En roman som handlar om något så fruktansvärt och ändå inte klarar av att antingen förlåta eller förkasta. Att säga farväl till något man måste bära med sig. En roman i disig klar höstsol. En roman jag ibland slukar 100 sidor av utan att andas och ibland måste pausa ett par dagar för att dekomprimera.

Goodbye, goodbye, goodbye.

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 4 out of 5]

Lite många namn och släktband att hålla koll på men egentligen spelar det ingen roll, ändå 🖤

[Lena]

"De som de var en gång finns inte längre kvar, de där knytena som jag ammade om nätterna i ljudet från månen är borta sedan länge, jag saknar dem de var fast de är kvar här. Det är så det är med barn, ser man bort ett ögonblick så har de plötsligt växt om en och blivit några andra, det är väl därför man aldrig tröttnar på dem, för att de förändras hela tiden. Så är det inte med barnen som försvinner, de förblir samma som de alltid var, de springer för alltid omkring vid samma havsstrand och fyller sina små hinkar med sand och saltvatten. Kanske älskar man de barnen ännu mer, de som har murats in i tiden, de som på något underligt vis blir allt yngre ju längre tiden går, de som brinner långt borta i sin egen frusna låga. På sätt och vis är det de enda barn man aldrig förlorar."

[Klara Glasman · Rating 3 out of 5]

Älskar Stridsberg och hennes språk, men inte min favorit av henne. Fortfarande mycket läsvärd om du är ett fan (hur ska man låta bli?) men är du förstagångsläsare bör du välja en annan, typ Kärlekens Antarktis eller Beckomberga.

[Sara Lundbäck · Rating 5 out of 5]

”Det såg ut som om horisonten svalde molnen varje gång de rullade ner över den och försvann ur vårt synfält. Ibland anades jordens lätta krökning därute, men oftast var det bara en rak kant de trillade över, jag såg framför mig hur de föll handlöst ner i ingenting. Vissa dagar blåste molnen förbi så fort, men då och då blev de hängande över oss som stillastående, uttråkade gudar.”

Sara sätter ord på saker vi alla nog tänkt och grubblat på någon gång, utan att riktigt reflektera över det. På det som gör ont och skaver. På det som gör för ont och skaver för mycket. Sånt vi ändå är tvungna att bära med oss, vare sig vi vill eller inte, sånt som våra förfäder burit på innan oss.

Vackert🖤

[Jennifer · Rating 5 out of 5]

Sättet Stridsberg leker med det svenska språket är så jävla otroligt.

[Prince Mendax · Rating 5 out of 5]

Åh. Det här känns lite som att få läsa darling river igen. Såhär vill jag ha min Stridsberg. Sveriges bästa författare helt utan konkurrens?!
Min hjärna hängde inte helt med i alla släktnamn och generationer, men det beror nog på att jag är konstant utmattad i huvvet 😌

[Hanna Törnquist · Rating 4 out of 5]

4,5!!

[Vendela Lundegårdh · Rating 5 out of 5]

Helvete Matti!! Helvete

[Missnöjd Konfirmand · Rating 5 out of 5]

Tappar andan!

[Frida · Rating 5 out of 5]

Förlåt alla andra böcker jag läst på sista tiden, kanske senaste åren, men bättre än så här blir det inte.

[Elsa Forsberg · Rating 5 out of 5]

jättejättebra läsning.

[Winbladerskan · Rating 5 out of 5]

Hennes bästa roman hittils.

Vad ont det gör att känna igen sig

[Lovisa Dahlin · Rating 4 out of 5]

AAAAAAHHHH SÅ BRAAA! NÄRA EN FEMMA

[Vera Frankenberg · Rating 5 out of 5]

Helveteeee vad bra! Språket naglar fast, oerhört vacker och sorglig på samma gång

[Eartones · Rating 4 out of 5]

En bok jag borde läst med understryckningspenna pga de många fantastiska formuleringarna, bilderna och dialogerna. Språkligt fulländad roman. Min enda invändning är att persongalleriet blir lite väl stort och det ibland blir svårt att knyta an till de många tragiska människöden som gestaltas. De många tidssprången gör att jag ibland har svårt att hänga med. Riktigt fint inläst av Rebecka Hemse. 4,5/5

[Karin · Rating 3 out of 5]

Lättläst, gillar scenerna men stör mig också på de korta kapitlen. Man blir förvirrad över alla karaktärer ibland men det där virrvarret av personer ger också något till boken. Läsvärd och minnesvärd. Egentligen 3,5 i betyg.

[Åsa Gunnarsson · Rating 5 out of 5]

Det är svårt att skriva en recension av en bok med så rikt och poetiskt språk att allt man själv skriver framstår som platt och livlöst. Det är en stark släktberättelse som är insvept i ljust soldis och snörök. Bakom dimman lurar brådjup och mörker, men också starka solstrålar som bryter igenom ibland. Ur dimman stiger människor fram, först bara i snabba glimtar, med tiden får en del av dem tydligare konturer. Hur allt och alla hänger samman kan göra en förvirrad till en början, men det klarnar efterhand. Sara målar fram en berättelse om barn som driver vind för våg, som hämtas, lämnas och överges utan att ha något att säga till om, av vuxna som är upptagna med sitt eller som smiter. I centrum står Nina som försöker förstå hur det kunde gå som det gjorde. Framförallt försöker hon förstå sin far som inte klarade av att vara en far och som gjorde det otänkbara, något som inte går att sätta ord på.

[Anna · Rating 3 out of 5]

”Mor?”
”Ja?”
”Vart tog du vägen?”
”Jag tog bara lite semester.”
”Semester?”
”Och så blev den lite längre än jag hade tänkt mig.”
”Varför sa du inte hejdå?”

[Udo · Rating 3 out of 5]

Skickligt berättat och bitvis gripande. Men ändå. Det här lyfter aldrig riktigt. Den återkommande känslan är att jag har läst det här förut, i Darling River och Beckomberga. Karaktärerna som är vilsna och viljestarka på samma gång. Begåvade och charmiga men bärande på Ett Mystiskt Mörker. Sitter och saknar en vanlig, normal vuxen jävla människa i den här texten.

Kanske hade jag för höga förväntningar. Eller så läste jag bara den här familjehistorien i ett läge när jag behövde något annat. För mig är Beckomberga fortfarande Sara Stridsbergs mästerverk om familjen.

[Mina Widding · Rating 5 out of 5]

Lite i motsats till många recensioner jag sett av den här boken tycker jag att den är nästan fullpott. För att vara Stridsberg är den oväntat okrånglig och oupprepande, något jag kommit att betrakta som ett av hennes signum, det poetiska steget in i gärna faktiska, historiska personer och leken med iscensättning av det livet. Det här är mer en familjesaga/generarationsroman, som kretsar kring missbruk, och på det sättet liknar Beckomberga mest av de romaner av henne jag läst (har faktiskt kvar Darling river och Happy Sally). Och visst finns här rekvisita; uppstoppade djur och pikanta statister, men inte lika mycket av ett vältrande i de estetkåta detaljerna (don't get me wrong, jag älskar det estetkåta) och relationerna är tydligare, inte lika mycket dramatiserade. Till skillnad från tidigare romaner tycker jag nog att dialogerna känns mer naturliga, men tycker nog också att de inte ska vara fullt "normala", då skulle det inte finnas någon mening med att det var Stridsberg som berättade. Det var ett trivsamt pace, en skön berättartakt. Lutar väl snarare mot 4,5 än 5 men jag avrundar uppåt för att jag verkligen älskat att vara på Panic beach med Nina, Matti, Eddie (Fagerholmsflört eller?) och de andra.

[Maja Åström · Rating 5 out of 5]

Den största läsupplevelsen jag har haft på flera år. Fantastisk! Jag brukar aldrig läsa om böcker men börjat underhålla idén att läsa om några gamla favoriter, den här vet jag redan nu att jag kommer att läsa om många gånger i livet.

[Kajsa Bøyum · Rating 5 out of 5]

«Iblad känns det som om jag har stigit iland efter ett helt liv till sjöss, långsamma dyningar som avtar inom mig.» Sånn kjennes det også å bli ferdig med denne boken. Fikk utrolig lyst til å skrive av å lese den. Og tenker at jeg må step up my game som faen!!!

Les den sakte, og takk meg senere.

[Sofia Hiort Wright · Rating 4 out of 5]

Jättebra bok

[Lena Wallin · Rating 4 out of 5]

Fantastisk vacker berättelse och släktsaga där Sara beskriver ffa drickandets våndor och ångest.
Hon har en underbar förmåga att beskriva skeenden. Samtidigt tycker jag att det kan bli upprepningar och lite långtråkigt ibland.
Men verkligen en läsvärd bok!

[Andrea Booklover · Rating 5 out of 5]

En läsning som pausades av allt som kom emellan, men wow.

[Karla Rudd · Rating 5 out of 5]

Otrolig! Vilket språk, vilken närvaro!

[Hanna Andreen · Rating 5 out of 5]

”Till sommaren det året gifter de sig i ett litet kapell utanför Uppsala. Tant Laura tycker att hennes enda son ska gifta sig i en domkyrka och ingen annanstans, hon ringer och gafflar tills Lykke sliter luren ifrån honom.
’Du ska väl inte gifta dig med Laura, eller hur?’
’Det är väl inget fel om man kan göra en gammal människa glad’, viskar David.
’Stryk oss från gästlistan’, ropar Laura ur luren.
Men sedan står hon ändå där med risgryn och blommor och sjunger Ulla Billquist det vackraste hon kan för dem.”

Första boken i livet som rör mig till tårar.

Stridsberg lyckas med sin nya roman porträttera det fula och nakna i livet utan att råka hamna i floskler. Det gör så ont och det är så drömskt och karaktärerna pratar med de döda. Jag fullkomligt älskar det. 5/5!