A Amor acaban de ponerle los cuernos y tiene que ser ella misma quien rompa con su novio por teléfono porque él es demasiado cobarde para hacerlo. Además, no tiene ni casa ni trabajo ni dinero. Lo que sí tiene es un grupo de amigos en los que no se puede confiar demasiado, pero que han creado una extraña dependencia entre sí y, a pesar de todo, permanecen juntos. Quizá lo que los une es que ninguno parece capaz de hacer otros amigos, y que tampoco están mucho mejor que ella.
Entre fiestas decadentes, videojuegos, citas fallidas, sueños frustrados y mucho autodesdén, Amor hará todo lo que la procrastinación le permita para sobrellevar su pena.
Es IMPOSIBLE no sentirse identificada con alguno de estos amigos, cada cual peor de la cabeza que el otro, pero con sentimientos, miedos y preocupaciones muy reales. Conocer a Amor ha hecho que me apiade un poco más de mí misma. Porque todas hemos pasado por momentos en los que la vida se nos ha hecho cuesta arriba, que no podíamos cargar con nada más. Me ha parecido un cómic súper divertido, con muchos temas que nos rondan la cabeza a gen Z y millenials (trabajo, amor, dinero, independencia…) Y algo aún más importante, la necesidad de comprender que a veces los amigos que tenemos, no siempre son los que merecemos.
Seriesverige fortsätter att leverera talanger, Vårheds debut om ett dysfunktionellt kompisgäng runt huvudpersonen Älskling är både snygg, välskriven och rolig. Påminner lite om både Simon Hanselmann (utan riktigt samma nivå av droger och härj, vi är trots allt i Sverige) och Moa Romanova och sämre referenser än det kan man ju tänka sig.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
Varenda gång jag läser serier så tänker jag, ”varför läser jag inte mer serier?”. Som en bok och film på samma gång. Många bilder är så vackra så man stannar upp och njuter. Otroligt rolig, skrattade högt ofta. Karaktärerna är otroliga parodier. Den kändes så komplett.
nu fick den tyvärr bara en 2a TROTS att en del bilder är så otroligt vackra (i brist på bättre ord). ja, det kanske bara är jag som blivit för gammal för att läsa sånt här. så kan det va.
Åh, så fint att få ha en färdig serieroman i händerna. Jag har följt Vårhed (okejtjejgörsingrej) på instagram i flera år och ofta skrattat. Jag gillar det här. Jag är förmodligen för gammal för att egentligen tillhöra målgruppen, jag känner mig ofta gammal när jag läser om de här vilsna själarna som utgör gruppen, men det känns genuint skildrat och det uppskattar jag.
Den är uppdelad i flera olika delar, men huvudpersonen Älskling och hennes grupp vänner bildar en röd tråd genom delarna. Avsnitten är kanske lite olika roliga (t.ex. gillar jag särskilt häxritualen och Maggot baby) men alla har ändå sin plats. Möjligen, om någon kritik ska ges, att delen som utspelar sig i Malmö bör fått mer fokus då den på många sätt verkar så avgörande.
Bildspråket och tecknandet är mycket bra. Karaktärerna är såklart helt trasiga på alla sätt och vis, men såklart helt relaterbara. Har man inte haft en Alfons i periferin av umgängeskretsen i ungdomen (kanske har man än)? Den påminner mig stundtals lite om Simon Hanselmann. Är du intresserad av svenska, moderna och roliga indieserier är det här ett måste (men om du är det har du givetvis redan läst den).
OTROLIG debut! Humor blandas med allvar i denna moderna Stockholms-skildring om ett gäng brokiga 20-plussare.
När "Älskling" måste dumpa sig själv för att pojkvännen är för feg och allt händer alla på samma gång målar denna generationsroman upp det dekadenta, det sliriga, det skitjobbiga och framförallt det humoristiska med att vara "typ"-vuxen... Läs, läs, läs!
Trea eller fyra beroende på humör och generositet. Jag skrattar ändå (på riktigt) så många gånger att det får lov att bli en fyra. Många riktigt kul detaljer och scener (den bisarra men tonsäkra Seinfeld-parodin, arbetsförmedlingsbesöket, onlyfans-chattandet t.ex.).
Boken följer en ganska färgstark ensemble av karaktärer – ett svajigt, lite ömkligt kompisgäng – men de enskilda personligheterna blir väl mestadels ganska så grunda/luddiga. Jag tycker Alfons Anka är den som sticker ut och blir lite mer levande, och som också är den roligaste. Figuren Mållgan är kanske den som förlänats den mest genomarbetade och tydliga storylinen i sitt motvilligt polyamorösa dejtande, men den delen är rätt platt.
Det märks ju annars tydligt att boken hjälpligt har fogats samman av en rad små episoder, utan att det från början funnits någon sammanhållen plan för en egentlig serieroman. Boken hoppar runt, saknar riktning och mynnar inte ut någonstans. Men så kan det ju få vara, när en stor andel av de sammanfogade små enheterna i sig själva är komiskt och konstnärligt väloljade.
Som nån annan recension också sa,, jag hade önskat en tydligare dramatisk kurva. Saker mest lunkade på. Men saker va också kul. Kul när det var knasigt, t ex en kärleksriddare från ett annat universum?? Men ibland vibeade jag bara inte eller fattade inte grejen. T ex att de liksom aldrig var riktigt snälla mot varandra?
Välgjorda illustrationer. Kul med mkt variation i färger, uttryck och design. Och med så överdrivna uttryck ibland!
no está mal aunque solo me lo haya leído porque sara me ha pedido que vaya a su club de lectura……. ❤️🩹
igualmente me ha sorprendido, porque no es algo que voluntariamente elegiría para leer, pero le he encontrado el punto
muy contemporáneo en su temática y la forma de tratarla: amistad, amor, independencia, dinero, propósito de vida, fiesta, comunidad, soledad, búsqueda de identidad, necesidad de cariño
supongo que en el club de lectura tendré más opiniones (espero)
Det tog en stund att bli van vid att tolka det särpräglade bildspråket, jag är väl alldeles för mycket av en "vanlis" antar jag. Men det var mycket underhållande med relaterbara historier och humor med en skarp underton.
Åh, jag kan inte med den här typen av svensk serie. Supande kompisgäng som egentligen inte gillar varandra men inte kan få andra vänner. Tecknarstil som uppsöker det naivistisk och barnsliga, här med lite extra krusiduller.
I Cecilia Vårheds mycket underhållande bokdebut Fattigt skryt får vi lära känna ett dysfunktionellt kompisgäng där de flesta är sina egna värsta fiender eller bara parodier på sig själva. Skräcken att bli vanliga normiesar och det faktum att de är oförmögna att skaffa nya vänner utanför sin krets håller dem samma, vilket blir djupt tragikomiskt med tanke på att ingen ställer upp för den andra. Lite patetiskt och absurt, men oftast hysteriskt roligt och mycket läsvärt!