Klenoden

by Klas Östergren

Heintz Konradsson har varit ett så kallat namn i den svenska poesin i mer än ett halvsekel: odräglig, ständigt pank, otvetydigt begåvad men inte alltid lätt att tolka. I samband med pandemin stänger han in sig och kommer ut på andra sidan med en diktsamling som uppfattas som en appell till motstånd, en uppdaterad beredskapsdikt på tröskeln till Nato-medlemskapet, och får både folkets kärlek och Svenska Akademiens stora pris som belöning. Han har blivit en Nationalklenod.

Berättaren i Klenoden arbetar på en biografi om den motsägelsefulle skalden, och den leder honom in på en mycket gammal historia, som närmast är aktivt bortglömd i vapenskramlets tider. Den om hur bilfabrikören Henry Ford bekostade en färd över Atlanten med en båt full med fredsaktivister på väg till en konferens i Stockholm, där ett motstånd mot första världskrigets massakrer i skyttegravarna skulle formeras. Konferensen gick i kvav, men en modern pacifism föddes, som hade rötter i Konradssons egen familj.

Men det pågår också ett annat spel i den här berättelsens nutid. Levnadstecknaren kommer i oönskad kontakt med påverkansoperationer österifrån, och hans spår korsas med den ständige följeslagaren och grå eminensen i Henry Morgan-trilogin, Envoyén, och dennes döttrar. Och under arbetets gång väcks frågan hos både honom och läsaren om hur man egentligen ska förstå Heintz Konradssons landstormspoesi.

Klas Östergrens nya roman är en högaktuell historia om ett politiskt och moraliskt tillstånd som har vält en hel nation över ända.

Genres: Fiction

325 pages, Hardcover

First published August 22, 2025

About the author

Klas Östergren was born in Stockholm in 1955 and is the author of several novels including the landmark Gentlemen (1981) and its sequel, Gangsters (2005). A leading star of Swedish literature for nearly three decades, he has won the Piratenpriset and the Doblougska prize from the Swedish Academy. A founder of the rock band Fullersta Revolutionary Orchestra, Östergren has also worked as a translator, playwright, and scriptwriter for television and screen, and he co-wrote Mikael Håfström's film Ondskan, which was nominated for an Oscar for Best Foreign Language Film. He now lives with his wife and three children in the seafront town of Kivik in southern Sweden.

Member of the Swedish Academy between 2014-2018.

Author photo by Ulla Montan.

Reviews

[Lasselassi · Rating 4 out of 5]

Verkar vara först på Goodreads? Men ville bara säga att han kan än, den där Klas.

[Robin Dronsfield · Rating 4 out of 5]

Det är så härligt att konstatera: Klas Östergren är i fin form. Han skriver övertygande med sedvanlig prosa tillhörande förstaklassvagnen. Klenoden är, sett till intrig, klassisk Östergren med sina skumraskaffärer, sitt berättargrepp och sina karaktärsval. Jag skulle vilja påstå att den är en fjärde, fristående del i Gentlemen-serien, ett stickspår; en tågrutt både tvärsigenom men också rätt bort från tidigare perronger.

Östergren har alltid skrivit fram en bild av Sverige som något annat än vad historiebeskrivningen generellt tecknat. Att vi nu är ett NATO-land spelar honom i händerna, hans gärning blir på sätt och vis i samklang med samtiden, även om han själv inte är det. Alla medaljer har en baksida, alla vinster bär en förlust, alla förluster en vinst.

Jag läser den som en uppgörelse med självbilden. Även om vi varit alliansfria och fredliga länge så har vi, som Östergren tidigare skrivit om, varit ett aktivt vapenhandlande land. Att vi nu är ett NATO-land handlar kanske inte lika mycket om en total tvärvändning utan kanske snarare om en harmonisering med verkligheten. Detta är också något jag tycker mig se Östergren försöka gestalta i Heintz Konradsson, som mot slutet av sitt liv som pacifistisk poet tvärvänder och blir ansiktet utåt för den nya beredskapen.

Ett fint och robust romanbygge av hög kvalité. Bitvis en historisk roman som skulle kunna vara en roman i sig självt. Tvåhundra sidor till om fredsskeppet, fredskonferensen i Stockholm hade bara varit välkommet. Saknar dock kanske lite sväng? Den skulle gärna få drabba tag lite mer och vara lite mer… vågad?

Betydelsebärande citat ”… vinnaren förlorar det förloraren vinner.”

Bonus!
Alltid när jag läser Klas Östergren lär jag mig nya ord. Vilka kan du? Facit i kommentarerna.

1 Adhesiv?
A) Skarp
B) Flyktig
C) Försiktig
D) Självklistrande

2 Hagiograf?
A) Expert på gamla språk
B) Religiös målare av ikoner
C) Författare av helgonbiografier
D) Samlare av kyrkliga handskrifter

3 Anakoret?
A) Ledare för en munkorden
B) Poet med mystiska motiv
C) Eremit
D) Filosof som förkastar materiella ting

4 Tryfferad?
A) Kryddad
B) Täckt av tunt lager
C) Försedd med hålighet
D) Förvillad

5 Anciennitet?
A) Samlad kunskap
B) Hierarkisk rang
C) Social status
D) Tjänstetid

6 Burgen?
A) Förmögen
B) Fängslad
C) Stadig
D) Lågmäld

7 Opak?
A) Ogenomskinlig
B) Reflekterande
C) Tunn
D) Färgskimrande

8 Antecedentia?
A) Personlig drivkraft
B) Föregående händelser
C) Slumpmässiga faktorer
D) Konsekvenser

[David Peterson · Rating 4 out of 5]

En trygg roman att vara i, samtidigt som Östergrens språk kryper in under huden, ibland på ett obehagligt sätt.

Han har en särskild förmåga att skildra svensk byråkrati precis så grå och trist som man föreställer sig den, men gör ändå stor, laddad och märkligt spännande. Det är motsägelsefullt.

Men är det inte just det Östergren är kung av – motsättningar och motsägelser?

[Kristian Alm · Rating 2 out of 5]

Han har alltid varit lite överlastad och pretto, stilen har vunnit över historien, men jag tycker ändå han lyckats få mig att svälja mer gräddtårta än jag trodde var möjligt. Men denna gång storkar jag. Det är med största ansträngning jag tar mig i mål och hade jag inte varit litteraturnörd som uppskattar obskyra anspelningar på böcker och historia hade det inte gått.

[Ulf Boman · Rating 2 out of 5]

Östergren öser ur sin fatabur av ord, orden väller över sidorna. Men vad vill han med den här boken? Vad har Heintz Konradsson egentligen med saken att göra? Och varför måste han prompt ha med Henry Morgan, ännu en gång?
Frågorna hopar sig, men bra är det inte

[Gunilla Larsson · Rating 2 out of 5]

Ordrik text. Vad handlade det om?

[Erik Lysén · Rating 3 out of 5]

Bitvis ganska underhållande bok att läsa, även om jag till en början hade lite svårt att komma in i det östergrenska berättandet. Det var så mycket beskrivningar och omständliga bisatser att man fick läsa om flera sidor. Efterhand kommer man dock in i rytmen samtidigt som berättelsen växer. Det roliga med Östergren är att han sticker iväg i sidospår som gör att man undrar hur han ska få ihop berättelsen på slutet. Men på nåt sätt lyckas han, och fram träder en skröna om en jobbig poet, fredsrörelsen, säkerhetspolisen och det svenska Nato medlemskapet. Blir sugen på att läsa Östergrens tidigare böcker.

[Joseflagerkvist · Rating 4 out of 5]

sävlig, mångordig och alldeles, alldeles underbar

[Felix Andersson · Rating 3 out of 5]

Rätt seg, men med sina stunder.

[Josefin Andersson · Rating 4 out of 5]

jag älskar att vara i klasas romanvärld

[Åsa Svensson]

”Minnet suddar föremål ut ur världen, in i sig själva.”

Att kliva in i en Östergren-roman är så behagligt att jag helst alltid skulle vara mitt i läsningen av en. Klenoden är inget undantag.
Språket.
Stockholm som evig fond.
Karaktärer som gäckat oss sedan Gentlemen dyker upp och ställer till det.

Temat, hur kunde pacifisten bli en beredskapsdiktare, kunde inte vara mera brännande.

”Sverige, Sverige, älskade vän. En tiger som skäms.”

[Paul Meyer · Rating 3 out of 5]

Boken får tre för sitt underfundiga språk och insprängda dikter. Däremot blir språket också jobbigt med onödiga haranger och långa meningar. ”Plotten” och budskapet känns också tunna och tidvis ointressanta i sina utsvävningar.

[TOVE SKARSTEDT · Rating 3 out of 5]

Den här gillar vi ändå inte. Tråkig. En knappt befintlig historia som fluffas upp med ett fenomenalt språk och mängder av referenser, research, små roligheter och blinkningar, men alltså: nej. Det kompenserar inte att det saknas en riktig handling. Åkejdå, det händer en hel del i boken, men det för ingenstans. Besviken.

[David Fridell · Rating 4 out of 5]

Längtat och älskar att befinna mig i Östergrens universum. Men denna gång är det mer än tidigare just stämningen och det prickfria språket som drar upp betyget. Historien, trots sina vanliga vindlingar och biberättelser fängslar inte riktigt. Men jag vill ha mer. Alltid mer.

[Alfred Martinsson · Rating 4 out of 5]

Den grundläggande frågeställningen den här boken behandlar: Hur har Sverige på mindre än ett årtionde gått från en fredsälskande humanitär stormakt till att nu bara vara en av USAs många allierade, är odiskutabelt högaktuell. Det är en fråga det känns som att folk inte riktigt vill prata om. Efter februari 2022 så fanns ingen tveksamhet längre, det fanns inga andra alternativ; Sverige skulle bara in i NATO och alla spargrisar skulle krossas i jakt på mer försvarspengar.

Nu är ju jag egentligen på samma sida som de som förespråkar upprustning, men det är väl faktumet att det känns som att det inte ens finns någon motsida i det svenska samhället som gör mig lite orolig. I boken låter Östergren den fiktiva poeten Heinz Konradsson stå som en mänsklig representation för denna underliga förändring. En född pacifist som slutligen slår igenom som arméns egna hovpoet.

Sverige har gjort Konradssons resa, och Konradsson har gjort Sveriges resa. Men det finns också en tanke här som jag tycker går att närma sig genom mycket av Östergrens författarskap. Vi har blivit lurade, och vi har låtit lura oss själva. Sverige har aldrig varit något ensamt ljus i mörkret. De skuggestalter som vandrar omkring på kontinenten finns också här, vi vill bara inte tänka på deras verksamheter.

I boken får vi också åter bekanta oss med karaktärer ur vad jag kan kalla THMEU= The Henry Morgan Extended Universe. Initialt kändes just den kopplingen lite onödig men Östergren låter inte Envoyén och hans döttrar ta över storyn allt för mycket, en fin balans upprätthålls.

Allt som allt är det en intressant och för Östergren extra pessimistisk roman. Ibland blir språket lite för vindlande och sidospåren väl långrandiga. Men så är det knappast en Östergren-roman om så inte är fallet. Kan tycka att den här gjorde sig förtjänt av en Augustprisnominering!

[Tobias · Rating 3 out of 5]

Han är För exakt i sitt språk. Inget lämnas åt fantasin. Han vill gärna använda så många olika ord som möjligt och visa upp hur duktig han är på svenska språket, att han är en levande synonymordbok. Men aldrig med något finurligt kast eller överraskande bild eller tanke. Ibland blir det uppräkningar av olika sätt att säga en sak.
Det är Tell, don’t Show för hela slanten. Jag uppskattar mer det omvända.
Det ger det hela en tråkig distans och känsla av faktabok i romanform. Var är Klas Östergren i denna textmassa?

Och jag funderar på hur den kom till denna bok. Var det så att han hade skrivit ett antal dikter, debattartiklar eller romanutkast som han här sammanfogar? Som egentligen inte var tänkta att höra ihop.
Det är småputtrigt och ingående och långrandigt, griper sällan eller aldrig tag.

Vid ett eller flera tillfällen skriver han om sig själv eller en karaktär, jag minns inte, att han gör för många utvikningar och hamnar på sidospår. Det är som att han är medveten om att han som författare är skyldig till just detta, men kan inte låta bli.
Dessa fördjupningar åt sidorna är denna bok fullproppad av. Inte alltid särskilt intressanta tyvärr. Mer som utslag av någon slags redovisningsplikt: ”Jag har fått reda på de här sakerna under min research och därför måste jag berätta dem”.

Sen är det ganska intressant som kritik av hur Sverige kastade sig in i Nato och hur sittande regering beter sig. Ibland undrar jag om den fete fiktive poet som allt börjar med och ska handla om, egentligen bara är en bild av Sverige. Pacifisten som byter sida, som inte längre tror på fred, som hyllar upprustningen. Sorgliga öden båda två oavsett.

[Fabian]

Jag gillade den här. Minst sagt luguber stämning. Som ofta med Östergren tillför leken med berättelsens olika nivåer (och referenser till hans tidigare böcker) någonting till spänningen och den paranoida stämningen.

Det svenska språket har en viktig och central roll i den här boken - kanske delvis som en följd av att allting kretsar kring en poet. Kul när texten uppehåller sig kring sådana språkliga intressantheter som ”regnbåge med brunsås”. Gillar den här aspekten också.

Kan tycka att Det stora avslöjandet mot slutet av boken om den svenska djupa statens nya operation är lite av en pyspunka, där det kanske hade behövts lite mer uppbyggnad inför.

Men den här boken ger ändå den svenska beredskapsromanen ett nytt ansikte. Något som ju behövs i vår nya sköna NATO-värld.

[Johan Frick · Rating 3 out of 5]

Är Klenoden skickligt hantverk? Ja. Har den ett magnifikt språk? Ja.

Men är den särskilt fängslande? Nej. Det händer inte så mycket att det motiverar de drygt 300 sidorna. Boken är helt enkelt för lång. Och den saknar action. Den tar liksom aldrig tag i mig, annat än några få gånger, som när han och Vivi är i dödsboet, eller när de sitter med Magnus i baren och historien med ryssarna rullas upp.

Avslutningsvis ska sägas att jag uppskattar Klas Östergrens dialoger. Jag tycker de är skickligt författade och trovärdiga.

[Linus Brohult · Rating 4 out of 5]

Som en ständig Östergrenläsare kastade jag mig över denna i princip på utgivningsdagen. Starten är fantastiskt rolig. Ämnet så rätt i tiden. Kanske blir utvikningarna om fredsrörelsens historia en gnutta väl extensiva i slutet, och kanske hade jag laddat för ett mindre lågmält slut, efter en så högoktanig start. Men Östergren är alltid Östergren trots allt, och att få möta Envoyens dotter, och få en bakgrund till Gentlemenseriens mytologiske karaktär var njutbart för ett Gentlemenfan.

[Kasper Englund · Rating 3 out of 5]

Läste och läste och väntade på nåt mer. Gillade språket och berättandet och hade en känsla att han höll på nånting till sista fjärdedelen. Men det kom aldrig. Hade höga förväntningar eftersom en roman om det plötsliga konsensus och den minimala oppositionen i NATO-processen känns viktigt, men ja. Jag vet inte.

[Sandra Pettersson · Rating 1 out of 5]

poetic, not for me

[Joakim Roos · Rating 4 out of 5]

Det händer kanske inte så mycket, men vilket fantastiskt språk och berättande!

[hampus !]

Ifall någon undrar så träffade jag Klas Östergren på bokmässan och fick min bok signerad och han sa tillochmed att jag hade ett ”trevligt namn”

Bara säger liksom

[Ola Henriksson · Rating 2 out of 5]

Svår. Spretig. Man märker att författaren vill lyfta fram fredsrörelsen. Men för omständligt.

[Ingegerd Steen · Rating 4 out of 5]

Tveksam först… la bort den och började om… och sen var jag fast. Han har en särskild förmåga skapa en atmosfär som man innesluts i som läsare

[Hasse M · Rating 4 out of 5]

Nära 5 p
Lite rorig I starten men sen kom den igang
Aktuell som skjutsingen

[Johan Arndt · Rating 3 out of 5]

Jag måste läsa den igen för att förstå samtidskritiken. Stundtals driven och härlig att läsa, ibland lite malande i sina många bisatser.

[Anja Hildén · Rating 4 out of 5]

Han är skicklig, förstås, med språket och dramaturgin. Jag förstår inte riktigt varför jag inte går igång på alla cylindrar. Saknas månne känslan av att den var absolut nödvändig att skriva?

[Elin · Rating 2 out of 5]

En smartare Guillou. Berör mig noll.

[Cindy · Rating 3 out of 5]

Fantastiskt förråd av vokabulär