Det är om hösten som museet på Lejonslätten på Djurgården är som vackrast. När växtligheten som klänger längs fasaden skiftar från grönt till eldflammors palett. Grundaren Artur Hazelius hade ett motto för museet: Känn dig själv! Det är fint, men personligen är jag inte säker på att jag vill veta allt om mig. Vad jag vill, mer än något annat, är att känna mig utvald.
Boel skriver avhandling i etnologi och ska fältarbeta på Nordiska museet. Hon är tjugonio år och i konstant konflikt med sig själv. När hon bjuds in i museets liv öppnar sig en ny värld, full av hierarkier och historia, ting som försvinner och saker som lägger sig till rätta. Hon får hjälp att navigera sin nya tillvaro av Oskar och Annika som arbetar på museet sedan länge, men som båda har sina egna sätt att gå vilse. Alla tre har sällskap av rädslan: Boel är rädd för att dö, Annika är rädd för att hennes ätstörda dotter ska dö och Oskar ja, han är rädd för att livet aldrig riktigt ska börja.
Samla liv är en roman om kropp, tillhörighet och om att lära sig att stå ut med sig själv. Och så handlar det om dem som väljer vad vi ska minnas och vad vi ska glömma: museiarbetarna.
Malin Haawind är författare, journalist, redaktör och översättare. Hennes förra roman, Den som följer en stjärna vänder inte om, fick en stor läsekrets och hyllades av recensenterna. De fängslades av Malins språk och förmåga att gestalta ett inre liv.
Malin Haawind romandebuterade 2021 med boken De kom från öar som tar sin början strax efter krigsslutet 1945. De kom från öar handlar om vuxenblivande och familj, om systerskap, arbete och längtan. Det är första delen i en romantrilogi som formar berättelsen om en familj i folkhemmet, från små kustsamhällen till nybyggda höghus i industristaden. Andra delen i serien, Och havet gav igen kommer i september 2022, och tredje delen, In mot stenig strand, hösten 2023. Malin Haawind har tidigare skrivit fyra fackböcker om gräl, föräldraskap, mat och smuts. Hon är även verksam som redaktör och skrivarkursledare.
Malin Haawind skriver så så så bra!!! En bok man verkligen längtade efter att fortsätta läsa, med en ordföljd som man ville smaka på och riktigt tugga i sig. Tyvärr saknade den det djup som jag upplevde att hennes senaste roman om Ellen Keys hushållerska hade, och samtidigt hade jag inte velat ha mindre av någon av de tre huvudkaraktärerna. Lämnades med en känsla av att jag inte fått tillräckligt, att jag ville ha mer, att något saknades i slutet men kan inte helt sätta ordet på vad.
Bra, men varken berörde eller fängslade mig riktigt. Kanske för att jag inte kunde identifiera mig med någon av personerna. De kändes som pappersdockor för mig (men det kan ju bero på mig själv, typ känslomässigt avstängd eller nåt). Men jag tyckte inte intrigen var speciellt intressant heller. Men själva museet lockar mig, som ett levande känsligt väsen.
Hm kanske mer 2.5-3 än klar 3a. Tyckte språket var lite tråkigt och liksom vardagligt, inget som trollband. Den stora handlingen var ju däremot intressant, med fokus på museivärldens insida och som museiarbetare måste jag ju hålla med om det med inställningen kring ”rolighetsavdraget” (eftersom man har ett roligt jobb kan man inte kräva varken rimlig lön eller rimlig arbetsbelastning utan bara vara tacksam att man får göra det man gör). Allt som allt: hade höga förväntningar som inte riktigt infriades.
Känner inte riktigt igen Haawind i dialogerna, där för mycket sägs rakt ut istället för att låta ungefär hälften vara inre tankar. Karaktärerna är också för lika varandra, även om det kanske är meningen för att vi ska se hur de klickar med varandra. Jag tycker oändligt mycket om dem alla tre, även om Boels självhat och hypokondri mest är segt (och känns lite poserande?). Annars gillar jag att vi mest får veta hur de ser på världen, på sig själva. Att det inte händer så jättemycket men är läsvärt ändå (vilket bekräftar min aning om att slice of life är på frammarsch).
På ett sätt är det här en roman som skulle kunna vara så mycket mer. På ett annat sätt uppskattar jag lågmäldheten. Och det är en värld jag vill vara i. Inte bara Nordiska museet alltså, utan Malin Haawinds museivärld.
Jag tycker om Malin Haawinds språk och hur hon beskriver personerna och miljöskildringarna. Jag känner väl igen mig inne på Nordiska Museet och börjar längta efter vintern när Oskar går över Djurgårdsbron och snön börjar falla. Jag känner att jag är där och känner känslan av snöflingor som sakta faller ner. Trots att huvudpersonerna är ganska komplicerade och har en del att kämpa med var för sig dras de till varandra på ett fint sätt.
En mysig bok om vardagligheter och vanliga tankar och känslor, om kroppen och om tillhörighet och om att vara människa. Det är mysigt att få följa Boel, som skriver på sin avhandling i etnologi, och människorna på Nordiska museet. Framför allt Annika och Oskar. Dessa tre är rädda. Boel är rädd för att dö. Annika är rädd för att hennes ätstörda dotter ska dö och Oskar är rädd för att leva. Det känns som att jag är en liten del av alla tre samtidigt som jag inte alls är det. Igenkänning.
Den var...bra, fängslande bok. Författaren har verkligen samlat liv i boken och vi får vandra genom sidor som genom museet och bara titta, ej röra, läsa beskrivningar och föreställa sig hur det är att vara Boel, Annika eller Oskar. Jag gillar Malins språk. Den är unik törs jag säga, den tvingar tänka, jämföra och den uttvecklar den som läser.
Underbar bok. Kunde inte sluta läsa, räkna ut att jag läste ut den på 4 timmar och 30 minuter. Jag kunde verkligen relatera med huvudkaraktären Boel, hennes sätt att föra sig, tänka och känna. Helt fantastiskt beskrivet och det kändes verkligen som att jag var Boel, jag var med i rummet, jag kände det som hon kände och tänkte det hon tänkte. Riktigt bra skrivet och jag tipsar alla om den.