»Min barndom var sådär underbar som den bara är i självbiografier. Inte hemsk som den är i dom känslopornografi ska gråta-ut-programmen i teve nuförtiden.
Bägge föregående meningar är givetvis lögn. Jag rådde inte på min barndom, det var inte jag som bestämde över den. Knappt mina föräldrar heller. Eller jo, dom var i alla fall ansvariga. Klart dom kunde ha gjort annorlunda. Men nu blev det som det blev.
Nu blev jag som jag blev. Det här är ett försök att förstå varför jag är som jag är, men det kan också vara ett försök att förstå varför du blev som du blev. Jag vet ju inte vem du är, men du som sitter och läser det här ska inte tro att du vet vem jag är. Det vet jag ju inte ens själv. Det blir så klart en jävla massa killgissande.
Åh! Så bra, roliga, vemodiga och lärorika memoarer från den extremt sympatiske och likeable personen Stefan Sundström. Den handlar om så otroligt mycket på samma gång (släkten, det tyska arvet, uppväxten, karriären, samtiden) men tappar aldrig tråden, ens när han glider iväg lite åt något annat håll. Lite som Uffes älskade Vardagar. Men detta är bättre. Helt klart en av de allra bästa svenska biografier jag läst.
En varm och hoppfull bok som tar en tillbaka till 2014 när världen var lite enklare att leva i och man fortfarande orkade brinna för saker. Hög igenkänning och trevlig blandning av personliga anekdoter och allmän kuriosa.
Steffe tänker högt, killgissar och levererar fakta om vartannat, det är en fröjd att få åka med i associationsbanorna skrivna på avväpnande talspråk. Föga överraskande är delarna om Steffe Flum som privatperson rätt sparsamma och relativt svepande, vi får vara med i hans huvud men inte i hans kök liksom, vilket i tiden känns väldigt befriande. Det här är alltså inte en självbiografi i vanlig mening, det är en memoarbok med nedskrivna tankar, teorier, citat och som sagt är det en både givande och underhållande läsning. Särskilt befriande är det när han tydligt ifrågasätter sig själv i våra ögon genom att påpeka att ingen är alltigenom god, att det gäller att ha minst två bollar i luften samtidigt om man ska läsa något av någon man gillar, typ. Lite ”lyssna gärna på mig men köp inte allt jag säger med hull och hår bara” Ödmjukt, genuint. Läs!
Det här är inte en traditionell självbiografi. Kronologin går fram och tillbaka, och lika mycket tid (om inte mer) ägnas åt hans föräldrar (framförallt modern)som åt honom själv. Därtill gör han åtskilliga sidospår på mer eller mindre snåriga stigar, men de leder alltid fram till en poäng som Steffe Flum vill göra.
Boken ör varm och full av medmänsklighet, något som vi är i ack så stort behov av i tider som dessa