»Min barndom var sådär underbar som den bara är i självbiografier. Inte hemsk som den är i dom känslopornografi ska gråta-ut-programmen i teve nuförtiden.
Bägge föregående meningar är givetvis lögn. Jag rådde inte på min barndom, det var inte jag som bestämde över den. Knappt mina föräldrar heller. Eller jo, dom var i alla fall ansvariga. Klart dom kunde ha gjort annorlunda. Men nu blev det som det blev.
Nu blev jag som jag blev. Det här är ett försök att förstå varför jag är som jag är, men det kan också vara ett försök att förstå varför du blev som du blev. Jag vet ju inte vem du är, men du som sitter och läser det här ska inte tro att du vet vem jag är. Det vet jag ju inte ens själv. Det blir så klart en jävla massa killgissande.
Åh! Så bra, roliga, vemodiga och lärorika memoarer från den extremt sympatiske och likeable personen Stefan Sundström. Den handlar om så otroligt mycket på samma gång (släkten, det tyska arvet, uppväxten, karriären, samtiden) men tappar aldrig tråden, ens när han glider iväg lite åt något annat håll. Lite som Uffes älskade Vardagar. Men detta är bättre. Helt klart en av de allra bästa svenska biografier jag läst.
Det här är inte en traditionell självbiografi. Kronologin går fram och tillbaka, och lika mycket tid (om inte mer) ägnas åt hans föräldrar (framförallt modern)som åt honom själv. Därtill gör han åtskilliga sidospår på mer eller mindre snåriga stigar, men de leder alltid fram till en poäng som Steffe Flum vill göra.
Boken ör varm och full av medmänsklighet, något som vi är i ack så stort behov av i tider som dessa