Halidon våknet og satte seg opp i hengekøya. En blek stripe av månelys falt gjennom vinduet, og et sted langt borte hørtes en klokke som slo. Halidon så seg omkring i mørket, lyttet og snuste. Radioen bruste svakt, og det luktet sluknende glør fra kaminen. Med ett visste Halidon at noe ikke var som det burde ...
Det här är en kort liten berättelse om en natt då mycket hinner hända. Man känner absolut igen Wegelius sätt att berätta men jag tycker inte att den här når upp till samma nivå som Mördarens apa (det märks att det är 10 år mellan att böckerna skrevs). Texten känns enklare här och upprepande på ett sätt som jag inte riktigt gillar. Slutet fick mig ändå att gråta vilket fick mig att se tillbaka på historien på ett helt annat sätt. Det blev ett bevis om att jag ändå brydde mig om karaktärerna och hur det skulle gå för dem. Ett underhållande och snabbläst litet äventyr.