"Barnen är mina. Bara mina. Det är så det känns. Det är det som är sant."
De sitter mittemot varandra vid köksbordet. Liz och Henrik. De är fortfarande gifta. Men inte länge till. Det är sjuttiotal i Kyrkslätt, med spår efter oljekris och den ekonomiska skulden till Sovjet. I samhället talas det om dagvård och kvinnans frigörelse men samtidigt står kärnfamiljen fortfarande högt i kurs. Mannen som vill ta hand om sina barn är en anomali. Kvinnan som vill skilja sig har begått hor. Släktingar, vänner och rättsinstanser avlägger vittnesmål om familjen. Alla talar om barnen - barnens bästa - men vad är sant och vems sanning gäller?
Det är en familj som går sönder vid köksbordet. Vad innebär det att vinna eller förlora en skilsmässa?
Sista paret ut är en historisk roman med självbiografisk botten.
Det här är verkligen diskbänksrealism i bokform och det finns mycket jag gillar. Upplägget med att vi får ta del av både Liz och Henriks syn på förhållandet, otroheten, barnen, skilsmässan i egna kapitel fungerar till exempel utmärkt och det gör även de kapitel där närståendes perspektiv kommer in. Insynen i rättsprocessen som en skilsmässa i Finland var på 70-talet ger en bra dimension och en insikt om en ålderdomlig syn på det hela, inte bara från rättsväsendet utan också delar av samhället.
Samtidigt är det något som gör att jag genom hela boken ändå har lite svårt att känna att läsningen flyter på. Ibland griper den tag i mig och sedan stampar den på igen. Kanske är det för att Liz och Henrik hela tiden är så … tillknäppta? Det är som att de känner en massa men det kommer inte ut ur dem. Som en kamp inte bara dem emellan utan inom de själva att få släppa ut. Leva. Kanske är det just det. Det har inte levt på så länge och det är kämpigt att komma till insikt om även som läsare.
Intressant att läsa om kvinnans och mannens roller och hur samhället förhöll sig till skilsmässor på 1970-talet. En verklighetstrogen skildring av ett parförhållande i upplösning.
En skilsmässoroman som utspelar sig i ett ålderdomligt Finland för 50 år sen, sedd ur flera olika personers perspektiv. Men allt känns så överspelat, i aktuellt, ointressant.