"Någon gång måste berättelsen vara ny. Någon gång.”
Alfred och Karin går sista året i samma klass men möts på allvar natten då Karin blir utsatt för ett sexuellt övergrepp av Alfreds närmaste vän. Chocken och förälskelsen tävlar om deras uppmärksamhet, de dras till och stöts bort från varandra. Samtidigt ska de snart gå ut i livet som egna individer. Hur ska deras kärlek kunna vara ny när världen är så gammal och ödet är starkare än kärleken själv?
Eurydikes natt är en kärleksroman där vi får syn på ungdomens hudlöshet och hårda villkor genom Alfreds och Karins vitt skilda uppvaknande ur barndomen.
Den är kanske i överkant lång, något ojämn och inte helt lättläst men fan så hon kan skriva Elin Cullhed. Hon har något intressant att berätta och hon har förmågan att formulera imposant prosa.
Eurydikes natt är en skicklig gestaltning av hur olika maktpositioner hjälper och stjälper människor. Här får läsaren verkligen känna hur patriarkatet försvårar livet för kvinnor inte minst unga tjejer och konstnärliga mödrar samt hur klasskillnader kastar bananskal åt somliga att glida framåt på medans andra snavar. Alfred representerar både överklassen och patriarkatet när han drar orättmätig nytta av Karin.
När Cullhed ger form åt dessa viktiga teman gör hon det med ord som ibland liknar smycken. Dagar rasar ihop och bäddas in till kraften av ihärdigt regn vilket får världen att byta färg. Ett ärr är en bit av tiden inkilad i huden, ett nytt väderstreck i kroppen. Människor är samma och världen är gammal. Men ibland kan hon inte välja mellan smyckena och det blir pråligt. Exempel: Istället för "vattnet" skriver hon "vattnet, regnet, floderna". Det är som att hon befarar att läsaren inte ska förstå annars, och jag vill säga att vi förstår visst. Vi förstår mer om hur en våldtäkt kan påverka en människa efter att ha läst den här romanen. Och vi känner igen oss också. Och får flera aha-upplevelser. Tack för det.
Chefs kiss🙂↕️🤌 gillade allt med den. Språket, berättelsen, skildringarna av skeenden från olika perspektiv, Eurydike och Orfeus. Kändes äkta och rått.
Jag gillar skildringen av mamma-dotter-relationen och hur våldtäkten påverkar Karin. Annars är den bitvis olidlig att ta sig igenom, framför allt på grund av det krystade språket. Jag kan nästan känna författarens av ansträngning ihopskrynklade ansikte när hon ska komma på sina meningar.
En tillgänglig bok med ett språk som verkligen lyckas sätta fingret på karaktärernas känslor och tankar. Spännande och svår att lägga ifrån sig. Något som gör läsupplevelsen mindre komplett och som kastar mig ut ur berättelsen, är att jag bitvis inte riktigt köper hur karaktärerna beter sig mot och pratar med varandra. Typ de två huvudkaraktärernas jargong, det känns liksom lite för ”perfekt”, hur de pratar när de knappt känner varann, vid bokens början. Och hur beter sig folk! Det känns lite för cyniskt ibland! En sådan hemsk mamma, och varför gillar hon sin pappa så mycket, han är bara tyst och säger inte ifrån? Så många karaktärer är verkligen lite för onice, utan att spoila för mycket, men asså, män beskrivs som hemska, liksom överlag, det är som att boken objektivt försöker pränta in att alla män, överallt, utan undantag, egentligen vill ligga med nittonåringar och yngre. Känns inte asnyanserat. För övrigt borde den här boken ges till alla barn i sjunde och åttonde klass, så kan de diskutera samtyckte och våldtäkt i smågrupper, den delen var väldigt fint skildrad.
En mer gubbsjuk ungdomsbok får man leta efter, det är som en korsbefruktning mellan en Håkan-låt och en Harlequin-roman, eller vad sägs om den (såklart) franska tjejen som liknas med John Lennon och har "en stram, uppkäftig gång där rumpan intar huvudrollen, intryckt i ett par snygga tajta jeans". Detta försöks kompenseras med lite go "alla män suger"-feminism, men så slutar ändå varje kapitel med nåt i stil med att "hon ville det, hon njöt av det, och han luktade både som en slaktare och som söt viol". Jösses nu behöver jag jullov på rikt
Alltså i början tyckte jag språket var så pompöst, så pretto. Men sen blev jag helt fängslad, kände en sådan läsglädje. Blev så fäst i karaktärerna, ville bara veta mer. Så härligt och romantiskt, så mörkt och så ljust
Inledningen av den här romanen kändes som en ungdomsbok med diverse bestyr som tillhör gymnasietiden, men jag tyckte den hämtade sig och blev intressant för en vuxen publik efter ett tag. Eurydikes natt är en tung berättelse att läsa, utifrån att den handlar om en våldtäkt. Jag uppskattade hur författaren på ett dynamiskt sätt skildrade flera olika reaktioner och bemötande av våldtäkten från både omgivningen och de inblandade. Även om jag inte är någon expert på grekisk mytologi så tyckte jag att det fanns mycket intressant i symboliken som Cullhed använde sig av. Dock tyckte jag språket och handlingen blev lite för rått och hårt för att jag skulle kunna tycka om boken mer.
Jag funderade på att lägga ner den under första tredjedelen. Den stör mig. Jag fattar nästan inte vad som står. Känns trist. Men så händer något. Inte i boken, jag vet inte vad som gör det men något underbart är det.
Alldeles för lång, töntig, löjliga hål i berättelsen och pretentiöst språk. Usch vad jag fick kämpa för att komma igenom den. Vad är det folk ser som jag inte ser?
Vad gör man när personen som påstår sig älska en blir den som utnyttjar ens mest av alla? Vad gör man när Sveriges system påstår sig vara jämlikt men kontinuerligt våldför sig på kvinnor? Det är något jag efter denna bok inte har något svar på, men oj vad det får en fundera.
Bra sätt att ta upp ämnet, och det är inte för våldsamt skrivet för de som är intresserade men som lätt blir triggade (aka me). Rekommenderar till främst unga män, och för bokklubbar.
Vill älska den, för delarna som är med är så bra. Men på något konstigt sätt känns det som att kapitel saknas, som att viktiga delar har fallit bort. Jag tappar bort mig och hänger inte med. Och den känns lite som en missad möjlighet, det hade gått att ge mer plats åt Alfreds och Karins olika beteenden. Bra bok, men hade kunnat vara så mycket bättre.
Svag trea. I början fick jag nästan känslan av en väldigt typisk ungdomsbok där den populära killen på något mirakulöst sätt får upp ögonen för den töntiga tjejen. Sedan växer den men jag tycker att berättelsen är för spretig och flera av karaktärerna är svåra att tro på.
Kanske att två stjärnor är lite i underkant, men tre känns för generöst. Boken berörde viktiga ämnen, ur flera perspektiv, men den kändes lite… omogen?! Kändes som att läsa en ungdomsroman med enkelt språk.