Det är nästan tusen år sedan sörmlänningen Botvid levde, dog och helgonförklarades. Detta hände i ett märkligt skede i historien, i brytpunkten mellan hednisk vikingatid och kristen medeltid. I en tid då tankesätt och levnadsvanor dramatiskt förändrades.
Det var ingen slump att just den unge bondsonen Botvid då lyftes fram som helgon och symbolgestalt för svenskarna. Syftet var politiskt och ingick i planerna på att samla olika områden till ett sammanhållet kristet rike under en gemensam kung, Sverige.
Vad kan man veta om personen Botvid, en »kändis« som levde för så länge sen? Berättelsen tar formen av en detektivundersökning där Maja Hagerman med hjälp av ny forskning, arkeologiska fynd och medeltida pergamenthandskrifter tecknar Botvids liv och tid. Med sin osvikliga blick för historiska sammanhang berättar hon fantasieggande och kunnigt om Botvids dramatiska livsöde och vad som hände efter hans död, och låter oss träda in i den tid då riket Sverige blev till.
Spretig. Mycket litet om Botvid, samt inte alltid i självklart strukturerad kring hans historia (ex. Botvid beger sig till England, då förklaras inte varför England är intressant, det görs senare i ett annat sammanhang).
Många hyllar Hagerman för sitt språk, jag-form och reflekterande, men det blir tröttsamt "pratigt". Det är som att lyssna på en konstnärlig långsam dokumentärfilm om en kyrka där mer förklaras om trädens ljud utanför kyrkan än om kyrkorummet.
Det spekuleras om att Botvid skulle vara en demokrat och allemansrättens försvarare, men det verkligen att koka soppa på en spik. Legendariet visar snarare det uppenbara - Botvids fisk är lättare att koppla till kristologi än något annat. Hagerman ser inte när hon motsäger sig själv, lagarna betonade äganderätten till mark och fisk, och med Ockhams rakkniv blir legenden enklare att förklara som en symbol för att Jesus har mer kraft än asagudarna och att de troende "byter" tro. Botvids del av sjön ger mer fisk!
"Jag uppmanar er alla, mina vänner, att ni aldrig någonsin förvägrar någon vad Gud så rikligen giver er för intet." - Botfrid Svensson, ca 1120
Hagerman spinner vidare på det hon började gräva upp i Spåren av kungens män och inte minst Minnesbrunnen - om övergången från hednadom till kristendom, från stormannaklaner till kungadöme, från muntligt berättande till skriftlig kanonisering. Försöket att bygga det runt en faktisk människa som levde för 900 år sedan är övertygande, trots ett antal "Man kan anta att..." som väl inte riktigt kan undvikas. Sammanfogandet av historia, arkeologi och det fortsatta medvetna konstruerandet av ett samhälle som konstant fortsätter. Bevisen finns där i vägarna, i byggnaderna och i namnen; nya idéer som fortsätter komma.
Spännande och unikt om en tidigare bortglömd del av Sveriges historia. Om brytningstiden mellan asatro och kristendom, om reformationen och om återupptäckten. Det mest intressanta är det förstnämnda och om kungarna i tiden då götarna försökte kristna och ena riket men där svearna stretade emot. Senare delen av boken inte lika medryckande och hade kunnat kortas ned lite.