Just då var det ingen annan där förutom monsieur de Laléande, som inte kunde hitta sin spatserkäpp. Françoise roade sig en sista gång med att betrakta honom. Han gick förbi henne, lät sin armbåge snudda vid hennes, och just när de var jämsides vände han sig mot henne med skimrande ögon och sade, till synes alltjämt letande: – Kom hem till mig, rue Royale 5.
Publicerad första gången i novellsamlingen Les plaisirs et les jours med titeln Mélancolique villégiature de Mme Breyves.
Marcel Proust was a French novelist, best known for his 3000 page masterpiece À la recherche du temps perdu (Remembrance of Things Past or In Search of Lost Time), a pseudo-autobiographical novel told mostly in a stream-of-consciousness style.
Born in the first year of the Third Republic, the young Marcel, like his narrator, was a delicate child from a bourgeois family. He was active in Parisian high society during the 80s and 90s, welcomed in the most fashionable and exclusive salons of his day. However, his position there was also one of an outsider, due to his Jewishness and homosexuality. Towards the end of 1890s Proust began to withdraw more and more from society, and although he was never entirely reclusive, as is sometimes made out, he lapsed more completely into his lifelong tendency to sleep during the day and work at night. He was also plagued with severe asthma, which had troubled him intermittently since childhood, and a terror of his own death, especially in case it should come before his novel had been completed. The first volume, after some difficulty finding a publisher, came out in 1913, and Proust continued to work with an almost inhuman dedication on his masterpiece right up until his death in 1922, at the age of 51.
Today he is widely recognized as one of the greatest authors of the 20th Century, and À la recherche du temps perdu as one of the most dazzling and significant works of literature to be written in modern times.
What a brutally delightful meditation on the random force of passion!
There is simply no logical explanation why we fall in love, and with whom. Fall we do, though. Into trance, out of control. And it requires the third presence of an author of Proust's format to point out the strange double presence of the object of such a powerful love - existing in his own reality as well as in the mind of the victim of the passion - as an all-consuming spirit.
My first adventure into Marcel Proust works and surely not my last. Enjoyed the tone of the book and it was interesting enough but I wasn't in love with it or saw something amazing about it, however I'm intrigued to read more by this author
Madame de Breyves melankoliska sommar beskriver den ”kärlek” som inte är kärlek utan snarare besatthet. Att fullkomligt i extas och samtidigt självdestruktivt lägga sitt eget värde i en annan människas händer. Novellen är en reflektion i hur besatthet kan få livet att fallera och också på samma gång vara njutbart. Francois förälskar sig i de Laléande trots att hon bara träffat honom en gång, för ett snabbt ögonblick på en fest i de fina kretsarna i Paris på sent 1800 tal. När hon till sist beslutar sig för att bejaka de känslor hon tidigare tryckt undan har han begett sig till Biarritz och hon kommer inte att återse honom på två månader. Novellen beskriver tortyren i dessa två månaders konstanta grubblande ömsom älskandes hans minne ömsom vridandes och vändandes i plågor.
Då och då filosoferar författaren rent allmänt och kommer fram till väldigt intressanta resonemang. Ett av dessa stack ut för mig: ”och genast väcks hon av känslan att de två världarna- verklighetens värld och hennes egen längtans värld- i själva verket existerar sida vid sida och att det är lika omöjligt för dem att smälta samman som för en kropp att smälta samman med sin skugga.”
Trots den fina berättelsen skriver författaren i mycket långa meningar vilket gör texten (stundvis) omöjlig att förstå, därav gick betyget från 5/5 till 4/5. Utöver detta älskar jag läsa om besatthet som alltid varit fascinerande för mig, något som jag själv pendlat mellan i perioder av mitt liv och i hög grad kan relatera till. Hur skrattretande det än kan låta när man läser om det på pappret slår det mig att detta är en högst verklighetstrogen beskrivning av förälskelse utan ironi eller överdrift. Vilket också i sig är fascinerande.
Det är en konst att skriva en fångande, träffande historia på 27 sidor! Det lyckas Marcel Proust med. Han fångar utomordentligt karaktären av den typs kärlek (eller besatthet) som bara kan uppstå för en person man egentligen inte alls känner. En person som är en blank canvas på vilken man målar alla sina egna behov och begär. Att bli kär i sin egen fantasi av hur någon kanske kunde vara och en omöjlighet att släppa taget innan man vet. Men den samtidiga risken i att verkligheten tar död på den underbara eller plågande fantasin, så vill man ens veta?
En kärlek i en mystik eller en potential av att NÅGOT skulle ha kunnat hända, hur det HADE KUNNAT vara. Samtidigt en trygg förälskelse eftersom den aldrig utsetts för verklighetens slitage och prövning, men likaså ett lidande för den älskande. Att Madame de Breyves nyligen förlorat sin man väldigt ung är en bra bakgrund till historien också - en obearbetad sorg som ger eld till den besatta upptagenheten av drömmen om den andre?
This entire review has been hidden because of spoilers.
I april nu kör jag ett projekt där jag läser en novell per dag. Om det var någon novell under månaden som jag hade trott att jag skulle förälskas i så var det inte den här. Men jag tyckte verkligen att den här var så bra och älskar noveller som kretsar kring starka, dramatiska känslor.
Jag kommer ihåg att jag läste de första femtio sidorna eller så av den första boken i Prousts sjuvolymersverk, À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt), då jag studerade B-kursen i litteraturvetenskap för många år sedan (och har diskuterat den berömda passagen med lindblomsteet och madeleinekakan med egna studenter). Dessutom har jag läst en del om verket, med tanke på att Gérard Genette utgår från en analys av Prousts verk i sin eminenta formulering av narratologisk teori i Narrative Discourse: An Essay in Method. Men jag har trots detta aldrig givet mig på det modernistiska mastodontverket om minnet.
En 27-sidig novell känns då en aning lättare att ta sig an (det kräver liksom inte samma typ av åtagande), även om det kanske inte alla gånger ger samma typ av återbäring heller. Novellix bokpublicering av novellen "Madame de Breyves melankoliska sommar" erbjuder just en kortare glimt av Proust. Novellen undersöker mänskliga relationer och känslor, men utan att göra något särskilt stort väsen av sig. Det är bra, men det etsar sig inte fast i en.
Kanske behöver jag förr eller senare faktiskt ta mig an ett större åtagande vad gäller Proust, men chansen är nog större att jag dessförinnan kommer att läsa fler noveller av honom.
På vårens bjudningar och fester som Madame de Breyve och hennes väninna går på syns monsieur de Laléande; en man som egentligen inte är mycket märkvärdigare än andra män. Men för varje gång hon ser honom bland gästerna blir hon snart fascinerad och lockad att lära känna honom. Hon börjar kolla efter honom extra mycket och försöker förgäves få någon att presentera dem för varenda. Men innan hon lyckas tar säsongen slut och sommaren börjar.
Hon försöker hitta en sista minuten lösning på egen hand men när hon väl får tag i en gemensam vän som kan tänka sig presentera henne för denna vardagliga främling visar sig vara för sent. Monsieur de Laléande har begett sig iväg på semester över sommaren och beräknas inte vara tillbaka förrän höstens början. Trots det har Madame de Breyve svårt att släppa honom, och hennes känslor för honom verkar bara växa sig starkare för var dag.
Det är en otroligt vacker liten berättelse om förälskelse och vad det kan göra med en – speciellt när den verkar ensidig eller man inte har någon möjlighet att veta om den är ömsidig eller ej. Det är även en novell som verkligen beskriver den där känslan av att vara förälskad i tanken om någon snarare än själva personen. För det är ju trots allt bara tanken på vem han är som gör Madame de Breyve så melankolisk – hon förälskar sig i de drömmar och förhoppningar hon har om hans personlighet och karaktär. Med andra ord, den är så otroligt mänsklig och visar både hur vackert och sorgligt det kan vara med kärlek men även hur löjligt och felaktig kärlek kan vara.
Proust har ett språk som är så fantastiskt vackert att jag önskar att vi fått ett par hundra sidor till av hans ord. Jag inser att den är utan tvekan ännu finare på franska men då jag har läst annat av Proust tidigare så känns det som översättaren gjorde ett skickligt arbete med inte bara översätta hans ord utan även få med den känsla och skönhet som originalet var menat att ha. Ifall detta är hur Prousts skönlitterära verk är kan jag mycket tydlig se mig själv glupskt läsa resten av hans verk.
Madame de Breyves är the original overthinker, thought daughter och också en fånge i sin känsla - likt många av oss. Alla som skulle mena att de passar in i den kategorin, bör läsa Marcel Proust novell från 1893.
Handling: Vi följer en nybliven änka som olyckligt förälskar sig i en man, vars armbåga snuddat hennes vid en operaföreställning - monsieur de Leléande. I stunden vill hon inte bli introducerad till denne man, som hon finner ful och vulgär. Men under en melankolisk sommar plågas hon av detta beslut. Hon brukade sällan gå på denna sorts föreställning förut, men numera ligger hon uppe på nätterna och drömmer om sätt att få kontakt med honom, och att inte missa en enda föreställning är en väg i rätt riktning. En sommar av sorg, hjärtekross och svindel väntar henne.
Tankar: Hela denna berättelse utspelar sig på 29 sidor, men trots det känns den mycket påtaglig och man hinner lära känna karaktärerna. Mycket skickligt skriven, alla känslor, alla begär och alla handlingar är mångsidiga och karaktärerna förliknar sig med riktiga människor. Universella känslor och problem utforskar, en riktig "heartbreak"- klassiker. Denna novell bör inte misstolkas som en om kärlek, utan snarare en om besatthet. Hon utforskar den potential av något, om det skulle hända och hur det hade kunnat vara. Förälskelsen är trygg för den utsätts aldrig för fler steg, aldrig för prövning. Att hon är nybliven änka bidrar till idén om att detta snarare är besatthet än kärlek, en brand som aldrig han släckas eller som började brinna i sorgen, ett rop på hjälp för att fylla detta tomrum.
"Han talar till henne med drömmens klanglösa röst, den som hindrar oss att tro på det vi hör men som likväl tvingar oss att lyssna".
"det vackraste ansiktet, det mest enastående intellektet, skulle aldrig förmå äga samma sällsamma och mystiska väsen, ett väsen som var så eget, så unikt, att ingen annan människa någonsin eller någonstans skulle kunna bli exakt kopia av det "
Med Prousts rika språk blir man lätt tagen av hans verk. De utdragna meningarna har så bra flyt och vart enda en av de har sitt djup. Jag kommer definitivt läsa På spaning efter den tid som flytt!
Novellen var vacker på många olika sätt, delvis för språket och delvis för hur den speglar realiteten av hur komplicerad och ambivalent människans känslor kan vara. Men kärleken är väl så?
Även fast vi får ta reda på att novellen har ett oönskat slut(titeln), glömmer vi bort det och känner det starka temat av ”längtan” som Madame de Breyves känner. Men jag är ändå tacksam att hon till slut gick vidare med sitt liv oavsett om han va hennes livskärlek....Varför? Jo, just för att i helheten tror jag att Proust ändå försöker förmedla den falska förälskade fasaden vi människor kan stötta på - att vara kär i idéen av en person. Jag tror att Breyves förstod detta, vilket gjorde henne sorgen.
Detta är en vanlig typ av olycklig kärlek som många kan relatera till.
Ik wilde een klein boekje van Proust uitproberen om te kijken of ik ooit aan 'Opzoek naar de verloren tijd' wil beginnen.
Maar ik denk dat ik het bij dit boekje laat. Alles wordt lekker wollig opgeschreven, maar wel heel mooi wollig. Wat een woordenschat heeft die man. Als je ooit nog wat nieuwe oud Engelse woorden wilt leren kan ik het zeker aanraden.
Verder was dit verhaal niet heel feministisch, de Bechdel test haalt het niet. De vrouwen hebben het alleen maar over mannen. Ook nog maanden later als ze die man maar één keer hebben gezien.
Om en kvinna som möter en man en mycket kort stund och sedan går helt upp i denna man. Tyvärr är han onåbar geografiskt för tillfället och kvinnan formar ett begär så starkt.
Det är en intressant idé. Men jag tycker tyvärr att berättelsen känns tråkig. Jag struntar blankt i madame de Breyves.
3.5 In short: Proust masterfully portrays the mind as both a valuable asset and a curse. A mere sentence reveals how our thoughts and fantasies can overpower genuine conversations and critical thinking.
I probably didn't get the best introduction to Proust, an authour I have long anticipated reading. However, that's solely based on the Swedish being a little too advanced for my level.
I absolutely adore this. The way Proust describes feelings of obsession, and the fact that we sometimes fall in love with a fantasy, unwilling to accept reality.
Det här var en novell med potential som tyvärr föll platt för mig då jag har svårt för noveller som känns oavslutade eller slutar abrupt. Det är en dramatisk skildring av hur en kvinna blir besatt av en man hon inte känner och hur det driver henne till vansinne. Intressant och vackert språk, men jag ville ha något mer.
Det här är egentligen (tycker jag) inte så mycket av en berättelse utan mer en skildring av huvudpersonens alltmer intensiva känslor under en bestämd tidsperiod (sommar). Madame de Breyve, eller Francoise som är hennes tilltalsnamn, träffar en kväll en man på en fest. Träffar är förresten fel ord, för de talas aldrig vid. Även om mannen är alldaglig och inte speciellt tilldragande tycker Francoise att det är något särskilt med honom. Hon ser honom ett par gånger till på andra tillställningar men lyckas inte bli presenterad för honom (på den här tiden ansågs det ju inte socialt accepterat att ta kontakt med någon utan att först ha blivit presenterad av en tredje part). Mannen lämnar sedan staden och Francoise blir alltmer romantiskt besatt av honom och börjar föreställa sig deras gemensamma liv tillsammans. Hon försvinner allt längre och längre in i sin förälskelse och galenskap och där slutar novellen.
Den stora behållningen här är språket, som är magnifikt och dramatiskt på det bästa sättet och får mig att önska att jag kunde franska. Ett stort antal moderna, svenska författare kan bara slänga sig i väggen. Proust är en mästare med orden. Det här var min första bekantskap med honom men jag läser gärna mer i framtiden.
Proust är en utmärkt psykolog och beskriver pregnant förälskelsens slumpartade natur, det plågsamma i att söka upplysningar om den älskade, hur man gladeligen förnedrar sig, hur förälskelsen invaderar ens hela väsen och infekterar allt. Den blir världens mått, om du tidigare haft en raffinerad musiksmak ersätts den av urvattnade slagdängor som kan kopplas till älskaren.