”Jag tillhör välfärdsstatens barn, den generation som blev vuxen på 90-talet och formades då – politiskt, kulturellt och moraliskt. Det var en tid när ekonomi alltid trumfade politik, och själv gick jag från att vara en aktivistisk vänstertjej till att studera på Handels och sedan få anställning på Finansdepartementet. Jag växte upp med drömmen om marknaden.”
90-talet var tiden då det sades att historien skulle ta slut, men då den egentligen fortsatte i en helt ny riktning. På ytan var det ett ljust och optimistiskt decennium, men därunder fanns något annat, något mörkt och kaotiskt. "Förbannelsen" är en personlig berättelse och en politisk undersökning av hur Sverige fastnade i 90-talets löften, och vilket pris vi betalar för det idag.
Intressant, engagerande och upplysande. Jag inser att jag är ganska ovan vid att läsa facklitteratur, därför uppskattar jag de små personliga insticken extra mycket. För någon som var väldigt mycket av ett barn på 90-talet är det givande att få historien, ekonomin och sambanden förklarade ordentligt.
Detta var kanske en bok som preached to the choir, men ändå väldigt intressant. Måste diskutera denna med någon. Karin pettersson gör upp med sig själv och med socialdemokratin så även om det kanske var en öppen dörr känns den fortfarande relevant ändå. Right up my alley. Fick inte direkt framtidshopp men ändå 🤪rekommenderar!
Uppfriskande med en självrannsakande och självkritisk bok (både mot författaren själv och svensk politik). Känner tacksamhet för denna redogörelse över ett ändå ganska obehandlat (förnekat?) ämne.
Gedigen återgivning av 90-talet och dess ekonomiska beslut, vad de har genererat för problem, strömningar och slitningar. Göran Persson, Bill Clinton och Tony Blair i skottgluggen. Finns det ens hopp? Jag klingar fast vid bokens enda positiva halmstrå, det Karin avslutar med: tron på att människan har ett behov av gemenskap.
Alltså boken var bra skriven men tesen är verkligen för svag. Det finns ett före och efter 90-talskrisen: ett före med långvarig lönestagnation, galopperande skuldsättning, samt fallande välstånd relativt andra länder, och sedan ett efter med stora reallöneökningar och stigande välstånd trots, eller på grund av, att vi genomförde saneringen av de offentliga utgifterna. Sedan 90-talet har Ginikoefficienten knappt rubbats, och även om förmögenhetsojämlikheten har stigit något sedan 90-talet är den långt ifrån den som rådde i början på 1900-talet när man räknar in offentliga transfereringar och pensionsförmögenheter.
Detta viftar hon bort alldeles för lättvindigt. Såväl Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Spanien har högre offentlig skuldsättning än Sverige men är fattigare än oss per capita. Frankrike och Tyskland har stora problem med sina pensionssystem som nu är nära ett sammanbrott. Dessa problem har vi lyckats undvika genom 90-talsreformerna.
Skulle Pettersson föredra deras situation framför vår? Jag vet inte, eftersom hon undviker frågan. Exempel på länder som inte hanterat sin skuldsättning men ändå har en lysande ekonomisk utveckling står inte som spön i backen i boken, sannolikt eftersom länderna inte finns, men att peka ut åtminstone ett trovärdigt alternativ tycker jag man kan begära av en kulturredaktör på Aftonbladet.
Karin Pettersson skriver väldigt klartänkt och påläst om "vad som gick fel" under 90-talet. Redogörelser för hennes uppväxt och karriär varvas med geopolitiska händelser vilket förs samman till en väldigt skarp analys med både personliga och välgrundade slutsatser. Aldrig känns det kallt eller torrt utan hon binder återkommande konsekvenserna av den politiska utvecklingen till den faktiska inverkan det får för sveriges/europas medborgare. Väldigt bra läsning!
En fråga som jag ofta ställer mig är vart folkhemmet tog vägen. Hur kunde landet lagom bli så extremt? Och när blev viljan att återvända till det lagom en radikal åsikt?
Det här är helt klart en intressant bok, en man önskar fick större uppmärksamhet, inte minst för hur den ekonomiska politiken lyfts och sätts i sitt historiska sammanhang. Men i stället för att prata om strukturer och makt är det tydligen enklare att peka ut någon med fel hårfärg 🙃.
Det är svårt att inte tänka på Lyndon B. Johnsons ord om hur man kan lura den fattigaste vita mannen på pengar, så länge man ger honom någon att se ner på.
Skämt åsido: många frågor besvarades, men ännu fler väcktes. Behöver akut en bokklubb typ?!
Bara vår allas älskade Karin Pettersson kan få mig att frivilligt läsa en bok som till så stor del handlar om ekonomi. Tacksam för hennes arbete med boken och klarsynta röst i en sån ryggradslös samtid. Uppskattade det personliga narrativet, då inramningen gav djup och mänsklighet mellan all redogörelse av fakta.
Borde vara kurslitteratur för nästa generation statsvetare. Snyggt förpackad historieskrivning om sånt som vi läst och hört om på annat håll, men här med en personlig touch. Rekommenderar varmt. De som är åttiotalister eller nittiotalister och som alltid har undrat hur sossarna kunde svika och ge upp sina ideal bör läsa ”Förbannelsen”. Boken ger ingen fullständig förklaring, än mindre tjänar den som ursäkt. Däremot ger den ökad förståelse för de beslut som ledde oss hit. Frågan infinner sig: Var hade vi varit nånstans om vi inte hade fört den hårda åtstramningspolitik som vi förde på 00-talet?
Matnyttig. Mycket vet man redan, men den gav mig ytterligare en dimension kring hur jag ser på 90-talet. Den gav mig också fler insikter om vilken stor påverkan individer kan ha på ett sekel, och då ej att förglömma personer såsom Persson, Clinton och Bush.
Upplyftande att skriva en historia på ett så anspråksfullt sätt, med tydliga beskrivningar om hur saker var - även väldigt komplexa skeenden. Karin Pettersson vill enligt mitt intryck skriva som en svensk Naomi Klein - där det personliga och politiska möts och sammanblandas. Ganska effektfullt blir det.
Karins egen historia är verkligen otroligt intressant, och de personliga anekdoterna från regeringskansliet och de andra maktrummen parat med den evigt närvarande självkritiken gör berättelsen trovärdig.
För mig är annars den stora behållningen just den tydliga berättelsen om socialdemokratins naiva svek under 90- och 00-tal. Jag har hört om det, men aldrig förstått det.
Karin beskriver en politik som sett likadan på ytan som tidigare, men som i själva verket gick i precis samma nyliberala riktning som dess presumtiva motståndare. Jag inser att jag själv gått i fällan.
Bara det faktumet att det var regeringen Persson som avskaffade kapitalskatterna i Sverige är nästan svårt att ta in. Lägg därtill att det var regeringen Carlsson under finansminister Feldt drog igång den första vågen av ”liberaliseringar” redan innan 90-talets början. Det är en oerhört sorglig bild. Konsekvenserna oöverskådliga.
Kan vi vända på den mardrömslika utveckling vi har sett i världens och Sveriges politisk/ekonomiska utveckling från 90-talet och framåt? Eller med Karins ord: förbannelsen? Jag vill tro det. Med Karins bok klarnar hursomhelst riktningen.
En skarpsynt och otroligt välresearchad bok som ger en nykter bild av vår samtid. Pettersson fångar inte bara svensk politik och nutidshistoria, utan täcker in väl valda internationella händelser och personer. Hon har även med viktiga perspektiv på internet och techvärldens uppkomst.
Som early millennial känner jag igen mig i hur hon beskriver både hur hon såg världen då och hur hon ser på den nu. Optimismen som vi bittert försöker hålla kvar vid 💔
Jag uppskattar hur boken skalar bort den rosaskimrande nostalgin kring 90-talet och påminner om kriserna och det brutala våldet som faktiskt präglade perioden. Vi glömmer så lätt sånt.
En bok som borde läsas av alla? I alla fall alla som vill förstå varför det blev som det är.
Den här boken svarar på så många frågor - samtidigt som den får en att ställa minst lika många. Jag tror att många som vuxit upp runt milleniumskiftet (som jag) känner en hopplöshet inför politiken. Att vi förlorat frågan om jämlikhet och demokrati - eller ens att kunna förändra - som allt mer tagits över av identitetspolitik, marknadslogik och märkliga utspel. Att kritiken av vårt ekonomiska system inte leder någon vart och att tilltron ligger i kapitalets- och marknadens utveckling samt nästintill lutherska normer för resten. Den här boken ger lite svar om hur det blivit som det blev. Hur till och med Socialdemokratin tappat sin ideologi för att i stället hänge sig åt överideologin: nyliberalism.
Många intressanta och viktiga betraktelser, men det är svårt att följa den röda tråden i alla hopp fram och tillbaka. Som någon skrev känns det lite som en samling av ett antal essäer snarare än en sammanhängande bok.
Hon pekar förtjänstfullt ut hur ett antal politiska beslut, inte minst via socialdemokraterna, har fått långvariga negativa konsekvenser för jämlikheten och välfärden i Sverige. Jag antar att kärnan är kritiken mot att politiken tycks ha resignerat inför eller haft en övertro "marknaden". Det blir ganska deprimerande läsning eftersom boken inte ger så mycket vägledning framåt utan mer är en betraktelse över vad som hänt. Men en lärdom är väl att inte lita för mycket på ekonomer...
Välskriven och insiktsfull. Men även om Karin Pettersson i så väl kan förmedla hur förödande socialdemokraternas nyliberala omstöpning varit för Sverige (och världen) så känns det som att hon har lika liten förmåga att ge framtidsvisioner som dagens socialdemokratiska partier. Det är uppenbart att det behövs en ny generation tänkare som inte fortfarande är bundna av de idéerna som denna bok påstår sig vilja kritisera.
Givande läsning från ett socialdemokratiskt makthavarperspektiv. Att hon vistats i maktens korridorer och sedan kommit till underfund om hur problematiskt maktens tänk var under 90- och tidigt 00-tal är värt läsningen.
Det är dessutom en spännande återgivelse av personliga, svenska, världsliga och ekonomiska skeenden.
Tyckte först att den var alldeles för lång men när slutet kom - lite abrupt? - önskade jag ändå mer. Mycket som var jobbigt att läsa utifrån maktmissbruk, nyliberal naivitet, goda avsikter som slutade i haveri
Riktigt intressant politisk bok. Hon förklarar bra för en novis inom vissa områden. Början med diskussionen om feminismen på 80- och 90-talet tilltalade mig mest. Men det blir för lite för trist i mitten. Hade också önskat mig mer av det personliga.
Så intressant att läsa om 90-talet som förklaringsmodell för hur vår värld ser ut idag. Särskilt när man växte upp som tonåring (en ganska clueless sådan i relation till politik) på 90-talet med hög igenkänningsfaktor i hur feminism och jämställdhet såg ut. En bok man vill diskutera!
Många intressanta delar men väldigt lång och hade funkat bättre som ett reportage. Men jag är inte så intresserad av Karin Pettersson så en självbiografi var inte min tekopp.