Augustpriset 2025 för årets svenska fackbok. "En fängslande resa i ballongfararnas spår, berättad med en oförställd besatthet. Vitön. visar det vackra i att ge allt, inte för att lyckas – utan för att man inte kan låta bli." (ur motiveringen)
Det började som ett vanligt intresse. Det blev hennes liv.
I mer än tre decennier har Bea Uusma försökt lösa Andréeexpeditionens gåta. Varför dog de på Vitön 1897, trots varma kläder och rikligt med proviant, innan de ens hunnit packa upp sina slädar?
2013 gav hon ut Expeditionen: Min kärlekshistoria som tilldelades Augustpriset och hyllades av kritiker och läsare världen över. I Vitön., den fristående fortsättningen på Expeditionen, gräver hon sig ännu djupare in i Andrée-expeditionen. Arrangerar en vetenskaplig polarexpedition till Vitön. Undersöker blodspår och analyserar sönderrostade vapen från 1800-talet. Lyckas dechiffrera den oläsbara texten i Andrées sista dagbok. Med hjälp av ny teknik kan hon få svar på frågor som tidigare inte ens gick att ställa.
Vitön. tar oss längst ut i det som fortfarande är okänt, och längst in i en människa som aldrig kan sluta söka efter sanningen.
Det är svårt att veta vad som suger in en mest. Hennes passion, historien om expeditionen, eller hennes skrivförmåga. Antagligen alltihop.
En del av mig önskar att all forskning publicerades såhär, att man fick följa en besatt tok vars kärlek för sitt ämne gör en helt hänförd. Följa alla bakslag, framsteg, frustration, arbetsdagar spenderade under skrivbord. För tänk vilken mardröm om Bea Uusma hade varit som alla andra? Om hennes arbete hade publicerats i nån torftig tidsskrift, under nån ännu torftigare titel som ”Engineering affective atmospheres on the moving geographies of the 1897 Andrée expedition”? Om bara en supernischad grupp fått ta del av den här fantastiska historien?
Men, som sagt, alla kan inte vara Bea Uusma. Typ ingen kan göra det hon lyckats med i de här böckerna (om nån har ett tips på liknande, snälla berätta det för mig). Andrée-expeditionen har berört mig sen jag läste ”Expeditionen: en kärlekshistoria” första gången, men jag tror den här boken - som lika mycket är Uusmas historia - berört mig lika djupt.
Det här är ett livsverk och besatta tjejer make the world go round, men jag hoppas bara att hon hittar något att fylla tomrummet med om hon inte pallar mer
Bea Uusma viger 30 år av sitt liv till att försöka finna lösningen på varför och hur medlemmarna i Andrée-expeditionen dör på Vitön. Hon lägger otroligt många timmar i arkiv och på att anlita experter i olika ämnen. Hon säljer sin lägenhet, sin bil och säger upp abonnemanget på Discovery + för att finansiera en resa till Vitön med eget chartrat fartyg och flera avlönade forskare. (Söker stipendier oxå förstås) Det är en sådan otrolig besatthet, den fascinerar mig oupphörligen. Den fascinerar mig mer än själva gåtan egentligen. Och jag undrar hur hon mår nu, när hon har bestämt sig för att släppa Andrées expedition. Hur går man vidare efter en sådan total ockupation av hjärnan, (det undrar vi väl alla som någon gång varit i det läget). Klarar hon verkligen av att släppa taget? Helt fantastiskt bok. Illustrationer och bilder är otroligt bra och samspelar perfekt med texten. Det blir aldrig tungt eller svårläst. Magiskt!
This entire review has been hidden because of spoilers.
Vad ska jag säga? Uusma har gjort det igen. Boken Vitön och allt arbete hon har lagt ned för att kunna skriva den har tagit 13 år och sen slukar jag den på 24 timmar. Min fascination för Andréexpeditonen och för Uusmas otroliga kunnande och nörderi om den kommer aldrig dämpas. Med tanke på hur lång tid det tog för Uusma att skriva Vitön känns det nästan girigt att önska fler böcker om samma sak. Men det gör jag. Det gör jag.
Intresset för Andrée och hans luftfärd tillsammans med Strindberg och Fraenkel är fortfarande stort och jag dras återigen in i Uusmas entusiasm och nästan fanatiska sökande efter svar. Men någonstans på mitten tröttnar jag lite. Känner mig... mättad, på något vis. Jag drabbas inte av samma känslostormningar som med Expeditionen och det är förstås svårt att uppnå men jag blir ändå lite besviken. Jag hade hoppats på mer. Även om jag förstår att den önskningen i princip är omöjlig - det är ett över 100 år gammalt fall så att hitta "mer" är liksom knappt genomförbart.
Omöjligt att följa upp Expeditionen. Synd att författaren varit så bjussig i intervjuer om boken. Förutom bilderna i boken blir det således inget nytt i boken. Kort och aldrig djupt, men en toppen-present till bokälskare då det är en riktigt snygg bok!
Få svenska fackböcker denna sidan millennieskiftet har fått sådan hajp som Bea Uusmas Expeditionen från 2013, om Andrées misslyckade expedition till Arktis. Expeditionen släpptes i en stor, tung och lyxig upplaga, rik på bilder och fint formgiven (den nerbantade pocketupplagan i svartvitt var själva motsatsen). Nu har Uusma skrivit något av en uppföljare och sätter återigen sökarljuset mot Andrée och hans två färdkamrater. Återigen blir det en skildring av mänsklig tragedi, men också geografisk äventyrsskildring genom trions viloplats på den fängslande och sagolikt ogästvänliga Vitön. Ord som besatthet, galenskap och begär har använts för att beskriva Uusmas jakt på sanningen om de tre männen som gick ner sig i isen, kylan och mörkret i oktober 1897. År efter år lägger hon ner så enormt mycket tid, energi och pengar i sitt arbete för att komma vidare, närmare Vitön - en av vår planets mest otillgängliga och genomjävliga platser. Strävandet har gjort Uusma till världens främsta expert på Andrées expedition, vilket märks tydligt här. Som en bonus har alla år knådat fram en utomordentlig fackboksförfattare, som är så fenomenal på att ta läsaren i handen, få oss att bry oss om det vi förut inte kunde något om, väcka intresse för det gåtfulla i historien och det allmänmänskligt fängslande i mystiska dödsfall. Det hjälper att produkten är så tjusig, sidorna tjocka, illustrationer och fotografier finfina och layouten väl avvägd. Men det är Uusmas trygga, roliga, envist sökande ord som leder oss framåt - det är så svårt att släppa taget, vi är fast tills boken (liksom föregångaren) tar slut för fort. Dags att hitta något annat att bli besatt av.
En fullständigt absorberande, poetisk och komplett läsupplevelse!
Det var inget mindre än ett privilegium att tillåtas frossa i Uusmas besatthet av Andrée-expeditionen än en gång. Jag hoppas så innerligt att hon en dag ska gå till botten med vad som hände på Vitön, men oavsett så har hon skapat stor konst med dessa böcker - de är allt annat än mossiga historieböcker.
Äntligen! Expeditionen är en klar favorit - Uusmas besatthet så smittande, även om det räcker bra att vara lite mer lagom andrahandsbesatt... Vitön är en lika spännande fortsättning och jag slukade den. Vill ha del 3 NUU!
Jag vet inte om jag tyckte den var så bra? Vissa delar var absolut intressanta men glöden i första boken verkar ha övergått till något annat och jag blir mest...trött. Då har jag ändå läst Expeditionen kanske fyra gånger eftersom jag tycker så mycket om den. Formgivningen är ju fantastisk dock, Lotta Kühlhorn borde ha vunnit Augustpriset
Det är helt omöjligt att inte dras med i sökandet kring vad som föranledde den tragiska utgången av Andréexpeditionen. Jag fastnade direkt och sträckläste i det närmaste boken. Och även om jag fascineras av själva historien, så fascineras jag nog ännu mer av Bea Uusmas besatthet och sökande av ledtrådar för att kunna bygga pusslet runt vad som egentligen hände på Vitön under slutet av artonhundratalet. Jag både imponeras och förundras över vilken dedikation som ligger bakom och vilket arbete hon lägger ner. Hon lyckas dessutom berätta om sina fynd på ett sätt som gör att allt känns viktigt och intressant, till och med en uppstoppad brevduva från USA som har en mycket svag - men dock - koppling till historien.
En högst välförtjänt Augustprisvinnare som årets fackbok 2025.
Så spännande! Jag vill ha mer sådana här faktaböcker för vuxna. Inte känt sådan här fascination och nyfikenhet sedan jag läste om dinosaurier som barn 🦕
Det är helt svindlande hur mycket tid, energi och pengar Bea Uusma har lagt på att försöka lösa den här gåtan. Dramaturgin i bokens upplägg med blandad fakta, diskussion och originalkällor är otroligt fängslande. Och berättelsen såklart intressant! Kunde verkligen inte lägga ifrån mig!
Det går inte att komma ifrån att förväntningarna är höga, eftersom jag älskade Expeditionen. Samtidigt visste jag ju att Bea Uusma inte LÖST alla mysterier med Andréexpeditionen, det hade väl stått i nyheterna i så fall. Det var oavsett inte det jag förväntade mig. Jag vet inte vad jag förväntade mig? Boken är skriven på samma nyfikna, lite egendomliga och spännande sätt som Expeditionen. Bea Uusma är väldigt rolig i vissa textstycken. Andra texter ger den där frysande och ensliga känslan som hon förmedlade så bra i Expeditionen. Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att boken känns lite tom på något sätt. Där Andréexpeditionens berättelse tog plats mellan Beas berättelse i Expeditionen saknas det något nu. Förståeligt: vi vet inte så mycket mer. Och samtidigt kändes det som att boken behövdes. Dessutom är vissa delar av boken ändå sådär spännande som Expeditionen var. Jag vet inte, är tudelad. Kanske kan sammanfatta det med att Vitön var en läsupplevelse som jag gillade i stunden. Men inte något som etsade sig fast sådär som Expeditionen gjorde långt efteråt.
Kan inte låta bli att, trots allt, hoppas på en fortsättning någon gång. Bea Uusmas besatthet av Andréexpeditionen är verkligen så stark att den smittar.
Herregud, alltså. Magiska otroliga människa?!? ÄLSKAR allt med det här. Sättet Bea Uusma kan skapa så otroligt mycket intresse för ett ämne jag aldrig hade reflekterat över innan Expeditionen är helt makalöst. Blir så inspirerad av hennes driv, passion och viljestyrka, och det känns så himla mycket begärt men jag vill så gärna ha en tredje bok… Den som ännu inte satt tänderna i Expeditionen + Vitön har sannerligen något att se fram emot. Herregud.
Side note: Om det tar lika lång tid som mellan bok 1 och 2 kommer jag vara 35 när tredje boken släpps, och helt plötsligt har jag något att se fram emot med att bli äldre.
Kul. Läste illustrerade utgåvan, najs med mycket bilder, kartor etc. Sträckläste.
Första boken hade ju tre ”ben”: om den faktiska expeditionen, om hennes forskning om expeditionen, om hennes personlig resa ner i kaninhålet. Den här boken har ju egentligen mest ben 2. Men det funkar, blir väldigt läsvärt även om inget ”nytt” kommer fram. Slutet var snopet men ack så roligt. Så mkt pengar för att glo på några isbjörnar i tjugo dagar
nej men hjärtat brast ju på slutet???? ouff så spännande den var. samtidigt så sjukt att sätta sån tid på så märkliga detaljer!! och alldeles sinnessjukt att man kan göra en sån resa utan att få något resultat. spände mig så tillsammans med Bea men så blev det ju till ingenting.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Svårt att betygsätta denna; detta är Bea Uusmas Liv. Hon skriver med en entusiasm som inte går att värja sig mot och snart är jag engagerad i frågan om forensiska vapenundersökningar av gamla isbjörnsgevär. Vad hon lyckas få fram trots små medel är fantastiskt och förvånande (varför har detta inte gjorts tidigare?) Och så dessa isbjörnar …
Tycker allra bäst om att den blir en skildring av människans totala maktlöshet inför naturen. All planering, alla skisser, alla uträkningar, allt mänskligt kunnande - vad bryr sig en isbjörn om det?
Jag kan inte förklara varför jag är så besatt av Andrées polarexpedition, men jag förstår varför Bea Uusma har lagt ner hela sitt liv i det. Det är något OTROLIGT frustrerande i allt detta. Sträckläste som bara den. Skulle gladeligen hjälpa till att finansiera en expedition för några svar.
Lästes ut på en dag precis som hennes prequel. Från läsningen av förra boken tills nu har jag besökt deras grav, läst böcker om Nils och försöker begripa varför hans och Annas kärlekshistoria inte ännu gjorts till film. Mycket upprepningar från förra boken, men ja, nonetheless är det en enastående historia som tåls att upprepas. Några nya spännande detaljer avslöjas dock. Nya anteckningar och någorlunda ny information, dock mest spekulationer. Hjärtekrossande att varken burken med Annas brev hittats eller att Bea aldrig fick stiga iland på vitön. Hennes mani smittar av sig på mig, hon är i den här boken mer intensiv och hennes crazy eyes tittar på mig mellan raderna, på ett bra sätt
Läste jag den i samma hast som första? Ajjemen. Men lämnade den ett lika starkt intryck? Tyvärr inte. Men, den avrundar något som den ska, vilket gör den väldigt läsvärd.