Många svenska fackböcker har en osviklig förmåga att visa hur eländigt, nedtryckande och ansträngande det var förr, i hemmet, på arbetet och i samället i stort. Men så finns det de böcker som, likt Lena Sohls Tvätten, visar på hur folk faktiskt arbetar i Sverige idag, med lika rysande effekt. Läsaren ges en sociologisk beskrivning av det stora tvätteriet i Rimbo, som efter decennier i offentlig regi såldes ut och blev rov för anonyma företag. I fokus står arbetarna, de som sköter om tvätten. Det finns män bland tvättarna, men här lyser de med sin frånvaro. Istället är det ett gäng kvinnor som får tala om hur det var att arbeta på 60-talet fram till idag. Varför de började jobba på tvätten, hur de ser på arbetet, vad de tycker om arbetsuppgifter och ledningens kontroller. De kan inte gå på toaletten utan att någon kollega direkt får ta deras plats. Alla raster är exakt beräknade och klockade. De är förbjudna att prata med varandra under arbetets gång. På en del håll redovisar en tavla på väggen exakt hur alla arbetare i ett lag ligger till, och alla kan se vem som för dagen sackar efter. Kvinnorna berättar hur kropparna tar stryk efter år av monotona sysslor. En berättar hur hon svimmade första arbetsdagen av stress och prestationsångest. Många undrar hur pensionslivet blir; hur ska jag orka göra något roligt? Och hur ska jag ha råd? Deppigt, insiktsfullt och upprörande om arbetare i Sverige idag. Om hur folk kan kämpa i ett helt arbetsliv och ändå vara så förtvivlat osynliga.