När Anna är liten insjuknar hennes far i schizofreni, och några år senare döms han till tvångsvård efter att ha begått ett allvarligt våldsbrott. Han försvinner ur hennes vardag, men Anna bär hela tiden på rädslan för att han ska söka upp henne, att han ska bli farlig. Hon lever också med oron för att själv bli sjuk. På fyrtio år har Anna och hennes far ingen kontakt, men så kommer ett brev som river upp allt. I brevet nämner han Annas tioåriga dotter. Han borde inte veta att hon finns. Brevet gör Anna skräckslagen för att han ska utsätta hennes dotter för sådant han utsatte henne själv för när hon var liten. Anna blir tvungen att bryta omgivningens tystnad om uppväxten och göra upp med sina minnen, för att ta reda på vem hennes far verkligen är och vad han har gjort. Allt jag vet om min far är en självbiografisk roman om att växa upp med en psykiskt sjuk far. Det är en berättelse om arv, klass och hur man vet om man kan lita på sina minnen.
Det är något som Anna Kölén gör jävligt bra (utöver att skriva välskrivna berättelser): hon får en att tro att man vet exakt vad som pågår och hur allt ska sluta. Men det gör man aldrig. Jag finner inte ens att jag misstänker att något annat gömmer sig under ytan. Så bra är hon på att dra in mig och få mig att tänka exakt vad huvudpersonen tänker.
I denna självbiografiska roman får vi följa Anna, men kanske framför allt följa hennes far som lider av schizofreni. Följa vad det gör med henne och hennes liv. Det är tidshopp, det är sår som inte läker och det är trauma och rädsla, allt ur Annas perspektiv, från barn till vuxen. Något jag uppskattade enormt var hennes sätt att skriva ur barnperspektivet. Det var varken sådär förminskande och barnsligt som jag tycker att barn ibland kan skildras (även om barn ÄR barnsliga), men det var heller inte det där allvetande tillbakablickandet. Det ÄR Anna som barn och det ÄR Anna som tonåring och vuxen. Till en början önskade jag att vi hoppade lite mer i tiden, då vi under en stor del befann oss i det förflutna, och det var det enda jag hade att anmärka på. Att jag önskade att vi kunde återvända till nuet. Men när vi väl gjorde det hade jag dragits med i berättelsen att det nästan chockade mig att vara tillbaka. Så egentligen tycker jag att hon gjorde rätt val att vänta. Att låta oss se allt, för att sedan slita tillbaka oss till verkligheten och vad som nu pågår. Och egentligen hoppar ju hon runt i det förflutna. Vi blir liksom fast där, i en barndom som kantas av en kommande katastrof. Från två år till sju till tre till tio. Och sedan nutid, där rädslan blir så framträdande, hela tiden, tills det spiller över.
En så himla fantastisk bok och mycket viktig. Så starkt gripande och modigt utlämnande. En bok som man blir väldigt berörd av och som kommer att följa med länge i minnet. Rekommenderas verkligen!