Den förra serieromanen Nästan i mål skildrar Olivia Skoglunds väg fram till könstransitionen. Uppdrag underliv tar vid ungefär där den förra slutar. Nu ska nya könsdelar på plats med bra läge över funderingar som "är jag oskuld igen nu?" och liknande. Det blandas högt och lågt och nånstans i mitten... känner jag att jag är lite vilse.
Boken tar sig inte på som föregångaren; det blir mycket om hur det nya livet ska se ut, vad som kommer att hända, hur kommer det att kännas med det nya könet, vilka är där med Olivia? Det når inte samma höjd, känslan av hur viktig resan är kommer inte fram lika bra i den här som i Nästan i mål, utan puttrar på utan att det bränner till på samma sätt.