Vi skulle bli eviga. Det var ju så vi sa. Man skulle prata om oss. Våra namn på allas läppar. Vår uppgång i blod skrivet. I marmor utmejslat. Så uttryckte vi oss. Så pretentiöst. Det var alltid uppgången vi pratade om. Vårt fall? Vi pratade aldrig om det.
Det är hösten 1982 i Avesta. Simon och Pirjo är livrädda att bli kvar i den kvävande brukshålan. De är skapade för något större, något vackert och episkt, som slutraderna i Och solen har sin gång. Men på nyårsnatten förändras allt. Eller började det klinga falskt långt tidigare?
Fyrtiotvå år senare återvänder Simon till hemorten han lämnade alldeles för ung i sorg och förtvivlan. Han är tillbaka för att berätta om vad som egentligen hände Pirjo den där kalla hösten. En tid fylld av synt, poesi, drömmar – och ett oförlåtligt svek. Han vill försonas innan det är för sent. Innan deras mörka hemlighet begravs för gott. Vår tid är över är en storslagen och gripande roman om att växa upp i en småstad på 80-talet, då Lustans Lakejer var lika med Gud, och tron på musiken, litteraturen och det kompromisslösa skapandet betydde allt. Det är en berättelse om att göra upp med sin ungdom och sorgen över ett liv som aldrig blev. Och om en vänskap som vågade utmana döden.
Jag vill börja med att vara tydlig: romaner med långsamt berättartempo, mörk stämning och tragiska slut brukar sällan vara mina favoriter. Ändå är det ofta just den här typen av litterära verk som nomineras till fina priser, och Vår tid är över känns som en titel som mycket väl skulle kunna hamna där. Det som jag gillar mest med boken är karaktärerna. Henrik Tord ger dem ett djup och en trovärdighet som gör att en nästan upplever att allt verkligen har hänt. Trots att jag själv inte var ung på 80-talet känns tidsandan övertygande och omsorgsfullt fångad, från miljöer och relationer till kulturella referenser. Romanen är visserligen något lång, men längden bidrar samtidigt till stämningen och låter berättelsen växa fram i sin egen takt. Slutet upplever jag är både väntat och oväntat på samma gång, och det passar berättelsen väl. Vår tid är över är en bok som lämnar spår efter sig. Det är en roman som väcker frågor, känslor och tolkningar jag gärna hade diskuterat i en bokcirkel. Och ja, självklart lyssnade jag på Lustans Lakejer under läsningen. Det gick helt enkelt inte att låta bli.
Betyg: 4,5 av 5. . Jag har läst tre böcker tidigare av författaren Henrik Tord. Det är böckerna Kum, Lasaros tårar, och Laboon, som ingår i trilogin Svart paradis, men kan läsas fristående. Dom kom för cirka tio år sedan, och är i genren spänningsromaner. Och dom är väldigt, väldigt bra alla tre böckerna, otäcka, välskrivna, spännande och berörande. . Och nu har Henrik Tord kommit ut med en ny bok, Vår tid är över, som är i en helt annan genre än dom tre tidigare böckerna. Men ändå lika bra som dom övriga. . Boken utspelar sig under åren 1982 och 2024. Den är mycket nostalgisk, välskriven, berörande, och riktigt bra. Så jag kan absolut varmt rekommendera boken. . Jag varvade e-boksläsning med ljudbokslyssning, i 1,25 hastighet, mycket bra inläst av Shanti Roney. .
"Är det frälsningen? Är jag förlåten?" Vilken bok. Jag sitter här och funderar på hur jag ska kunna förklara de känslor jag har för boken. Det är som att resa tillbaka i tiden. 1982 fanns inte jag. Jag var inte ens påtänkt. Men känslorna, de där tonårskänslorna, ångesten, förvirringen och det konstanta ifrågasättandet, det kände jag när jag var tonåring i slutet av 90-talet och början av 00-talet. Världen må förändras, teknik, digitala medier, sociala medier, smartphones, AI, men känslorna förändras inte. Boken tar upp viktiga ämnen. Hur tar vi hand om varandra? Hur ser vi på varandra? Vad ser vi på varandra. Utan dessa, vem är jag då? Var är jag då? Kan man verkligen förändra något? Ja, kanske. När man är så långt ner som man är så kanske det är just det man kan. Åt ett eller annat håll.
Henrik Tord har på ett magnifikt sätt lyckats beskriva karaktärer, miljöer och skapa texter som går in i ens skäl. Det är skickligt. Jag vill därför tacka Henrik för att jag fått läsa boken. För att jag fått möjligheten att gräva mig djupt ner i mina egna känslor. "Finns inget skäl Varför du ska läsa Varför du ska förstå Men det skulle underlätta"
Jag tror att den här strofen i en av dikterna i boken slår mest på mina strängar, för den säger något som jag ofta tänkt på. Det finns ingen som kan tvinga någon att läsa det jag skriver, eller förstå det jag gör, men det hade i mångt och mycket underlättat.
Simon återvänder hem efter 40 år och besöker sin ungdomstid, tidigt 80-tal. (ja, det är alltid lika jobbigt att tänka att 80-talet inte är 20 år sedan) Jag gillade boken mycket, trots dess låga tempo och att den utspelar sig i en musikgenre jag inte alls är bekant med. KSMB? Lustans lakejer? Jag har inte ens ett ord för genren. Eurodiscon var inte uppfunnen så den jag för en sekund identifierade mig med, musikmässigt, var en svettig hårdrockare. Boken handlade om så mycket, vänskap, kärlek, musik, nostalgi, svek, småstadsliv, längtan bort, försök till upprättelse, död... Otroligt vackert språk, men lite för många typos, synd.
Tusen tack Henrik för att jag fick läsa något jag förmodligen hade missat annars. Boken innehåller mycket som jag gillar - musik, 80-tal, nostalgi, relationer, drömmar, resor...
"Tystnad var ljudets svar på svart."
"Unga människor kan ju vara så sköra, drastiska och handlingskraftiga på samma gång. En obehaglig kombination."
""Är du fortfarande sexton, Simon? Blev du kvar?""
"Han låtsades inte höra. Hon frågade inte igen."
"Drömmar dör när verkligheten hugger en i ryggen."