Höstterminen ska precis rulla i gång när Elsa ställs inför möjligheten att börja på ridgymnasium. Japp, ett sådant med hästar. I Varberg! Det vill hon inte alls, hon vill bli veterinär och stanna hemma i Luleå. Men betygen har störtdykt i nian, och enda chansen att överhuvudtaget komma in på naturprogrammet är att flytta. Grejen är den: Elsa har inte ridit. Någonsin.
Hon skriver till sin bästa vän Agnes och berättar om långdistansförhållandet (läs: 130 mil långt) med kärleken Wille, om superjobbiga roomien Signe, om att överleva stalltjänst och träffa nya vänner i stugbyn.
Men något är inte som det ska. Elsa vet det, men det är svårt att sätta ord på. Svårt att veta vem som orkar lyssna. Sakta släpper hon in Emmie, och när vinter blir till vår börjar hon förstå vad hon egentligen känner…
"Och jag saknar dig mest hela tiden" handlar om sorg och kärlek men också om att växa upp, om att gå vidare och om att leva med ett hål inom sig som aldrig kommer att fyllas. Annelie Adamsdotter har en unik tonträff i den här smarta, roliga och varma bladvändaren.
Adamsdotters nya ungdomsroman levererar såväl skrattkramp som magknip. Precis som i Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett är det här en fantastisk läsupplevelse.
Skämten och referenserna är medelålders, blicken på tonårskroppen i provhytten sexualiserad på ett obehagligt vis. Hur KÄNNS det i Elsa, vill man veta. Inte vilka stringtrosor Emmie har.