När Alexandras man för första gången lyfter idén om en van rynkar hon bara på näsan. Husbilar förknippar hon med campingar fulla med engångsgrillar, skrikande ungar och foppatofflor, så långt bort från vad hon anser vara avkoppling.
Men de senaste åren har stressen och pressen från hur vi förväntas leva våra liv börjat kväva henne allt mer. En känsla av att aldrig räcka till. Varför är hon så olycklig trots att hon har allt?
Till slut finns inget annat val att göra en förändring och tillsammans väcker de liv i idén om en van.
Det blir en resa om att bryta sig loss från samhällets normer och förväntningar på hur vi ska leva våra liv. Om att vilja något annat bortom ekorrhjulet och skapa sig ett liv på sina egna villkor, ett enklare, mer minimalistiskt och meningsfullt liv.
Drömmen om ett annat liv är en personlig berättelse om att göra sig av med allt man äger, flytta in i en skåpbil och leva vanlife. Om att söka frihet och börja leva i stället för att bara överleva. Vad händer med oss när vi skalar bort allt som definierar oss på ytan, vilka är vi då?
Det förvånar mig att den här boken faktiskt verkar ha haft en redaktör. Och någon hade behövt se över grammatiken, även om skrivarglädjen märks.
Min största invändning är dock dispositionen (som såklart också borde ha uppmärksammats av en utomstående professionell). I kapitel efter kapitel startar berättelsen upp, varenda gång avslutas det med känslan/insikten att någonting måste förändras - och ja, vi har förstått att det är härifrån allting ska ta fart, men så harvar det på igen, och igen. Jag lägger undan boken flera veckor innan jag får någon form av sug igen. Sen blir vanen äntligen klar och vi kommer äntligen iväg, och vi får... hela tre sidor om Frankrike? Ett tidshopp på ett halvår? Italien kort sammanfattat i en återblick?
Håller på att smälla av när det står klart att delen ute på vägarna sen är över (efter knappt 40 sidor av bokens totala 180), och nu ska vi ha fyrtioelva kapitel om varför köpsamhället är förkastligt eller hur oförstående omgivningen är (vilket är helt sjukt - det verkar väl fantastiskt att leva vanlife!?). Jag måste ha missförstått bokens inriktning totalt. Hade sett fram emot att inspireras av en livsstil som absolut lockar även om det inte är något jag kommer att göra praktiskt. Jag behöver alltså varken övertalas eller få konkreta tips (fast det var förvånansvärt intresssant att läsa hur de löst t.ex. inredning och förvaring). Men boken har inte riktigt bestämt vart den ska ta vägen, vem den ska rikta sig till, och den upprepar sig rejält. Det är främst en kritik mot förlaget.