Stefan har bestämt sig för att måla en sista lägenhet innan han ska dö. Drömmarna om familjen och den egna målerifirman har sedan länge gått förlorade. Hans bästa vän svarar inte längre i telefon och tystnaden hänger över det liv som var.
En gång delade han bord med småstadens elit, men någonstans efter en lyckad midsommar och en katastrofal kräftskiva tog han ett beslut som förändrade allt.
Karin Magnussons debutroman "Stockholmsvitt" är en varm och ärlig berättelse om klass, arv och människans värde i pengar. Om skulderna vi bär efter ett liv som kunde ha blivit annorlunda.
En intressant skriven debut. En sorglig historia, skriven på ett sätt som jag inte riktigt stött på tidigare så jag förstår att flera förlag direkt erbjöd författaren kontrakt. Kapitlen är alldeles för långa för min smak. Boken är 212 sidor och består av 4 (!) kapitel. Det första kapitlet kändes nästan som att det inte hörde ihop med resten av boken. Andra kapitlet, då började boken på riktigt och då blev den bra. En extra vända korrektur hade varit på sin plats; dubbelord, ibland fel ord, ja, slarvfel. Betyg 3.5 av 5.
När jag har möjlighet så försöker jag vara med på Breakfast Bookclub i Stockholm. Nu senast var det Stockholmsvitt av Karin Magnusson som var vald. Jag gillar att vara med i den här bokcirkeln, det är trevliga samtal och böckerna blir nya upptäckter för mig. Jag tyckte mycket om Stockholmsvitt, en bok som jag inte annars hade prioriterat. Tyvärr kunde jag inte vara med på själva samtalet den här gången.
Stockholmsvitt är en ömsint och sorgsam berättelse om målaren Stefan. Karin Magnusson har ett fint språk, och ett egensinnigt sätt att berätta. Berättelsen vindlar mellan nutid och dåtid, genom att vi får följa Stefans tankar och funderingar. En beskrivning av en händelse i nutid kan få Stefan att fundera på något som hände i hans barndom, eller under perioden när han skaffade familj. Eller perioden när allt gick åt skogen. Man får små glimtar här och där som vävs till en helhet på ett fascinerande sätt. Stockholmsvitt berör och gör bitvis nästan outhärdligt ont att läsa.
Jag tycker om huvudkaraktären Stefan, och hur han berättar sin historia. På ett sätt är det rakt upp och ner händelser, men med perspektivet att han många år senare börjar se det på ett annat sätt. Det framgår hur gammal Stefan är i tidigare situationer, och jag räknar ut att han borde vara några år yngre än jag. Det bidrar till att Stockholmsvitt känns verklighetstrogen och det finns igenkänningsfaktor. Även om jag levt ett helt annat liv så skulle Stefan kunna vara någon av alla mina klasskamrater under åren. Karin Magnusson får fram det tidstypiska bra, allt från 70- och 80-talets framtidstro till 90-talets kriser. Detaljerna är små men klockrena. Jag tycker också att miljöerna är väl beskrivna och bidrar till helheten.
Jag visste inte vad Stockholmsvitt var för något förrän vi skulle måla om vår lägenhet i Stockholm för två år sedan. Målarna berättade att det var den allra vanligaste färgen som folk valde. Och jo, vi valde den också. Här kan man tolka in flera saker i titeln. Stockholmsvitt är en klasskildring, och illustrerar väl kontrasten mellan storstaden och småstaden, och hur man bevarar olika saker. Den handlar om statusmarkörer, ekonomins betydelse och språk, allt fint inlindat i en berättelse om en ensam människa.
Jag kommer att hålla ögonen öppna efter mer av Karin Magnusson.
Nja. Hade kunnat vara klockren. Om att sträva uppåt. Inte riktigt passa in. Ha en vilja över sin förmåga. Och om att se andra falla in i konformiteten. Men den lyfter inte riktigt. Kanske lite pretentiös?
Trodde det var en manlig författare tills jag kom till slutet och fattade att det inte var det. Klart att ett manligt perspektiv även kan skildras av en kvinna. Funderar på om jag kan komma på en bok med kvinnligt perspektiv skriven av en man? Näää, måste fundera lite.
Boken var hur som helst rätt deppig om klass och arbete och motgångar.
Målaren Stefan, 55+, har bestämt sig för att måla en sista lägenhet innan han tar livet av sig. Allt band till exfrun, barn och syskon är avslitna och drömmen om egen målerifirma har sedan länge gått förlorad, liksom hans bästa vän och livet i småstaden. Han passar inte heller in i storstaden, han känner sig fortfarande som en gäst och livet är tomt och ensamt.
En debutroman om klass, arv och pengar, en sorts modern proletärroman där i stort sett allt går åt h-e för Stefan. Även barndomen är fylld av misslyckade semestrar, besvikelser och brist på det mesta. Även om Stefan gör sina misstag är det ”de rika” och "samhället" som är den stora orsaken till att allt går på tok. Enligt författaren är det omöjligt för den som har fel bakgrund att lyckas och bli accepterad i finare kretsar. Läsaren undrar förstås varför det är så viktigt att vara där, men författaren blir oss svaret skyldig...
Som nästan alla författare numera är Karin Magnusson journalist, och dessutom programledare, även om jag inte kan placera henne. Säkert har hon några poddar också... Boken kunde blivit bra och ett plus för hennes kunskaper i Stefans hantverk. Stockholmsvitt är en färg, en nyans av vitt om någon undrar. Men hennes fixering vid elände och misslyckande gör berättelsen tungläst och deprimerande. Inte för att jag kräver framgång och lyckliga slut, men lite nyanser och oförutsägbarhet är inte fel. Här är allt bara nattsvart men jag misstänker att hon får höga betyg av sina vänner i kulturetablissemanget...
I den här boken träffar vi Stefan, målare som lever med sin familj i närheten av Stockholm. Han startar företag med sin vän och granne Tommy och lyckas inte bara klättra i hierarkin i sitt gebit utan även socialt då kunderna ofta tillhör gräddan av societeten. Allt går bra, tills Stefan trampar i klaveret hos några av sina mäktigare kunder och dessutom slarvar med företagets skatteberäkningar. Lägg därtill den ekonomiska krisen och vi har en historia om uppgång och fall, och ”klass, arv och människans värde i pengar” som det står på bokens baksida.
Karin Magnussons debut levandegör en samhällsutveckling som skapar några vinnare och en hel del förlorare. Mörk läsning som berör och lämnar läsaren i sorg och nedstämdhet.
Lite fattig på tuggmotstånd kanske, men vad tusan - på sätt och vis är det rätt skönt att slippa detta ibland, och tuggmotståndet tar sig dessutom mot slutet av boken.