Är litteratur något som bara finns mellan pärmarna i en bok, eller något som uppstår i själva mötet mellan läsaren och boken? Är boken alltid densamma, eller förändras den med varje ny läsning? Kan två människor överhuvudtaget läsa samma bok?
Här närmar sig Kristoffer Leandoer litteraturen från ett nytt och oväntat håll där det snart blir tydligt: Det är läsaren som skriver boken. Vi läsare är opålitliga: vi glömmer, vi minns fel. Vi hoppar över och drar ifrån, och vi lägger gärna till de detaljer som författaren glömt.
Så vad innebär medskapande läsning för kritiker och översättare, för pusseldeckare och bibeltolkare? Vad strök morfar under i Kierkegaards dagbok? Läser vi med ögonen eller öronen? Vilka böcker har diktatorn i sitt bibliotek? Dödade Oidipus verkligen sin pappa?
Författaren är verkligen insatt, påläst, intresserad och har intressanta saker att säga (och är ödmjuk om det!) men det blir ändå svårt att hänga med för att det är så få av de böcker och författare han nämner som jag har läst. Det krävs koncentration för att läsa om när någon beskriver en annan text. Jag läste nog för snabbt, hade fått ut mer av boken om jag läste lite i taget. Jag förstår inte heller helt vad han vill få sagt. Stora delar av boken är argumentation för bokens titel men mycket är helt annat och då förstår jag inte riktigt. Kommer ihåg att det var intressanta saker om översättning tex men pga brainrot kommer jag inte ihåg vad det var. Det här får jag läsa om någon gång lite noggrannare!!