Det är ingen hemlighet att Mattias Edvardsson är en av mina favoritförfattare, och att jag läser allt som han skriver. När jag fick höra att han skulle skriva en serie med en polis i huvudrollen blev jag lite fundersam, för jag har tyckt mycket om hans fristående spänningsromaner. Men egentligen var jag inte orolig med tanke på att jag gillat allt han skrivet oavsett genre. Och mycket riktigt, han kan (såklart) även skriva en polisdeckare av hög kvalitet. Gravglänta är en mycket välskriven deckare och en bra början på en serie.
Det finns något i Mattias Edvardssons sätt att skriva som gör att jag njuter av att läsa Gravglänta trots att det är en tragisk historia. Språket flyter obehindrat och bilder målas upp för mitt inre. Det centrala temat i Gravglänta är familjen, och där har också Mattias Edvardsson sin styrka. Han förmår att teckna bilder av familjer av olika slag, olika sammansättning, olika förutsättningar utan att döma, utan att skriva läsaren på näsan.
Karaktärsteckningarna är bra, och personerna känns verkliga. Polisen Gunni Hilding är befriande ”vanlig” fast ändå inte. Hon har sin bakgrund i Jehovas vittne vilket präglat henne starkt. Men hennes liv är ändå vanligt, hon är hängiven ryttare, men inga konstigheter som missbruk eller liknande. Hon är en plikttrogen polis, och sådana gillar jag att läsa om. Andra karaktärer som fastnar är Robins mamma Lola och Daniels och Dennis pappa Leif. Hos dem ligger det komplexa och där berörs jag som mest.
Personligen är jag genremässigt mer förtjust i psykologisk spänning än polisdeckare, och jag dras mot den delen av genren som handlar om relationer. Även om huvudpersonen i serien är en polis, Gunni, så finns det i mysteriet en stark dragning till just det jag gillar. Mysteriet är bra uppbyggt, men det är inte andlös spänning, utan ett tempo som tillåter att man stannar upp och funderar. Jag upplever att det egentligen inte är fokus på själva brottet, utan snarare vad det gör med familjer när barn är offer eller när barn pekas ut som förövare. Det finns likheter med såväl det svenska ”Kevinfallet” som den norska ”Silje-saken”, men berättelsen står på egna barn. Att Gravglänta är första delen i en serie gör att allt inte ska förklaras eller lösas i första delen, och för min del drar det ner spänningsfaktorn något. Men det finns en snygg cliffhanger i slutet.
Jag har ingen relation till Skåne, och det kan jag sakna när jag läser böcker med så tydliga miljöskildringar därifrån. Jag missar antagligen det lokala/dialektala också. Tidseran i Gravglänta förhöjer upplevelsen för min del. Den första delen utspelar sig 1989, och den andra fem år senare, sommaren 1994. Just den varma sommaren med VM i fotboll som spelades sent på kvällarna svensk tid minns jag tydligt. Dessutom så finns de där tidsmarkörerna invävda på ett helt naturligt sätt.
Jag läste min första bok av Mattias Edvardsson 2014, och jag minns fortfarande känslan efter ett par sidor. Han har ett helt fantastiskt språk, och jag vet få författare som skriver lika bra som han. Och håller en så hög kvalitet i allt han gör. Jag är också glad att jag läste hans böcker redan innan han slog igenom stort 😉 och jag kommer definitivt att fortsätta läsa det han skriver. Oavsett vad det är. Men nu väntar vi på del två i Brottsplats Söderslätt. Det ska bli spännande att följa Gunni. Jag hoppas också få lyssna på Mattias Edvardsson på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall, och höra de rätta uttalen…
Betyg: 4+