Ville, BG och Jesus Palovaara är tjugo-nånting och fördriver tiden med att lösa världsproblemen och filosofera över kaffe och cigaretter på stamstället Svarta Björn. Jobb är ett onödigt ont, det är musikföreningen Tusen Toner och den udda vänskapen som gör att de håller ut. I bakgrunden ekar den stora frågan: När lämnar man Kiruna? Måste man det? Varför ska alla behöva flytta bara för att man inte vill jobba i gruvan eller turistnäringen?
Edens industritomt är en humoristisk och bitterljuv kärleksförklaring till Kiruna. En berättelse om subkulturer och om de människor som hamnar mitt emellan de vars liv sällan är besjungna, utan som bara pågår.
Viktor Krutrök (f. 1988) är dramatiker samt musiker och låtskrivare i Höstorkestern. Edens industritomt är hans debutroman.
Voj, what a ride. Den här kändes. Jag uppskattar att komma så nära den här killen, hur hans känslor skildras så naket och skoningslöst inifrån, med osäkerhet, noja, naivitet och insikter som hugg, samtidigt som det som sker i det yttre är den "fasad" man är ganska van ändå att se, killar emellan (dock jävligt rolig också, udda och förlåt, lite quirky). Sen har vi arbetsspåret (gå upp gå till jobbet jobba jobba äta lunch, samma sak händer imorgon) och vilja något annat men misslyckas-spåret, olycklig kärlek-spåret och fatta att man beter sig svinigt-spåret, och förstås - flytta Kirunaspåret. Humor och allvar i dödlig mix
***possible spoiler ***
det är inte ofta jag tar till lipen men nu vettu, det här slutet överrumplade mig. Aj mitt hjärta.
Nå, tänk att det var den här boken som rymdes bakom det där första kapitlet jag läste för x antal år sen. Det är häftigt, att se vad det fröet blommade ut i.
In i hjärtat-skärande om att leva ut sina eftergymnasiala dagar i en gruvort under nedmontering (eller ”stadsflytt”). Komisk på sina håll med en jargong präglad av samtidig förbittring och revolution. Det behövdes för att väga upp den kollektiva sorg som kommer med evakueringen av en hel samhällskropp.
Viktig skildring av unga män i mellanrum på ett sätt jag inte läst tidigare. Villes självhat var tufft att läsa! Den inre slitningen mellan stanna-flytta/tvingas välja genomsyrade hela berättelsen.
När ni läst klart ska ni lyssna på Höstorkestern:
”Bara hål där platser var Stadens tid går mot sin kväll Men människorna är kvar vi lämnar med en smäll
Barndom vänner familj och död är mycket starkare än stål Platsen försvinner och blir till stoft Men lever vidare i oss
Jag vet inte hur jag hade tagit emot denna bok om jag inte haft mina rötter på samma plats men för en som har det är det fantastiskt fin läsning. Roligt, gripande och bara allmänt mysigt! Rekommenderas varmt till alla, men särskilt varmt till alla med någon slags anknytning till Kiruna med omgivning.