»Vi vet inte särskilt mycket, eller också vet vi allt.«
Fadern dör och sonen står kvar med sorgen, frågorna, förebråelserna, skulden. Den döde, en känslosam levnadskonstnär, möjligen odugling, har hittat genvägar och ursäkter så länge sonen kan minnas. Det största löftet som aldrig infriades var kanske fadern själv, och hans besvikelse och självhat får nu fritt spelrum i sonen, som inleder en undersökning av den äldres liv och död, lika mycket för att finna honom som för att befria sig från honom, den snacksalige suputen, charmören och trixaren som trots grotesk övervikt alltid kunde prestera ett perfekt svanhopp från hög höjd.
Sonens minnesarbete blir till en glimrande barndomsskildring i vilken fadern alltid tycks sväva någonstans där ingen kan nå honom. En berättelse om medberoende, förlust och tillkortakommanden – men kanske mest av allt om kärlek.
Sebastian Johans, bördig från Åland, är författare och konstkritiker, bland annat i Dagens Nyheter. Hans första roman, Broarna (2020), fick lysande recensioner och nominerades till Nordiska rådets pris. Romanen Döden och Kerstin utkom 2023.
Fin bok om en uppväxt med en dysfunktionell fader, men notera väl att det inte är en mörk berättelse. Det framstår istället som en ganska nykter blick på faderns bra och dåliga sidor. Fast barnet - genom vilkens uppväxten återberättas via osäkra minnesbilder - förstår säkerligen inte heller djupet av faderns problem med piller och sprit.