Mörk materia

by Balsam Karam

Det är i gryningen dagen efter den årliga förstamajfesten som människorna i Solrosstugan hittar den svårt skadade flickan. Hon ligger slängd intill vägen och de misstar henne först för skräp. De tar hand om henne, vårdar henne alltmedan de sliter hårt på fälten på Campo under Mister och Misters mäns vakande öga. De älskar henne och blir älskade tillbaka. De hämnas henne och hon hjälper dem att hämnas tillbaka. Sedan återvänder hon till sin familj i gränden, med löftet om att snart hälsa på sina älskade på Campo – ett löfte hon inte kommer att hålla.

Var kommer kärlek ifrån och vad får den att expandera? Hur älskar man i tider av våld och avstånd? Och hur får man den man älskar att återvända?

"Mörk materia: en kärleksroman" är Balsam Karams tredje bok i den tematisk sammanhängande rymdtrilogin. En roman om kärlek och omsorg, om arbete, migration och värdet av ett liv.

227 pages, Hardcover

First published September 17, 2025

Reviews

[Mina Widding · Rating 4 out of 5]

En berättelse om de som är mest utsatta, men också en berättelse om att ändå resa sig upp sedan man blivit slagen till marken, om den medmänsklighet och kärlek som finns mellan de som sluter sig samman.
Karam experimenterar med formen, hur en berättelse kan berättas, och gör det mästerligt. Det finns många egna element här, där den främst framträdande är återberättandet i repliker i kursiv samtidigt som ett nutidsplan gestaltas som visar platsen, hur de lever där, och relationer mellan dem, i långa vindlande meningar som går över flera sidor ibland. I slutet även intervjuer och en flätning av två tidsplan.
I händelseplanet kommer en pojke till en "campo", en odling där arbetarna bor på platsen, där han vet att hans syster jobbat och dit han sökt sig eftersom systern inte kommit tillbaka. Successivt får vi veta mer om Mende och om Campo som platsen helt enkelt kallas, vad som hänt henne innan hon kom dit och vad som hänt där, där de nu lever utan campots "Mister" och hans män.
Det enda jag har att invända är att formen förändras i slutet, torsdag och fredag har inte det berättande planet med och blir som två appendix istället, men är fortfarande namngivna torsdag och fredag, så jag upplever att den utlovade berättarformen inte infrias, och berättelsen blir lite hängande i luften. Är det en gestaltning av mörk materia på något sätt, hur den upplöses? Men känns ändå lite långsökt, och som att jag saknade något. Dock är berättelsen i sig så stark, och så skickligt berättad att jag känner att den lever kvar i mig, vilket jag också tänker är meningen.

[Else]

så drabbad av hela trilogin. dragit ut och ut och ut på den i flera år. det är så sorgligt rakt igenom även om det också är så många glimtar av hopp och gemenskap

[Johanna Hammarström · Rating 5 out of 5]

🌻 "Mörk materia" är en bok som skakar om mig som läsare, med ett språk som skär igenom sidorna, jäklar vilken bok!
Balsam Karam skriver fram ilskan, sorgen och smärtan. Hon skriver fram förtrycket, rasismen, våldsamheten.

"Mörk materia" är en bok om övergrepp. Övergrepp på människor, på kvinnor, på ett folk och på jorden.
Platsen är fiktiv men bokens teman desto mer verkliga och påtagliga.

Genom karaktärerna lär vi också känna det fina i mänskligheten, kärleken som gror även på de mörkaste och mest förgiftade platser. Kvinnorna som tar hand om andra kvinnor, våldtagna och utsatta. Männen och kvinnorna som hjälper andra över gränsen, till något annat. Ungdomarna och barnen som ser om varandra, som försöker drömma om ett annat liv tillsammans.
🌻 Om Solrosstugans folk som vårdar och hjälper. Som försöker rädda sin mark som förgiftas. Som försöker rädda sitt folk, som trycks ner. Som försöker lindra lidandet för de skadade kvinnorna, som bär på sår och ärr som aldrig läker.

"Mörk materia" är en bok som känns, som gör ont att läsa, som bränns in i en precis som den eld som ska användas av bokens karaktärer, i uppror. 🌻

[Liselotte Howard · Rating 3 out of 5]

Cudos till strukturen.
Och lite till världsskapandet (som bara anas implicit ) och till känslorna (som främst uttrycks explicit).
Det förstnämnda passar mig - det sistnämnda not so much. Trots att det sägs (i titeln) vara en ”kärleksroman”, och det pratas mycket om att älska, så SYNS det liksom inte så mycket. Hela historien blir, medvetet eller ej, för abstrakt och kylig.
Minns inte så mycket av ”Händelsehorisonten”, men var nog klart mer imponerand av den - antingen för att Karam funkade bättre som debutant eller för att jag var mindre kräsen för 8 år sen…?
Jaja, det är ändå egensinnigt och välskapat. Sista kapitlen lyfter dessutom, snarare än dra ner som de har tendens att göra. Godkänt.

[Bjorn · Rating 4 out of 5]

Karam slutför sin rymdtrilogi med en berättelse om det osynliga som håller samman universum och får det att växa - i det här fallet, kärleken och solidariteten mellan utsatta människor, styrkan att stå emot, kämpa och drömma vidare. 

Jag kan tycka att slutet är lite abrupt. Men det kanske det måste vara. Något egentligt slut kan ju egentligen aldrig finnas.