Det är i gryningen dagen efter den årliga förstamajfesten som människorna i Solrosstugan hittar den svårt skadade flickan. Hon ligger slängd intill vägen och de misstar henne först för skräp. De tar hand om henne, vårdar henne alltmedan de sliter hårt på fälten på Campo under Mister och Misters mäns vakande öga. De älskar henne och blir älskade tillbaka. De hämnas henne och hon hjälper dem att hämnas tillbaka. Sedan återvänder hon till sin familj i gränden, med löftet om att snart hälsa på sina älskade på Campo – ett löfte hon inte kommer att hålla.
Var kommer kärlek ifrån och vad får den att expandera? Hur älskar man i tider av våld och avstånd? Och hur får man den man älskar att återvända?
"Mörk materia: en kärleksroman" är Balsam Karams tredje bok i den tematisk sammanhängande rymdtrilogin. En roman om kärlek och omsorg, om arbete, migration och värdet av ett liv.
Omläsning inför författarsamtal på konferensen "Dystopisk samtid - utopisk framtid " Mittlitt Kramfors 2026
Nu har jag läst alla tre på raken. Ser kopplingen till Singulariteten tydligt, det är samma syster, Mende, hon är "Den försvunna" som kommer tillbaka, brodern Mo som söker henne. Ser Campo tydligare som både en arbetsplats och en plats där de som arbetar där är med och smugglar folk över gränsen. I Singulariteten sökte jag hela tiden kopplingen till Händelsehorisonten, men ger upp det här, hon hette Milde. Däremot är det kanske (troligen) samma Trinidad, hon som också var med i upproret? Vi har bränderna, som våldsutövning (Rozalin), och motstånd (branden på restaurangen och att de som arbetar på Campo blir inspirerade av det till att på det viset bli av med Mister och hans män. Det narrativa slutet är att de ska ge sig iväg och säka Mende, Trini och Mo iaf, kanske fler. Det strukturella slutet är den kronologiska början, och även här används flätningen av två tidsplan som användes i Singulariteten, men blir aldrig lika starkt som i den boken. Här finns inget tydligt yttre jag, som berättar, men i början får vi veta att Trini skriver, så kanske är det Trini som är en bakomliggande berättare till viss del. Men inget möte mellan en som flytt som barn, som bor i det rikare landet. Och ihopkopplingen blir också förvirrande för att vi nu tycks vara i sydamerika, medan vi tidigare var i ett diffust mellanöstern. På det viset tänker jag att Karam busar med oss läsare. Det är ett felslut att pinpointa det till EN berättelse, det är flera berättelser som pågår hela tiden, överallt på jorden. Det finns inga boxar vi kan stänga inne berättelse än i och på det viset tryggt skjuta den ifrån oss, den blir överlappande genom sitt glapp, som lämnar kvar ett skav i läsaren. Smart.
Kommer finnas tusen saker att prata om på konferensen, utmaningen blir att avgränsa utan att utarma vilka spår vi ska tala om.
Första reflektionerna:
En berättelse om de som är mest utsatta, men också en berättelse om att ändå resa sig upp sedan man blivit slagen till marken, om den medmänsklighet och kärlek som finns mellan de som sluter sig samman. Karam experimenterar med formen, hur en berättelse kan berättas, och gör det mästerligt. Det finns många egna element här, där den främst framträdande är återberättandet i repliker i kursiv samtidigt som ett nutidsplan gestaltas som visar platsen, hur de lever där, och relationer mellan dem, i långa vindlande meningar som går över flera sidor ibland. I slutet även intervjuer och en flätning av två tidsplan. I händelseplanet kommer en pojke till en "campo", en odling där arbetarna bor på platsen, där han vet att hans syster jobbat och dit han sökt sig eftersom systern inte kommit tillbaka. Successivt får vi veta mer om Mende och om Campo som platsen helt enkelt kallas, vad som hänt henne innan hon kom dit och vad som hänt där, där de nu lever utan campots "Mister" och hans män. Det enda jag har att invända är att formen förändras i slutet, torsdag och fredag har inte det berättande planet med och blir som två appendix istället, men är fortfarande namngivna torsdag och fredag, så jag upplever att den utlovade berättarformen inte infrias, och berättelsen blir lite hängande i luften. Är det en gestaltning av mörk materia på något sätt, hur den upplöses? Men känns ändå lite långsökt, och som att jag saknade något. Dock är berättelsen i sig så stark, och så skickligt berättad att jag känner att den lever kvar i mig, vilket jag också tänker är meningen.
så drabbad av hela trilogin. dragit ut och ut och ut på den i flera år. det är så sorgligt rakt igenom även om det också är så många glimtar av hopp och gemenskap
Det har tyvärr aldrig blivit av att jag läst någon av Balsam Karams första två romaner så när jag nu plockar upp henne är det med den tredje boken i vad som på baksidestexten kallas hennes rymdtriologi, men som för den sakens skull inte är någon sci-fi. För även om såväl plats som tid aldrig definieras känns bokens dystopiska inslag allt för väl igen från vår samtid.
Att läsa romanens titel bokstavligt ger en viss fingervisning om innehållet, för det är alltså mörkt på många sätt. Boken kretsar kring migration och migrantarbetare och allt det för med sig i form av våld, rasism och utsatthet.
Men det finns också en annan sida av myntet, en berättelse om solidaritet och gemenskap. För som undertiteln anger är det en kärleksroman, dels mellan två personer men också inom ett större kollektiv av människor där kärleken och omtanken om varandra blir det sätt som finns för att överleva.
Och det är väl just kärleken som Karam åsyftar med sin titel. För likt fysikens mörka materia är även kärleken något som inte kan ”observeras på normalt sätt” men trots det kan ”detekteras genom sin gravitationella påverkan på vanliga materia”. När boken inleds är det just genom att en person dras till den plats där han tror sig kunna finna sin försvunna syster, och ur det växer sedan berättelsen fram både bakåt och framåt.
Ska jag dra någon parallell till en annan författare tycker jag att det finns likheter mellan Karam och Johannes Anyuru, både i tematik och sättet att använda språket. Jag känner att jag nog behöver ta mig tid att läsa hennes tidigare två böcker för att få en bredare bild av hennes författarskap och för att se hur hennes trilogi hänger ihop.
🌻 "Mörk materia" är en bok som skakar om mig som läsare, med ett språk som skär igenom sidorna, jäklar vilken bok! Balsam Karam skriver fram ilskan, sorgen och smärtan. Hon skriver fram förtrycket, rasismen, våldsamheten.
"Mörk materia" är en bok om övergrepp. Övergrepp på människor, på kvinnor, på ett folk och på jorden. Platsen är fiktiv men bokens teman desto mer verkliga och påtagliga.
Genom karaktärerna lär vi också känna det fina i mänskligheten, kärleken som gror även på de mörkaste och mest förgiftade platser. Kvinnorna som tar hand om andra kvinnor, våldtagna och utsatta. Männen och kvinnorna som hjälper andra över gränsen, till något annat. Ungdomarna och barnen som ser om varandra, som försöker drömma om ett annat liv tillsammans. 🌻 Om Solrosstugans folk som vårdar och hjälper. Som försöker rädda sin mark som förgiftas. Som försöker rädda sitt folk, som trycks ner. Som försöker lindra lidandet för de skadade kvinnorna, som bär på sår och ärr som aldrig läker.
"Mörk materia" är en bok som känns, som gör ont att läsa, som bränns in i en precis som den eld som ska användas av bokens karaktärer, i uppror. 🌻
Cudos till strukturen. Och lite till världsskapandet (som bara anas implicit ) och till känslorna (som främst uttrycks explicit). Det förstnämnda passar mig - det sistnämnda not so much. Trots att det sägs (i titeln) vara en ”kärleksroman”, och det pratas mycket om att älska, så SYNS det liksom inte så mycket. Hela historien blir, medvetet eller ej, för abstrakt och kylig. Minns inte så mycket av ”Händelsehorisonten”, men var nog klart mer imponerand av den - antingen för att Karam funkade bättre som debutant eller för att jag var mindre kräsen för 8 år sen…? Jaja, det är ändå egensinnigt och välskapat. Sista kapitlen lyfter dessutom, snarare än dra ner som de har tendens att göra. Godkänt.
Karam slutför sin rymdtrilogi med en berättelse om det osynliga som håller samman universum och får det att växa - i det här fallet, kärleken och solidariteten mellan utsatta människor, styrkan att stå emot, kämpa och drömma vidare.
Jag kan tycka att slutet är lite abrupt. Men det kanske det måste vara. Något egentligt slut kan ju egentligen aldrig finnas.