Det är i gryningen dagen efter den årliga förstamajfesten som människorna i Solrosstugan hittar den svårt skadade flickan. Hon ligger slängd intill vägen och de misstar henne först för skräp. De tar hand om henne, vårdar henne alltmedan de sliter hårt på fälten på Campo under Mister och Misters mäns vakande öga. De älskar henne och blir älskade tillbaka. De hämnas henne och hon hjälper dem att hämnas tillbaka. Sedan återvänder hon till sin familj i gränden, med löftet om att snart hälsa på sina älskade på Campo – ett löfte hon inte kommer att hålla.
Var kommer kärlek ifrån och vad får den att expandera? Hur älskar man i tider av våld och avstånd? Och hur får man den man älskar att återvända?
"Mörk materia – en kärleksroman" är Balsam Karams tredje bok i den tematisk sammanhängande rymdtrilogin. En roman om kärlek och omsorg, om arbete, migration och värdet av ett liv.
🌻 "Mörk materia" är en bok som skakar om mig som läsare, med ett språk som skär igenom sidorna, jäklar vilken bok! Balsam Karam skriver fram ilskan, sorgen och smärtan. Hon skriver fram förtrycket, rasismen, våldsamheten.
"Mörk materia" är en bok om övergrepp. Övergrepp på människor, på kvinnor, på ett folk och på jorden. Platsen är fiktiv men bokens teman desto mer verkliga och påtagliga.
Genom karaktärerna lär vi också känna det fina i mänskligheten, kärleken som gror även på de mörkaste och mest förgiftade platser. Kvinnorna som tar hand om andra kvinnor, våldtagna och utsatta. Männen och kvinnorna som hjälper andra över gränsen, till något annat. Ungdomarna och barnen som ser om varandra, som försöker drömma om ett annat liv tillsammans. 🌻 Om Solrosstugans folk som vårdar och hjälper. Som försöker rädda sin mark som förgiftas. Som försöker rädda sitt folk, som trycks ner. Som försöker lindra lidandet för de skadade kvinnorna, som bär på sår och ärr som aldrig läker.
"Mörk materia" är en bok som känns, som gör ont att läsa, som bränns in i en precis som den eld som ska användas av bokens karaktärer, i uppror. 🌻