Liz ja Henrik istuvat vastakkain keittiönpöydän ääressä. He ovat naimisissa, mutta eivät enää kauan. Liz haluaa eron, koska on rakastunut toiseen. Rakkausjutun takana on painavia syitä, mutta yhteisön silmissä hän on tehnyt huorin. On 1970-luku ja Suomessa puhutaan kiivaasti naisten vapautumisesta ja päivähoidosta. Todellisuudessa perinteinen ydinperhe ja konservatiiviset arvot pitävät pintansa. Totta kai avioerossakin lapset kuuluvat äidin hoidettaviksi, vai kuuluvatko? Lukija näkee miehen ja naisen täysin erilaiset näkökulmat - ja kun lapsista käydään kiistaa oikeudessa, läheisten ja tuttavien todistuksen avioliiton ja parisuhteen tilasta. Kenen totuus on oikea ja millä on väliä, kun mitataan lasten parasta ja yhteiskunnan perusarvoja?
Det här är verkligen diskbänksrealism i bokform och det finns mycket jag gillar. Upplägget med att vi får ta del av både Liz och Henriks syn på förhållandet, otroheten, barnen, skilsmässan i egna kapitel fungerar till exempel utmärkt och det gör även de kapitel där närståendes perspektiv kommer in. Insynen i rättsprocessen som en skilsmässa i Finland var på 70-talet ger en bra dimension och en insikt om en ålderdomlig syn på det hela, inte bara från rättsväsendet utan också delar av samhället.
Samtidigt är det något som gör att jag genom hela boken ändå har lite svårt att känna att läsningen flyter på. Ibland griper den tag i mig och sedan stampar den på igen. Kanske är det för att Liz och Henrik hela tiden är så … tillknäppta? Det är som att de känner en massa men det kommer inte ut ur dem. Som en kamp inte bara dem emellan utan inom de själva att få släppa ut. Leva. Kanske är det just det. Det har inte levt på så länge och det är kämpigt att komma till insikt om även som läsare.
Intressant att läsa om kvinnans och mannens roller och hur samhället förhöll sig till skilsmässor på 1970-talet. En verklighetstrogen skildring av ett parförhållande i upplösning.
En skilsmässoroman som utspelar sig i ett ålderdomligt Finland för 50 år sen, sedd ur flera olika personers perspektiv. Men allt känns så överspelat, i aktuellt, ointressant.