En dag får Alma ett telefonsamtal. Hennes vän Maud har försvunnit. Maud är en framgångsrik konstnär utan fast bostad, Alma lever ett tryggt familjeliv i Stockholm. De brukade vara nära, men har glidit ifrån varandra. Nu ringer Mauds gallerist och ger Alma i uppdrag att hitta henne.
I sökandet efter Maud framträder ett porträtt av henne, tecknat av människor vars liv påverkats av henne på olika sätt. På djupet men också bara i förbifarten. En gammal pojkvän, en ateljékamrat, en investerare, någon som suttit modell för Maud. Men hur vet man vad som är sant om någon? Alla har sin egen bild, men beskriver de verkligen Maud, eller snarare sig själva?
Och så är det ryktena som går om Mauds målningar. Att de gör något med sina betraktare. Trollbinder. Väcker besatthet.
"Mecenaterna" är en roman om konst, pengar och vänskap och om vad de har för plats i våra liv.
Om hur en kvinna (inte) kan kombinera karriär, konst, moderskap och kärleksliv har jag läst mången gång, det brukar vara intressant men det var det inte den här gången. Inte ett enda ord har jag antecknat under läsningen, det är mycket ovanligt.
En besvikelse efter att ha läst Trion som jag gillade så mycket. Det tog tid för mig att komma in i denna. Förstod inte alltid vem som var berättare, och det var kanske meningen också, men det störde mig i längden. När Alma kommer till Berlin och jakten på Maud börjar på riktigt gick tempot upp lite men sedan känner jag att jag att jag lämnas utan att något egentligen hänt.
3,5? Den är snygg, stilsäker, krispigt analytisk, men jag hade problem med att känna att jag kom nära karaktärerna. Det fanns en distans - kanske helt avsiktlig - som gjorde att det jag minns är stilen och språket, mer än att jag kände så mycket inför/brydde mig särskilt mycket om dem.
Fina beskrivningar av människor och känslor. För mig hade jag velat ha en tydligare struktur och mer av spänningen/mysteriet för att det skulle varit en femma
Ett intressant grundtema, om konst och kapitalism och självförverkligande, som dessvärre skyms lite av det spretiga berättarperspektivet. Förflyttningen mellan de olika berättarrösterna (som alla låter ganska lika och tycks väldigt välartikulerade) stjäl fokuset från grundhistorien som jag gärna hade fördjupat mig mer i, för där finns något mycket intressant!
En mysig lyssning men inget som kommer att stanna. Gillar premissen, gillar hur man sakta lär känna både Maude och Alma genom alla andras blickar. Författarens blick på människor och klockren och tyckte alla karaktärer kännes så rimliga och välskrivna. Men det är något som saknas. Hade velat ha mer av det ”magiska” och mer mysterie kanske, för att det skulle bli något lite extra
Maud är framgångsrik konstnär som försvinner. Genom många olika vänner och bekanta tecknas ett porträtt av henne och konstens roll diskuteras. Jag blir aldrig engagerad.
Står och väger mellan 3 och 4 stjärnor, tycker verkligen verkligen om hur hon skriver!! Men känns som den här berättelsen handlade mer om koncept och frågor än om människor (vilket förstås inte är något problem!!), och jag blir alltid mer berörd när karaktärerna står i fokus? Men vill definitivt läsa mer av författaren!!
Det påstås att den kända konstnären Mauds tavlor har en inneboende kraft som trollbinder sina betraktare. Är det sant eller bara ett knep för att få uppmärksamhet och höja intresset – och priset? Så försvinner Maud, frivilligt vad man förstår, och vännen Alma får i uppdrag att hitta henne. Men Alma och Maud har glidit ifrån varann, de har i princip tappat kontakten. Så Alma söker sig till personer vars liv har påverkats av Maud. En kund, en gammal pojkvän, en konstsamlare. Alla har olika syn på Maud, eller är det bara sig själva de beskriver...?
När jag läste Hedmans debutbok Trion undrade jag om hon kunde skriva ännu en relationsroman på den nivån? Svaret är nej, Mecenaterna känns seg och tillkrånglad, läsaren ska få bilden av Maud genom andras ögon men hon förblir oklar och ofärdig. Hela berättelsen känns konstruerad, ungefär som om författaren känt sig pressad att få till en uppföljare men saknade en riktig bra historia. Huvudpersonen Alma är mer intressant, hon lämnade en framgångsrik karriär som konstsäljare för att doktorera och blev med pojkvän och barn i samma veva. När vardagen blir för påträngande drömmer hon sig bort till det som varit och det hon vill ska bli. Hon vill inte erkänna det, men är osäker på om hon gjort rätt val och tar gärna uppdraget att söka efter Maud. Hedman ställer frågan om det går att kombinera ett konstnärsliv med tvåsamhet och barn och besvarar den med ”troligen inte”. Där faller boken lite, många gör det ju och det går bra.
Trots min kritik känns det som att berättelsen har mer att ge. Den är välskriven, några karaktärer kunde fått lite mer utrymme på bekostnad av andra och konflikten mellan konst och kapital är tidlös. I nästa bok hoppas jag att Hedman vågar go with the flow och se mer till karaktärer än konstruktion
Om privilegierade människor som gnäller om sina liv, svårt att uppbåda intresse. Lite plus för övernaturliga spåret och Berlinskildring. Men verkligen ytligt om att vara konstnär, välja olika banor i livet, ångra sig, inte ångra sig osv men också teman som stötts och blötts så mkt att nytt grepp krävs för att det ska vara intressant för någon. Inte heller helt lätt att hänga med i vem som är ”jag” i olika kapitel, och tycker också det inte är så roligt att bara läsa massa monologer heller, som utgör mer eller mindre hela boken.
Den fanns inte på mitt bibliotek så jag lånade den som e-bok och till en början "dutt-läste" jag lite nu och då. Kanske var det därför jag hade svårt att komma in i storyn, men har sett att fler haft samma problem.
Men sen tog det sig! Kanske var drivet lite långsamt, men jag gillade att vara i den här världen, att höra allas syn på Maud, eller kanske mest på Alma, eller ännu hellre på deras relation och syn på varandra. De magiska inslagen hade jag kunnat vara utan, och kanske att jag önskat en tydligare slutknorr. Men annars så.
När konstnären Maud försvinner får vännen Alma i uppdrag att leta reda på henne. Pusslet av olika berättare/ perspektiv är till en början rörigt, de tog lång tid för mig att förstå upplägget. När man väl gjort det känns det smart. Dock får vi aldrig riktigt komma nära Maud och de andra karaktärerna får inte heller liv. Slutet är också lite av ett ”jaha?”. Kändes som att potentialen inte riktigt utnyttjades, för det är spännande med mecenaterna och konstvärlden.
Tycker att författaren stora styrka är likt Trion, språket och skrivstilen. Ordval och meningar får än att tänka, klura och känna.
Däremot svaghet är handlingen. Tog inte fart förrän huvudkaraktär kom till Berlin och började undersöka, vilket gjorde att man fick ”kämpa” sig igenom mycket.
Men ännu en gång intressant karaktärsval och fick dessutom lära mig om konst och mecenater. Är även väldigt avundsjuk på den känsla människor känner av Mauds konst!
Jag lyssnade på boken och hade lite svårt att hänga med hela tiden. Kan vara mitt eget fel. Det var lite fascinerande med bilderna som Maud målar som verkade få de som tittade på dem att liksom falla i trans. Kul att följa de olika personerna och deras koppling till huvudpersonen. Tyvärr fick man inte veta vart hon tagit vägen.
Gillar upplägget och träffas av beskrivningarna av vår samtid. Men fastnar av någon anledning inte riktigt, kanske för att karaktärerna tyvärr är lite för platta. Jag tycker inte heller att trådarna riktigt lyckas bindas ihop naturligt på slutet.
Hade nog ganska höga förväntningar på denna efter Trion som verkligen fångade mig. Men gillade fortfarande språket, enkelheten i historien och rättframheten. Även om jag inte fastnade för karaktärerna som förra gången. Kanske var det för mycket fokus kring bild och konst helt enkelt.