En morgon vaknar Viktor Norén upp i sitt pojkrum och ser exakt ut som Mick Jagger. Tolv år gammal sätter han sig för att prata ut med storebror Gustaf. Det är slut på leken, meddelar Viktor med sorg i rösten, han har startat ett band och har en karriär att tänka på.
Jag går min väg är berättelsen om en pojke från Borlänge som ger sig ut i världen, med kärleken till musiken som följeslagare och guide. Längs den slingriga vägen väntar en del triumfer, ungefär lika många nederlag – alltid i en rastlös jakt på drömmarnas land.
Jag vet inte om jag tyckte så mycket om den här boken för att jag lyssnade på den och Viktor Norén själv läser. Eller för att språket var så fint. Eller för att den kändes som en varm kram, även när den var sorglig. Eller om det var nostalgin kring att växa upp i en liten stad på 90-talet, att få välja mellan blockflöjt och fiol, he-man och my little pony, vikten av skolkatalogerna. Eller för att den var så underbart hjärtlig och ärlig och jag skrattade högt många gånger.
Hur det än är så är det nog den bästa självbiografi jag läst och den senaste veckan har jag lyssnat lika mycket på Sugarplum Fairy som när jag var tjugo.
Viktor Noréns sätt att porträttera Borlänge, människor och musikens vikt är bland det bästa jag läst på länge. Vid kapitlet om Kristian brister det totalt för mig och tårarna bara flödar.