En morgon vaknar Viktor Norén upp i sitt pojkrum och ser exakt ut som Mick Jagger. Tolv år gammal sätter han sig för att prata ut med storebror Gustaf. Det är slut på leken, meddelar Viktor med sorg i rösten, han har startat ett band och har en karriär att tänka på.
Jag går min väg är berättelsen om en pojke från Borlänge som ger sig ut i världen, med kärleken till musiken som följeslagare och guide. Längs den slingriga vägen väntar en del triumfer, ungefär lika många nederlag – alltid i en rastlös jakt på drömmarnas land.
Jag vet inte om jag tyckte så mycket om den här boken för att jag lyssnade på den och Viktor Norén själv läser. Eller för att språket var så fint. Eller för att den kändes som en varm kram, även när den var sorglig. Eller om det var nostalgin kring att växa upp i en liten stad på 90-talet, att få välja mellan blockflöjt och fiol, he-man och my little pony, vikten av skolkatalogerna. Eller för att den var så underbart hjärtlig och ärlig och jag skrattade högt många gånger.
Hur det än är så är det nog den bästa självbiografi jag läst och den senaste veckan har jag lyssnat lika mycket på Sugarplum Fairy som när jag var tjugo.
Förvånad över de höga betygen den här boken fått. Kanske är fans som älskar? Dels behöver boken en redaktör. Alltså direkt korrläsning. Hur svårt kan det vara? Och dels är det en pinsamt ytlig biografi om ett liv där det verkligen finns mer intressanta och utmanande ämnen att utforska?
Vi delar vissa kuriosa. Danade i samma Borlänge under samma 80- och 90-tal i en syskonskara om fyra, jag dock utan kulturellt kapital så där han har en strävan har jag blott en strövan. Jag vet inte vad jag vill säga med det, men det har han säkert full koll på.
Viktor Noréns sätt att porträttera Borlänge, människor och musikens vikt är bland det bästa jag läst på länge. Vid kapitlet om Kristian brister det totalt för mig och tårarna bara flödar.
Jag går min väg av Viktor Noren - Sammanfattning: 2/10 Ingenting för mig. Alls. Upplevelsen är lika oangenäm som vilket självbelåtet sommarprat som helst, men med den skillnaden att detta navelskådande håller på i FYRA TIMMAR. Och inga räddande andningspauser i form av musik får man heller. Det finns absolut humoristiska delar och fina passager, men dom överskuggas effektivt av författarens ovana att överdriva händelser och anekdoter så mycket att trovärdigheten försvinner. Jag kan inte låta bli att fundera över vem denna bok egentligen är skriven FÖR. Inbitna fans? Släkt och vänner? Författarens ego? Jag tycker att det är kul när folk som inte är författare ger sig i kast med att skriva, så hatten av till Viktor Noren för det, men hade gärna sett att förlaget hjälpt till med utförandet - för utan stöd blir det bara något slags pretentiös, högstadiefilosofisk självryggdunkning. - Berättelse: 3/10 Utförande: 2/10 Karaktärer: 2/10 Miljöer: 3/10 - Uppläsning: 6/10 - simongonefishin@gmail.com
Årets första bok och en väldigt trevlig sådan. Lyssnade på den och Viktors härliga dialekt och historier fick mig att skratta högt flera gånger (och gråta när Kristian Gidlund dog). Stod längst fram på minst en av deras konserter på någon festival back in the days och det är en trip down memory lane. Musiken, högstadie och skolkatalogsnostalgin och hur små händelser och tillfälligheter påverkar livet i olika riktningar. Visst, det var som ett långt sommarprat men boken tog slut för fort och jag hoppas verkligen han skriver fler böcker i framtiden.
Om jag hade läst den är jag rätt säker på att det skulle ha blivit (max) en trea i betyg. Nu valde jag dock att lyssna på den, med Viktor själv som inläsare, och då blir det 4--. Vissa kapitel var definitivt bättre än andra och den stora svagheten är att det ofta är tämligen ytligt. I det stora hela kändes det som ett långt Sommar i P1 .
I ”Jag går min väg” av @viktor_noren får vi följa Viktors kärlek till musiken, från uppväxten i Bollnäs och vidare ut i världen. Med väl valda formuleringar beskrivs drömmarna och passionen som ligger bakom ett livsverk, musikgenrerna är fria och uttrycket brett.
En del som berörde mig extra mycket var när författaren vänder sig direkt till Kristian Gidlund, vännen och bandmedlemmen som gick bort i cancer 2013 (vars bok ”I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början” rekommenderas om du orkar så tung läsning). Jag gillade särskilt perspektivet med att alltings ändlighet är det som gör livet värdefullt.
Fin självbiografisk bok som inspirerar till skapande och stora drömmar.