I slutet av åttiotalet upptäcktes en val som simmade i norra Stilla havet, och att den sjöng i en frekvens som ligger högre än för den art som den troligen tillhörde, antingen blåval eller sillval. Var den döv? Gjorde den egendomliga avvikelsen i frekvens att den var dömd att vara ensam, eftersom den inte kunde tala med andra valar av sin art? Vad kunde det bero på?
Med utgångspunkt i berättelsen om världens ensammaste val, som inofficiellt döptes till 52 Hertz eller 52 Blue efter frekvensen, har vetenskapsjournalisten Izabella Rosengren skrivit en bok om människans eviga rovdrift på valar: från forntiden, över 1800-talets masslakt för att få olja att lysa upp världens moderna städer med, och till dagens mer omedvetna miljöförstörelse som hotar valarnas existens på ett helt nytt sätt. Sonarer, ekolod och fartygstrafik orsakar ett fasansfullt buller som stressar valarna till den grad att de inte längre kan kommunicera över världshaven, och ibland till och med drunknar när försöker undfly oväsendet genom att dyka alltför djupt ned i havet. Är det bullret som är orsaken till 52 Hertz olycka?
Vilken bok. Vilken läsupplevelse. Vilken start på det här läsåret. Hela den här boken fick mig att känna så mycket lycka, sorg och ilska att jag behövde pausa vid flera tillfällen. Uppläsaren var fantastisk och vissa citat var så vackra att jag ville behålla dem för evigt, men tänker att det får räcka med en i den här recensionen:
”Sällan tänker vi på att kostnaden för denna [människans] bekvämlighet betalas av djuren under ytan. De ser mindre av sin värld för att vi ska se mer av vår.”
Tänk hur vacker den här världen hade varit utan människan?
Om man inte berörs av denna bok så skulle jag bli väldigt förvånad. Den är otroligt gripande, välformulerad och ögonöppnande. Den lyfter bl.a. upp frågan om hur ljuden som vi människor sprider i haven påverkar djurlivet.