What do you think?
Rate this book
Om udregning af rumfang #4
Über die Berechnung des Rauminhalts IV
Die Zahl derer, die im 18. November feststecken, wird immer größer. Tara Selter wohnt mit einer Handvoll Zeitgefangener in einer Villa in Bremen, doch beinahe täglich klopfen neue Menschen an die Tür. Langsam wird klar, dass es weltweit viel mehr Personen gibt, die nicht am 19. aufwachen, als zunächst angenommen. Weitere Gruppen bestehen in Osnabrück, aber auch in Lüttich, Lugano und Lyon. Die regelmäßigen Treffen der Bremer Runde werden genutzt, um eine gemeinsame Sprache zu entwickeln, in der sich alle über ihre außergewöhnliche Lage austauschen können. Denn hat es Sinn, in einer Zeit, die keine Jahre und Jahreszeiten kennt, von Wochen und Monaten zu sprechen? Und wie sollten sie sich selbst nennen, wie die anderen? Loopers und noopers, tracers und erasers? Doch mit dem steten Zustrom von Neuankömmlingen werden die Diskussionen um linguistische Spitzfindigkeiten bald verdrängt durch ethische Fragen, die die Bewohner und ihre zahlreichen Besucher Gilt es, die Gelegenheit beim Schopf zu packen, um tägliche Tragödien in der Welt zu verhindern, oder sich den Risiken des eigenen Älterwerdens zu widmen? Es ist nicht nur die Verletzbarkeit von Tara und ihren Freunden, die Sorgen bereitet, sondern auch die Gefahr, die von ihnen ausgeht – denn im Gegensatz zum Handeln der anderen, deren Tag stets von Neuem beginnt, bleibt das ihre nicht ohne Folgen.
192 pages, Kindle Edition
First published November 18, 2022
98 people are currently reading
2211 people want to read
About the author
Solvej Balle
20 books580 followersSolvej Balle er en særegen stemme i dansk litteratur. Hun var del af en gruppe hovedsageligt kvindelige forfattere, som debuterede eller slog deres navne fast i begyndelsen af 90’erne. Siden Balle debuterede i 1986 med romanen ”Lyrefugl”, har hun udgivet ganske få værker, så det var en overraskelse, da hun i 2020 annoncerede det ambitiøse og filosofiske syvbindsværk ”Om udregning af rumfang”, som hun i 2022 modtog Nordisk Råds Litteraturpris for, for de første fire bind
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 171 reviews
April 26, 2025
I just love the atmosphere of these books. They are the perfect mix of tension, relaxation and intellectual stimulation. The only problem is they are too short...I finish them in 3 hours and then have to wait for months for the next instalment to come out...
December 29, 2022
Det er det vildeste projekt. Tænk at Balle kan skabe et så spændende og samtidig dybt filosofisk værk om tid. Kan slet ikke vent på 5eren!!!
November 1, 2024
Det har nu gått snart tio år sedan Tara fastnade i artonde november, den här boken rymmer drygt fyra av dem. I Bremen börjar ett mindre samhälle utveckla sig befolkad av människor med samma enahanda tideräkning. Nu är Tara del i ett kollektivt vi och det blir tydligt hur flockdjuret människan med hjälp av språk organiserar, planerar, skapar rutiner och samarbetar i arbetsgrupper för att skapa bästa möjliga förutsättningar. En människa som bokstavligen lever för dagen, är det ens en människa? Tara funderar på om de håller på att förlora sin mänsklighet utan karriärjakt, konkurrens, tillväxt och framtidsplanering.
Jag gillar fortfarande att följa Solvej Balles undersökning av vad en människa är, men i den här fjärde delen råder stiltje. Det är först på sidan 55 när diskussionen om ”Ego-bilen” avhandlas som mitt intresse vaknar. Men sen tycker jag inte heller den scenen är eklatant nog. Kanske börjar Om uträkning av omfång bli alltför politisk för min smak. Det verkar som att Balle fastnat med blicken på folket (”årstidsmonstren” =vi som inte nöjer oss med det klimat vi lever i utan reser och idkar resursslöseri) och att makthavare och industri hamnat i döda vinkeln.
Avslutningsvis placerar hon mig hängande på klippan och givetvis ser jag fram emot nästa del i Balle-septologin.
Jag gillar fortfarande att följa Solvej Balles undersökning av vad en människa är, men i den här fjärde delen råder stiltje. Det är först på sidan 55 när diskussionen om ”Ego-bilen” avhandlas som mitt intresse vaknar. Men sen tycker jag inte heller den scenen är eklatant nog. Kanske börjar Om uträkning av omfång bli alltför politisk för min smak. Det verkar som att Balle fastnat med blicken på folket (”årstidsmonstren” =vi som inte nöjer oss med det klimat vi lever i utan reser och idkar resursslöseri) och att makthavare och industri hamnat i döda vinkeln.
Avslutningsvis placerar hon mig hängande på klippan och givetvis ser jag fram emot nästa del i Balle-septologin.
October 10, 2025
De filosofische onderstroom van Solvej Balles tijdexperiment worstelt zich in dit vierde en voorlopig interessantste en vlotst lezende deel opvallend meer naar de oppervlakte. Enerzijds is er het concept - kraakhelder en toch moet je er je hoofd bij houden en zijn er onregelmatigheden die het spannend houden. Dat concept zorgt voor de verhaallijnen en maakt 'Over de berekening van ruimte' bijgevolg nog steeds een roman, literatuur dus.
Maar anderzijds worden er in dit deel heel wat filosofische thema's en benaderingen aangesneden, niet alleen over het concept tijd en onze beleving(en) daarvan, maar ook over het bewustzijn, over 'wat te doen?' en 'hoe te leven?' binnen een gegeven situatie. Het collectieve wordt tegenover het persoonlijke afgewogen en zeker hedendaags zijn de ecologische, duurzame en milieubewuste keuzes die je kan maken.
Met voorlopig nog slechts 1 vertaald deel binnen handbereik en dan, volgens de website van de uitgeverij, is het wachten tot augustus 2026 om het voorlaatste deel te kunnen lezen. Ik ga de tijd dus zijn werk laten doen en iets langer wachten om deel V als overgang naar volgende zomer te lezen, niettegenstaande opnieuw een intrigerende cliffhanger.
Maar anderzijds worden er in dit deel heel wat filosofische thema's en benaderingen aangesneden, niet alleen over het concept tijd en onze beleving(en) daarvan, maar ook over het bewustzijn, over 'wat te doen?' en 'hoe te leven?' binnen een gegeven situatie. Het collectieve wordt tegenover het persoonlijke afgewogen en zeker hedendaags zijn de ecologische, duurzame en milieubewuste keuzes die je kan maken.
Met voorlopig nog slechts 1 vertaald deel binnen handbereik en dan, volgens de website van de uitgeverij, is het wachten tot augustus 2026 om het voorlaatste deel te kunnen lezen. Ik ga de tijd dus zijn werk laten doen en iets langer wachten om deel V als overgang naar volgende zomer te lezen, niettegenstaande opnieuw een intrigerende cliffhanger.
February 28, 2025
A bit of philosophical interlude in the middle of the septology, filled with the at times boring work of community building, including meetings, minutes and large group discussions. As always Balle leaves us with a tantalising cliffhanger
"Maybe there are too many of us by now," said Olga.
"Or just enough," said Chani.
"Enough people to let the world grow."
Giving Tower of Babel vibes and channeling the adagio that more cooks don't make for faster cooking, and a commune is not necessarily the most efficient form of organising a group of people, we are in a bit of a lull in Bremen in Volume IV.
Tara, biologically in her mid 30s now, discovers community, there are a lot of meetings and people coming by and branching out again to Liege, Osnabruck, Italy and Spain. There are some herbological signs that not everything is as fixed in 18 November as one might suspect. The fact that passport pictures are further and further from biologically aging people is a jolt, showing how deeply Solvej Balle thinks about the topic.
I am wondering how much impact years of consumption, even by a small group of people, would have on the food reserves of a relatively small town as Bremen. Things like coffee, tea and more particular fresh produce must run out quite quickly in our current just in time economy (making me think again of how every civilisation is just a few days from famine and anarchy if the logistics of food would be disrupted, recalling earlier volumes their passing fascination with the Roman empire).
And then there is a cliffhanger and twist at the end of the volume that leaves me eager to read part V.
Hopefully translated soon from Danish!
Onwards!
Dutch Quotes, decidedly spoilers if one has not read I through III yet:
'Opnieuw werd hij geloofd. Deze keer zonder iets te hoeven bewijzen. Veel begrip, geen hulp, zei hij. Maar wat kon je eraan doen?'
'Maar dan denk ik dat het misschien mijzelf betreft. Misschien ons allemaal. Misschien zijn we allemaal een beetje onrustig. Vrezen we schokken en onverwachte veranderingen. We hebben het eerder meegemaakt: een wereld verliezen die we kenden. We weten dat je nergens zeker van kunt zijn. Of van niemand. Alsof een ander mens een geschenk is waar we op moeten passen.'
'Het is duidelijk dat Ralf vindt dat we ons meer zouden moeten richten op de tijd na de achttiende, zodat we daar klaar voor zijn, maar de meesten van ons geloven niet dat er haast bij is. Het is moeilijk je voor te bereiden op iets waarvan je niet gelooft dat het zal gebeuren
'Misschien zijn we inmiddels met te veel, zei Olga. Of met genoeg, zei Chani. Met genoeg mensen om de wereld te laten groeien.
'Er moest plaats zijn in de woorden, er moest niet alleen plaats zijn voor iedereen, maar ook voor kennis en inzicht. We moesten goed nadenken. Hoe konden we anders weten of een woord juist was. Je kunt niet zomaar een woord aanwijzen en eisen dat andere mensen zich erin kunnen vinden. Hoe kunnen we weten of onze stilstand een catastrofe is of gewoon een kentering. Als we een woord willen bedenken voor wat ons is overkomen, moeten we eerst begrijpen wat het is. Ze bedoelde dat we veel te weinig ons best hadden gedaan om te begrijpen wat er feitelijk was gebeurd. Lag het aan ons? Was er iets veranderd in onze hoofden? Was de wereld zelf ontwricht geraakt? Dat moesten we allemaal weten, wilden we enige hoop koesteren om woorden te vinden die precies waren.'
'Er waren grenzen aan hoeveel kennis we konden verlangen. De mensen van vroeger konden de zon zien opgaan en dus noemden ze dat een zonsopkomst, want dat was wat ze zagen. Een object dat zich omhoog bewoog. Hadden ze de zaak moeten onderzoeken en grondiger te werk moeten gaan? Hadden ze moeten wachten met over de zon spreken tot na Copernicus? Of nog langer? Hadden ze moeten zeggen dat ze helaas pas over duizenden jaren over het opkomen en ondergaan van die gele schijf konden spreken als iemand ontdekt dat wij en de planeet waarop we leven om de zon draaien. Dat de zon geen schijf is, maar een bol, dat ze niet geel, oranje of rood is, maar dat de atmosfeer haar de kleuren geeft. Wanneer weten we genoeg om de dingen een naam te geven? Wanneer gooien we de woorden die we hebben weg en bedenken we nieuwe?
'Geobserveerd worden. Dat was erger dan de gedachte dat hij uit het geheugen van de mensen werd gewist. Liever vergeten dan te veel bekeken, zei hij.'
'Olga snapt niet dat iemand kan denken dat hij zelf schuld heeft aan het tot stilstand komen van de tijd. Alsof de wereld een plek is die stabiel blijft als je maar het juiste doet. Een balans die je niet mag verstoren. Alsof er panklare oplossingen bestaan, en als je die maar volgt, zal jou niets overkomen. Helemaal niets. En als jou wel iets overkomt, heb je iets verkeerd gedaan.’
'De wereld is geen kalme zee die je bevaart en waarbij je alleen maar moet voorkomen dat je bootje begint te schommelen, zei ze. De wereld is een schommelende boot, een schip in een storm, en als je omvergeworpen wordt komt het daardoor. Omdat de wereld een plek is die je omverwerpt.
Ze vond dat al onze overwegingen over eigen schuld een overschatting waren van onze capaciteiten. Alsof we het universum in beweging konden brengen, buiten werking stellen, de dag op repeat konden zetten. Als we dat echt vonden, begreep ze niet dat we onze superkrachten niet allang voor iets beters gebruikten. Als je de natuurwetten en het hele universum kon tarten door het stelen van ziekenhuishemden, dan moesten we maar eens aan de slag.'
'Ze had het gevoel gehad dat elke golftop het einde had kunnen betekenen en dat elk dal het laatste moment kon zijn geweest voordat de golven over de boot heen sloegen. Maar die gedachte kwam pas in haar op toen ze weer aan land was. Dat verbaasde haar. Alsof we ons op de toppen en in de dalen van het bestaan bevinden zonder te weten wat er gaande is. Terwijl je daar bent denk je dat je veilig bent.'
'En nu? Wie oefende druk op ons uit? Niemand. Waar moesten we heen? Nergens heen. Wat werd er van ons verwacht? Niets. We leefden niet in een wereld van botsingen en hindernisbanen, we waren niet elkaars tegenstanders of springplank of helpers of pionnen in elkaars spel. We hoefden ons niet te laten gelden, te positioneren, hoefden niet te performen, niet het tempo te verhogen, geen doel te bereiken. Het ontbrak ons aan niets, we hoefden elkaar niet te bevechten om banen en aanzien en hoger loon. We hoefden onze status en rijkdom niet te tonen met auto’s, woningen, gadgets of mooie kleren, want iedereen kon hetzelfde krijgen. Als je wilde.'
'Maar dan denk ik dat ik hem gisteren heb gezien. Op de zeventiende. Waarom zou ik hem nu al missen? En morgen zie ik hem weer. Op de negentiende. Zeg ik. Dat is gauw. Morgen is gauw, zelfs al duurt het misschien nog heel wat dagen. Als morgen komt. Maar je kunt nooit weten of dat gebeurt. Vandaag is vandaag en de dagen vloeien in elkaar over. Vandaag vloeit over in vandaag. Dat is geen ramp, het is enkel een dag die is gestopt en ik weet hoe het is: Thomas is gelukkig in zijn huis en hij mist me niet, want ik kom morgen.’
'Ze willen steeds meer: nieuwe plekken, een betere zomer dan laatst, nieuwe wintergerechten, vers geplukte paddenstoelen uit verre bossen, ze willen nieuwe vrienden en reisgenoten, ze willen nieuwe schoenen en verse bessen. Wat is er mis mee om iets te willen, wilde Stevan weten, en wat is er mis mee om te krijgen wat je wilt?'
'Wie zijn wij? Horen we bij elkaar? Hebben we een richting? Hebben we iets gemeen? Zijn er anderen op weg naar hun lang geleden verloren geliefde? Op weg om deel van een groepje van twee te worden die veel te lang van elkaar gescheiden waren? En ben ik dáár naar op weg?
Ik weet het niet, maar we vervolgen onze weg. Ik kijk naar het landschap achter het raam en het wordt een beetje donker buiten, alsof het gaat regenen. Ook hierbinnen wordt het donkerder en het licht gaat aan in de coupé. Ik kijk uit het raam. Het regent.'
"Maybe there are too many of us by now," said Olga.
"Or just enough," said Chani.
"Enough people to let the world grow."
Giving Tower of Babel vibes and channeling the adagio that more cooks don't make for faster cooking, and a commune is not necessarily the most efficient form of organising a group of people, we are in a bit of a lull in Bremen in Volume IV.
Tara, biologically in her mid 30s now, discovers community, there are a lot of meetings and people coming by and branching out again to Liege, Osnabruck, Italy and Spain. There are some herbological signs that not everything is as fixed in 18 November as one might suspect. The fact that passport pictures are further and further from biologically aging people is a jolt, showing how deeply Solvej Balle thinks about the topic.
I am wondering how much impact years of consumption, even by a small group of people, would have on the food reserves of a relatively small town as Bremen. Things like coffee, tea and more particular fresh produce must run out quite quickly in our current just in time economy (making me think again of how every civilisation is just a few days from famine and anarchy if the logistics of food would be disrupted, recalling earlier volumes their passing fascination with the Roman empire).
And then there is a cliffhanger and twist at the end of the volume that leaves me eager to read part V.
Hopefully translated soon from Danish!
Onwards!
Dutch Quotes, decidedly spoilers if one has not read I through III yet:
'Opnieuw werd hij geloofd. Deze keer zonder iets te hoeven bewijzen. Veel begrip, geen hulp, zei hij. Maar wat kon je eraan doen?'
'Maar dan denk ik dat het misschien mijzelf betreft. Misschien ons allemaal. Misschien zijn we allemaal een beetje onrustig. Vrezen we schokken en onverwachte veranderingen. We hebben het eerder meegemaakt: een wereld verliezen die we kenden. We weten dat je nergens zeker van kunt zijn. Of van niemand. Alsof een ander mens een geschenk is waar we op moeten passen.'
'Het is duidelijk dat Ralf vindt dat we ons meer zouden moeten richten op de tijd na de achttiende, zodat we daar klaar voor zijn, maar de meesten van ons geloven niet dat er haast bij is. Het is moeilijk je voor te bereiden op iets waarvan je niet gelooft dat het zal gebeuren
'Misschien zijn we inmiddels met te veel, zei Olga. Of met genoeg, zei Chani. Met genoeg mensen om de wereld te laten groeien.
'Er moest plaats zijn in de woorden, er moest niet alleen plaats zijn voor iedereen, maar ook voor kennis en inzicht. We moesten goed nadenken. Hoe konden we anders weten of een woord juist was. Je kunt niet zomaar een woord aanwijzen en eisen dat andere mensen zich erin kunnen vinden. Hoe kunnen we weten of onze stilstand een catastrofe is of gewoon een kentering. Als we een woord willen bedenken voor wat ons is overkomen, moeten we eerst begrijpen wat het is. Ze bedoelde dat we veel te weinig ons best hadden gedaan om te begrijpen wat er feitelijk was gebeurd. Lag het aan ons? Was er iets veranderd in onze hoofden? Was de wereld zelf ontwricht geraakt? Dat moesten we allemaal weten, wilden we enige hoop koesteren om woorden te vinden die precies waren.'
'Er waren grenzen aan hoeveel kennis we konden verlangen. De mensen van vroeger konden de zon zien opgaan en dus noemden ze dat een zonsopkomst, want dat was wat ze zagen. Een object dat zich omhoog bewoog. Hadden ze de zaak moeten onderzoeken en grondiger te werk moeten gaan? Hadden ze moeten wachten met over de zon spreken tot na Copernicus? Of nog langer? Hadden ze moeten zeggen dat ze helaas pas over duizenden jaren over het opkomen en ondergaan van die gele schijf konden spreken als iemand ontdekt dat wij en de planeet waarop we leven om de zon draaien. Dat de zon geen schijf is, maar een bol, dat ze niet geel, oranje of rood is, maar dat de atmosfeer haar de kleuren geeft. Wanneer weten we genoeg om de dingen een naam te geven? Wanneer gooien we de woorden die we hebben weg en bedenken we nieuwe?
'Geobserveerd worden. Dat was erger dan de gedachte dat hij uit het geheugen van de mensen werd gewist. Liever vergeten dan te veel bekeken, zei hij.'
'Olga snapt niet dat iemand kan denken dat hij zelf schuld heeft aan het tot stilstand komen van de tijd. Alsof de wereld een plek is die stabiel blijft als je maar het juiste doet. Een balans die je niet mag verstoren. Alsof er panklare oplossingen bestaan, en als je die maar volgt, zal jou niets overkomen. Helemaal niets. En als jou wel iets overkomt, heb je iets verkeerd gedaan.’
'De wereld is geen kalme zee die je bevaart en waarbij je alleen maar moet voorkomen dat je bootje begint te schommelen, zei ze. De wereld is een schommelende boot, een schip in een storm, en als je omvergeworpen wordt komt het daardoor. Omdat de wereld een plek is die je omverwerpt.
Ze vond dat al onze overwegingen over eigen schuld een overschatting waren van onze capaciteiten. Alsof we het universum in beweging konden brengen, buiten werking stellen, de dag op repeat konden zetten. Als we dat echt vonden, begreep ze niet dat we onze superkrachten niet allang voor iets beters gebruikten. Als je de natuurwetten en het hele universum kon tarten door het stelen van ziekenhuishemden, dan moesten we maar eens aan de slag.'
'Ze had het gevoel gehad dat elke golftop het einde had kunnen betekenen en dat elk dal het laatste moment kon zijn geweest voordat de golven over de boot heen sloegen. Maar die gedachte kwam pas in haar op toen ze weer aan land was. Dat verbaasde haar. Alsof we ons op de toppen en in de dalen van het bestaan bevinden zonder te weten wat er gaande is. Terwijl je daar bent denk je dat je veilig bent.'
'En nu? Wie oefende druk op ons uit? Niemand. Waar moesten we heen? Nergens heen. Wat werd er van ons verwacht? Niets. We leefden niet in een wereld van botsingen en hindernisbanen, we waren niet elkaars tegenstanders of springplank of helpers of pionnen in elkaars spel. We hoefden ons niet te laten gelden, te positioneren, hoefden niet te performen, niet het tempo te verhogen, geen doel te bereiken. Het ontbrak ons aan niets, we hoefden elkaar niet te bevechten om banen en aanzien en hoger loon. We hoefden onze status en rijkdom niet te tonen met auto’s, woningen, gadgets of mooie kleren, want iedereen kon hetzelfde krijgen. Als je wilde.'
'Maar dan denk ik dat ik hem gisteren heb gezien. Op de zeventiende. Waarom zou ik hem nu al missen? En morgen zie ik hem weer. Op de negentiende. Zeg ik. Dat is gauw. Morgen is gauw, zelfs al duurt het misschien nog heel wat dagen. Als morgen komt. Maar je kunt nooit weten of dat gebeurt. Vandaag is vandaag en de dagen vloeien in elkaar over. Vandaag vloeit over in vandaag. Dat is geen ramp, het is enkel een dag die is gestopt en ik weet hoe het is: Thomas is gelukkig in zijn huis en hij mist me niet, want ik kom morgen.’
'Ze willen steeds meer: nieuwe plekken, een betere zomer dan laatst, nieuwe wintergerechten, vers geplukte paddenstoelen uit verre bossen, ze willen nieuwe vrienden en reisgenoten, ze willen nieuwe schoenen en verse bessen. Wat is er mis mee om iets te willen, wilde Stevan weten, en wat is er mis mee om te krijgen wat je wilt?'
'Wie zijn wij? Horen we bij elkaar? Hebben we een richting? Hebben we iets gemeen? Zijn er anderen op weg naar hun lang geleden verloren geliefde? Op weg om deel van een groepje van twee te worden die veel te lang van elkaar gescheiden waren? En ben ik dáár naar op weg?
Ik weet het niet, maar we vervolgen onze weg. Ik kijk naar het landschap achter het raam en het wordt een beetje donker buiten, alsof het gaat regenen. Ook hierbinnen wordt het donkerder en het licht gaat aan in de coupé. Ik kijk uit het raam. Het regent.'
December 5, 2025
Thanks to the publisher for the gifted arc
--------------------
TL:DR I love this book and this series. give me all the existential sci-fi about loneliness/isolation, human connection, and resource use.
--------------------
Placing all the covers together, I finally realized that there's a bit of a hint hidden among them. Or maybe I’m reading too much into them, trying to find a rhyme or reason, trying to understand if there’s a logic or a singular meaning within them. Maybe like the characters in this volume?
This time Tara stays put and it’s other people around her moving about, trying to find seasons or figuring out ways to still celebrate things. You know, the simple act of creating meaning when the future seems impossible. Nothing too huge. There is a push to try to figure things out, what makes someone stuck on the 18th? Why is everyone so similar? Is everyone stuck but only a few people realize it? What does it even mean to be “stuck”? What is time when it's no longer linear, but this nebulous subjective thing?
The philosophical digging was so exciting to me, especially when everyone is trying to study every theory, theories that readers started bringing up back in volume I (and I’m so thankful most of them haven’t come through so far). I think the biggest question they face is what does it mean to be human (the second would be, what happens if you end up at the hospital)? Does life lose meaning when you’re essentially now part of the leisure class? How do you live in a static reality? But maybe having conversations where you talk about language and vocabulary (let’s get into linguistic relativity why don’t we), human connection, some sort of social order, focusing on tiny, everyday details is the most human you can be. Is it the rest of us that are missing out? But there’s that whole using up resources thing. Can we not win? Also, Tara gets some amazing one liners that hint at how she hasn’t been sharing everything in her journals. Maybe this is the one thing she can control. Honestly my mind is blown by how Balle can take what are essentially meeting notes and put so much heart and love into them. I promise I don't get attached to or emotional over meeting minutes.
Balle sure loves a cliff hanger. Something exciting and unexpected happens at the very end that has me champing at the bit for the next book.
It's wild to me that Tara’s been stuck for ten years now! How do you live with the knowledge that you've potentially missed ten years of your loved ones lives?
I can’t help staring at those rings though. I’m connecting it to some movement in the story and, of course, to how Tara has changed throughout the series. But have some form of Hierocles' Concentric Circles been staring at us the whole time? Maybe somebody can write me a paper analyzing Tara’s, but really every characters’, struggle with connection and isolation in the series through the Stoic lens of expanding one's sphere of concern. Who's up for that?
--------------------
TL:DR I love this book and this series. give me all the existential sci-fi about loneliness/isolation, human connection, and resource use.
--------------------
Placing all the covers together, I finally realized that there's a bit of a hint hidden among them. Or maybe I’m reading too much into them, trying to find a rhyme or reason, trying to understand if there’s a logic or a singular meaning within them. Maybe like the characters in this volume?
This time Tara stays put and it’s other people around her moving about, trying to find seasons or figuring out ways to still celebrate things. You know, the simple act of creating meaning when the future seems impossible. Nothing too huge. There is a push to try to figure things out, what makes someone stuck on the 18th? Why is everyone so similar? Is everyone stuck but only a few people realize it? What does it even mean to be “stuck”? What is time when it's no longer linear, but this nebulous subjective thing?
The philosophical digging was so exciting to me, especially when everyone is trying to study every theory, theories that readers started bringing up back in volume I (and I’m so thankful most of them haven’t come through so far). I think the biggest question they face is what does it mean to be human (the second would be, what happens if you end up at the hospital)? Does life lose meaning when you’re essentially now part of the leisure class? How do you live in a static reality? But maybe having conversations where you talk about language and vocabulary (let’s get into linguistic relativity why don’t we), human connection, some sort of social order, focusing on tiny, everyday details is the most human you can be. Is it the rest of us that are missing out? But there’s that whole using up resources thing. Can we not win? Also, Tara gets some amazing one liners that hint at how she hasn’t been sharing everything in her journals. Maybe this is the one thing she can control. Honestly my mind is blown by how Balle can take what are essentially meeting notes and put so much heart and love into them. I promise I don't get attached to or emotional over meeting minutes.
Balle sure loves a cliff hanger. Something exciting and unexpected happens at the very end that has me champing at the bit for the next book.
It's wild to me that Tara’s been stuck for ten years now! How do you live with the knowledge that you've potentially missed ten years of your loved ones lives?
I can’t help staring at those rings though. I’m connecting it to some movement in the story and, of course, to how Tara has changed throughout the series. But have some form of Hierocles' Concentric Circles been staring at us the whole time? Maybe somebody can write me a paper analyzing Tara’s, but really every characters’, struggle with connection and isolation in the series through the Stoic lens of expanding one's sphere of concern. Who's up for that?
August 9, 2024
Det er utroligt at læse en romanserie, der virker så gennemtænkt og så velplanlagt som Om udregning af Rumfang. Den måde Solvej Balle har udregnet sit univers er fænomenal.
Bare måden hvert enkelt bind i serien opererer som ringe i vandet er fascinerende. Hun udvider for hvert bind. Det går fra det nære, minimale, intime til i højere og højere grad at blive det kollektive, maksimale og allestedsnærværende.
Den kredsende koncentriske koncentration, der ligger i hendes begrebsforskydninger er mesterlig.
Læs bare læs.
Vi er heldige, at så stor kunst kan udspringe af vores middelmådige socialdemokratiske smatstat.
Bare måden hvert enkelt bind i serien opererer som ringe i vandet er fascinerende. Hun udvider for hvert bind. Det går fra det nære, minimale, intime til i højere og højere grad at blive det kollektive, maksimale og allestedsnærværende.
Den kredsende koncentriske koncentration, der ligger i hendes begrebsforskydninger er mesterlig.
Læs bare læs.
Vi er heldige, at så stor kunst kan udspringe af vores middelmådige socialdemokratiske smatstat.
October 7, 2024
Tycker serien som helhet är fantastisk men det kändes aldrig riktigt som jag kom in i den här boken. Lite för mycket samma samma, väldigt många namn som jag inte höll isär, kanske läste jag den för sakta och för upphackat? Men, tio sista sidorna, där hände något! Och såklart kommer jag läsa del 5 och 6 och 7.
August 2, 2024
Nu bliver det rigtigt, rigtigt godt!
February 1, 2026
Holy Crapppppppppp
Many thanks to ND publishing for this advanced copy. This series is mind-bogglingly good
Many thanks to ND publishing for this advanced copy. This series is mind-bogglingly good
January 21, 2024
vau, kokia pabaiga! skaitant paskutinį skyrių per kūną lakstė šiurpuliukai ir dabar siaubingai reikia penktos dalies. :D šiek tiek kankinausi skaitydama filosofines diskusijas apie kalbą ir žodyną, bet paskui grįžo istorijos, kurias balle moka taip gražiai sugalvoti, o netikėtas posūkis pabaigoje buvo lyg šviežio oro gūsis - gaivinantis ir net gąsdinantis. šiaip šita dalis išsiskiria iš kitų savo utopiškumu, buvo gera patirti tą utopiją, žavią, bet kartu grėsmingą, nes einant laikui, ar tiksliau, klojantis dienų pasikartojimams, paslaptis sunkėja. labai smalsu, kaip viskas rutuliosis toliau.
March 20, 2025
Jag är helt förtrollad av dom här böckerna!!! Otroliga
August 11, 2024
det blir bara bättre och bättre
June 22, 2025
Denne var bra, men kanskje den jeg likte minst hittil. Den føles litt ut som eneren men hvor forfatteren bare har fantasert om hvordan forskjellige folk kan ha opplevd å sitte fast i tiden. Likte likevel alle samtalene og møtene som kom ut av de forskjellige menneskemøtene. Og hun avslutter selvsagt boka med en cliffhanger.
Tror ikke den skal inn i bingoen, men hvis jeg blir desperat kan jeg plassere den i «land jeg har vært»
Tror ikke den skal inn i bingoen, men hvis jeg blir desperat kan jeg plassere den i «land jeg har vært»
January 3, 2026
Boek 4 wist mij minder te grijpen dan de vorige delen. Waar ik eerder genoot van de eenzaamheid en verstilling van de personages, overheerst hier meer chaos en onderlinge verwachtingen. Ik miste de rust die de eerdere boeken voor mij zo bijzonder maakte.
August 15, 2024
Nej men NU skakar marken jag står på, hur kunde jag ens ha mina små tvivel på denna samling böcker? Det här är det bästa som skrivits!
”Hela tiden något som blir till något annat, alla dessa transformationer, och ändå kommer vi inte vidare, vi agerar och agerar och det är samma dag. Ingenting rör sig framåt. Det stormar i ett glas vatten.”
”Hela tiden något som blir till något annat, alla dessa transformationer, och ändå kommer vi inte vidare, vi agerar och agerar och det är samma dag. Ingenting rör sig framåt. Det stormar i ett glas vatten.”
November 23, 2025
i was vibrating throughout the entire book but started gnawing on the walls of my apartment the last fifty pages
December 28, 2024
Vad duktig hon är på att avsluta med riktigt bra cliffhangers! Hoppas bibblan har nr fem inne!
January 25, 2026
omg was für ein cliffhanger
February 4, 2025
Het beste deel tot nu toe! Het is briljant hoe Solvej Balle alles heeft uitgedacht en ze beschrijft het zo goed.
https://lalageleest.nl/2025/02/04/ove...
https://lalageleest.nl/2025/02/04/ove...
August 2, 2023
Jeg er overordnet set virkelig begejstret for Balles projekt, og den første roman i serien var overrumplende, spændende og filosofisk. Jeg synes III og IV har svært ved at holde flyvehøjden. Jeg kedede mig undervejs, og beboerne i Bremen er for skitseagtige til at det bliver spændende at høre om forskellige reaktioner på at være fanget i 18. november.
Jeg har læst rosende ord om Balles klima- og miljøkritik, men jeg synes faktisk at passager nedenstående er lige firkantede nok og alt for anmassende til at fungere. Det er jo virkelig ikke særlig subtilt eller nuanceret: “Se lige på [flyene]. Hvad skal de bruges til andet end at se verden fra oven? At positionere sig. Helt bogstaveligt: Føle sig ovenpå. Er de måske transportmidler? Måske snarere midler til at fastholde idéen om at nogen har ret til at se verden fra højderne. Hvor mange flyver, fordi de kan lide det, eller fordi det er nødvendigt. Ikke mange. De fleste tager bare ud for at befæste deres status…”
Hmm, jeg håber stadig, at bøgerne løfter sig igen, og slutningen bringer da også håb om en god femmer!
Jeg har læst rosende ord om Balles klima- og miljøkritik, men jeg synes faktisk at passager nedenstående er lige firkantede nok og alt for anmassende til at fungere. Det er jo virkelig ikke særlig subtilt eller nuanceret: “Se lige på [flyene]. Hvad skal de bruges til andet end at se verden fra oven? At positionere sig. Helt bogstaveligt: Føle sig ovenpå. Er de måske transportmidler? Måske snarere midler til at fastholde idéen om at nogen har ret til at se verden fra højderne. Hvor mange flyver, fordi de kan lide det, eller fordi det er nødvendigt. Ikke mange. De fleste tager bare ud for at befæste deres status…”
Hmm, jeg håber stadig, at bøgerne løfter sig igen, og slutningen bringer da også håb om en god femmer!
August 21, 2024
Tycker om att denna utforskar lite fler sätt att leva i den 18 november. Jag har tänkt att man hade kunnat fucka ur och ta vara på möjligheten att typ kunna göra vad som helst. I denna del är det några som gör något lite åt det hållet, även om det inte är fullt så dramatiskt. Men konsekvenserna blir att resurser försvinner, och de behöver förflytta sig och hitta nya ställen. Tara och hennes gäng försöker istället spara på resurserna och inte belasta världen. Vad är det rätta att göra när de lever i den värld de gör?
”Och nu? Vem pressade oss? Ingen. Vart skulle vi? Ingenstans. Vad förväntades av oss? Ingenting. Vi levde inte i en värld av kollisioner och hinderlopp, vi var inte varandras motståndare eller språngbrädor eller hjälpare eller brickor i varandras spel. Vi behövde inte hävda oss, prestera, positionera oss, öka farten, komma i mål. Vi saknade ingenting, vi behövde inte tävla mot varandra om jobb och anseende och högre lön. Vi behövde inte visa vår status eller rikedom med bilar och bostäder och gadgets och häftiga kläder, för alla kunde få samma sak. Om de ville.”
”Och nu? Vem pressade oss? Ingen. Vart skulle vi? Ingenstans. Vad förväntades av oss? Ingenting. Vi levde inte i en värld av kollisioner och hinderlopp, vi var inte varandras motståndare eller språngbrädor eller hjälpare eller brickor i varandras spel. Vi behövde inte hävda oss, prestera, positionera oss, öka farten, komma i mål. Vi saknade ingenting, vi behövde inte tävla mot varandra om jobb och anseende och högre lön. Vi behövde inte visa vår status eller rikedom med bilar och bostäder och gadgets och häftiga kläder, för alla kunde få samma sak. Om de ville.”
October 6, 2024
Fjärde delen i den här serien och halvvägsstrecket passeras.
Det är kanske den del hittills som är mest science fiction; inte för att det händer något nytt men för att det är mer fokus än tidigare på diskussioner om både den stannade tidens praktiska följder och teorier om vad den kan bero på. Det är ömsom intressant, ömsom långtråkigt. Mest spännande är samtalen om klass, våld och resurshantering men eftersom så mycket fortfarande är okänt är det svårt att veta vilka analyser man kommer att kunna dra i slutändan.
Som i alla tidigare delar slutar det med en cliffhanger, kanske den mest intressanta hittills. Efter en del som i mångt och mycket kändes som att trampa vatten blev jag på de sista sidorna väldigt peppad på fortsättningen.
Det är kanske den del hittills som är mest science fiction; inte för att det händer något nytt men för att det är mer fokus än tidigare på diskussioner om både den stannade tidens praktiska följder och teorier om vad den kan bero på. Det är ömsom intressant, ömsom långtråkigt. Mest spännande är samtalen om klass, våld och resurshantering men eftersom så mycket fortfarande är okänt är det svårt att veta vilka analyser man kommer att kunna dra i slutändan.
Som i alla tidigare delar slutar det med en cliffhanger, kanske den mest intressanta hittills. Efter en del som i mångt och mycket kändes som att trampa vatten blev jag på de sista sidorna väldigt peppad på fortsättningen.
November 15, 2024
Halvvägs genom boken tyckte jag att den var SÅ tråkig och meningslös, började önska att författaren slutat efter första boken (som var så så bra). Men mot slutet blev det ändå bättre sååå
March 7, 2024
At læse bogserien "Om udregning af rumfang" af Solvej Balle, er som en rejse hvor vi i bog fire forholder os til dilemmaet med at en hel gruppe af personer oplever at datoen forbliver den samme.
Historien er velskrevet og man glæder til at læse den næste bog.
Historien er velskrevet og man glæder til at læse den næste bog.
September 9, 2024
Fortsätter vara lite stiltje i böckerna även i denna. Även om det i denna har utvecklats. Hoppas på en mer framåtdriven fortsättning.
October 12, 2025
what is actually Solvej Balles literary strength? the fact that she has written these seven volumes, that it’s a cohesive story and that it is continuous in style. what is the thing that she is doing really well in these books, what is her focus? there isn’t really a focus: the books don’t really dig deep into the characters’ emotional experiences, it doesn’t really narrate very interesting events at regular intervals, it’s doesn’t seem to intent to answer the questions why the standstill has happened and why it’s still there, and it’s stylistically not really especially interesting. it seems she just wanted to write a report on how life would be in case of a standstill like this one. she’s dragging on through the days without shying away from mundanity, which makes it realistic though not necessarily in a way that would make the work impressive. the characters are all kind of flat, a little bit similar, they just carry the same kind of funny names.
earlier i wrote that i missed some broader reflections on the protagonist’s part concerning the way her life changed, some reflections as to whether she misses her husband, her previous life and the anticipation of a future. that affect finally gets some attention in part 4, where she actually writes that it is precisely the being together with peers that was necessary to bring about such reflections (page 117). i am actually not sure if i find that a very credible way of thinking. there must have been moments before, short moments of reflection on what it entails that this is her life now — precisely because she was alone then, and had a lot of time to think — where i’d expected an overwhelming sadness. i’d think being together with other people is only a welcome distraction from that loss. it is, the protagonist tells us, but it also puts emphasis on that loss — i am not sure if i believe that. if i agree with the author in that regard.
many extra characters have been introduced, but they’ve been introduced at such a high pace that they’re not really introduced but rather mentioned in passing, the reader doesn’t really get an idea of who those characters actually are. the not-so-thorough philosophical discussions that i found a little tiring in part III are continued now, and the only thing that’s different is the amount of people participating in those discussions, but because the characters don’t really come alive, it’s only more names that have been added and not more interesting perspectives on those discussions and it feels like nothing has really changed or developed at all in comparison to part III. consequently, the narrative falls flat a little bit. it’s as if the book has fallen prey to the scepter that haunts big cycles like this one, it falls flat in the middle.
i wonder how Solvej Balle researched this series. or is it just one big thought experiment?
there’s something a bit unconvincing about these endless meetings. i just don’t buy that after the standstill everyone has turned into a cooperative being that is so open for discussion, so mentally flexible, as to allow these unending and wavering discussions. why aren’t there any people who aren’t open to the opinions of others, and just act uncompromisingly according to their own convictions?
earlier i wrote that i wondered why the protagonist did not really think about the people who aren’t stuck in November 18th; about their perspective; now it seems that this has finally gotten some attention in one of the many discussions the characters engage in. they discuss everything, so also this — i’m just surprised that the protagonist hasn’t considered these things herself in the, what, four years that she has spent alone?
earlier i wrote that i missed some broader reflections on the protagonist’s part concerning the way her life changed, some reflections as to whether she misses her husband, her previous life and the anticipation of a future. that affect finally gets some attention in part 4, where she actually writes that it is precisely the being together with peers that was necessary to bring about such reflections (page 117). i am actually not sure if i find that a very credible way of thinking. there must have been moments before, short moments of reflection on what it entails that this is her life now — precisely because she was alone then, and had a lot of time to think — where i’d expected an overwhelming sadness. i’d think being together with other people is only a welcome distraction from that loss. it is, the protagonist tells us, but it also puts emphasis on that loss — i am not sure if i believe that. if i agree with the author in that regard.
many extra characters have been introduced, but they’ve been introduced at such a high pace that they’re not really introduced but rather mentioned in passing, the reader doesn’t really get an idea of who those characters actually are. the not-so-thorough philosophical discussions that i found a little tiring in part III are continued now, and the only thing that’s different is the amount of people participating in those discussions, but because the characters don’t really come alive, it’s only more names that have been added and not more interesting perspectives on those discussions and it feels like nothing has really changed or developed at all in comparison to part III. consequently, the narrative falls flat a little bit. it’s as if the book has fallen prey to the scepter that haunts big cycles like this one, it falls flat in the middle.
i wonder how Solvej Balle researched this series. or is it just one big thought experiment?
there’s something a bit unconvincing about these endless meetings. i just don’t buy that after the standstill everyone has turned into a cooperative being that is so open for discussion, so mentally flexible, as to allow these unending and wavering discussions. why aren’t there any people who aren’t open to the opinions of others, and just act uncompromisingly according to their own convictions?
earlier i wrote that i wondered why the protagonist did not really think about the people who aren’t stuck in November 18th; about their perspective; now it seems that this has finally gotten some attention in one of the many discussions the characters engage in. they discuss everything, so also this — i’m just surprised that the protagonist hasn’t considered these things herself in the, what, four years that she has spent alone?
November 20, 2025
Nu kender vi det efterhånden. Afslutningen af forrige Rumfang-bind slutter med en cliffhanger eller teaser om, hvad næste bind vil handle om. Bind 3 sluttede med, at Tara havde fundet sig til rette i et større hus i Bremen sammen med tre andre mennesker, der også sad fast i den 18. november. Og på sidste side stor der nu pludselig fem mennesker og ringede på porten.
Denne tråd tager bind 4 op. Bind 4 handler om at blive til en større gruppe, ja nærmest en flok, en sammenslutning eller ligefrem en bevægelse af mennesker, der har det til fælles, at de sidder fast i den 18. november. De bliver bragt sammen af det forhold, som kommer frem i bind 3, at Tara, Olga og Henry sætter plakater op på banegårde i Tyskland og efterlyser Ralf – med Ralfs adresse skrevet på plakaten sammen med datoen 18. november. Nu er der efterhånden mange, der sidder fast i den 18. november, der har opdaget plakaterne – og de henvender sig på Ralfs adresse.
Bind 4 har nogle passager om det at blive en større flok. Det at man indgår i noget fælles og kaster noget ind i puljen. Det kan være ting, mad, gestik, sætninger. Det kan være den samme kredsen om, hvordan de minder meget om hinanden ved den måde, de i første omgang bliver opmærksomme på, at de sidder fast i den 18. november, og hvordan de finder sammen med en makker eller flere. Som om de egentlig alle gik på en sti ude i skoven, men så fandt ud af, at der også var andre stier og andre, der gik på de andre stier, for så at ende i det samme punkt – og mødes – og rulle det hele tilbage og se det i en større sammenhæng. Det er også det at være en flok.
Alt det her med at være en flok udvikler sig også til komiske begivenheder, som de sætter i værk som flok. De vil nemlig til at holde husmøder. Nogle prøver at have ret klare principper for afviklingen af husmøderne, mens andre forsøger at holde møder med høj energi og tilfældigheder. Beboerne bliver enige om at lægge potentielle emner til husmøder ned i en kop sammen med Taras romerske mønt og så trække to emner tilfældigt op af koppen. Ligesom i bind 3 ser vi det her med, at ret groteske omstændigheder med strandede mennesker bragt sammen i et hus kommer til at omhandle hverdagsfænomener som afviklingen af husmøder i et bofællesskab.
Nogle af beboerne er meget optaget af det aftryk, de sætter i omgivelserne. Først og fremmest at det forbrug, de har med tøj, genstande og mad ser ud til at forsvinde fra hylderne i supermarkederne og butikkerne uden at der bliver fyldt op igen. På den måde bliver de en slags monstre (allerede benævnt i de første bind af serien), der æder planeten op, hvilket igen rummer tropen med, at det godt nok er under groteske omstændighederne, men at det alligevel omhandler det hverdagsmæssige fænomen med, at vi har et alt for stort forbrugsaftryk på planeten. Refleksioner over dette får nogle beboere til at gå all in på genbrug og reparationer, både af cykler, møbler og tøj.
Udover køkkenmøder bliver der efterhånden også afholdt nærmest symposion-agtige møder, hvor beboerne fx fortæller om den sindstilstand, de er i. Mange af beboerne er i en eller anden form for sorg – og de prøver nu at beskrive, hvad det er for en sorg, de er i. Er det en sorg, fordi det føles som et tidsfængsel? Er det en sorg fyldt med skam, fordi man egentlig forestiller sig, at man selv har været skyld i, at man er havnet i situationen, fordi gentagelserne fx begyndte samtidig med, at man stjal skjorter fra et hospital. Og er det vigtigt, at de sammen finder et sprog og nogle præcise ord for det, de er landet i, og det de selv er. Er de fx sporsættere og er andre almindelige mennesker sporslettere? Er de selv monstre, som ødelægger områder som græshopper (bibelsk), og ville det ikke være federe at være biller, der kunne nedbryde ting, så de kunne genbruges. Og i hvor høj grad skal de kunne finde de samme ord og bruge dem på samme måde for at være fælles om det, de nu er fælles om, eller er det egentlig ikke også bare tilstrækkeligt at være bevidst om, at man ikke er alene (som man var i starten med sine gentagelser), men nu har nogle at dele den prekære situation med? Også selvom man ikke nødvendigvis har det på præcis samme måde og heller ikke nødvendigvis bruger de samme ord om det eller bruger ordene præcis på samme måde. Bare det at vide, at man er fælles om noget, og at man har lighedstræk – er det nok til at dulme sorgen lidt? (Ja, man kommer nærmest til at lave en parallel mellem den grotesk prekære situation, de alle er landet i med gentagelserne, og så den almindelige livserfaring, vi alle har ift. bevidstheden om at man engang skal dø.
Pludselig er beboerne ikke bare 9 personer, men over 40, og nu begynder folk også at slå sig ned andre steder i Bremen – nabohuse mv. og i andre byer. De er blevet et helt community.
De beslutter sig for at holde en konference, hvor de vil pege på forskellige forklaringsmodeller for, hvorfor de er havnet i den her situation. Der bliver udviklet teorier om parallelle virkeligheder. Og der bliver sagt, at man bør gå tilbage til antikken og se på forskellige tidsanskuelser, mens andre mener, at det bare er gamle hvide mænd, der udtaler sig med en lineær tidsopfattelse, og at der i stedet er brug for andre folkeslags tidsopfattelser for netop at begribe gentagelserne. Konferencen udvikler sig til en komisk kamp om ideerne.
Og så slutter det hele med en ny cliffhanger. For Taras mand Thomas ringer pludselig (!) og siger til Tara, at hun skal komme hjem, og det lyder på ham som om, at han godt er klar over, at der er noget helt galt med tiden. Men hvor ved han det fra? Er det pga. nogle af Taras efterladte noter på gæsteværelset? Men hvordan er Thomas kommet ind på gæsteværelset, det ville jo kræve, at han har brudt sit mønster for den 18. november, og hvorfor har han gjort det nu, når Tara ikke er hjemme? Mon vi får svaret i bind 5?
Denne tråd tager bind 4 op. Bind 4 handler om at blive til en større gruppe, ja nærmest en flok, en sammenslutning eller ligefrem en bevægelse af mennesker, der har det til fælles, at de sidder fast i den 18. november. De bliver bragt sammen af det forhold, som kommer frem i bind 3, at Tara, Olga og Henry sætter plakater op på banegårde i Tyskland og efterlyser Ralf – med Ralfs adresse skrevet på plakaten sammen med datoen 18. november. Nu er der efterhånden mange, der sidder fast i den 18. november, der har opdaget plakaterne – og de henvender sig på Ralfs adresse.
Bind 4 har nogle passager om det at blive en større flok. Det at man indgår i noget fælles og kaster noget ind i puljen. Det kan være ting, mad, gestik, sætninger. Det kan være den samme kredsen om, hvordan de minder meget om hinanden ved den måde, de i første omgang bliver opmærksomme på, at de sidder fast i den 18. november, og hvordan de finder sammen med en makker eller flere. Som om de egentlig alle gik på en sti ude i skoven, men så fandt ud af, at der også var andre stier og andre, der gik på de andre stier, for så at ende i det samme punkt – og mødes – og rulle det hele tilbage og se det i en større sammenhæng. Det er også det at være en flok.
Alt det her med at være en flok udvikler sig også til komiske begivenheder, som de sætter i værk som flok. De vil nemlig til at holde husmøder. Nogle prøver at have ret klare principper for afviklingen af husmøderne, mens andre forsøger at holde møder med høj energi og tilfældigheder. Beboerne bliver enige om at lægge potentielle emner til husmøder ned i en kop sammen med Taras romerske mønt og så trække to emner tilfældigt op af koppen. Ligesom i bind 3 ser vi det her med, at ret groteske omstændigheder med strandede mennesker bragt sammen i et hus kommer til at omhandle hverdagsfænomener som afviklingen af husmøder i et bofællesskab.
Nogle af beboerne er meget optaget af det aftryk, de sætter i omgivelserne. Først og fremmest at det forbrug, de har med tøj, genstande og mad ser ud til at forsvinde fra hylderne i supermarkederne og butikkerne uden at der bliver fyldt op igen. På den måde bliver de en slags monstre (allerede benævnt i de første bind af serien), der æder planeten op, hvilket igen rummer tropen med, at det godt nok er under groteske omstændighederne, men at det alligevel omhandler det hverdagsmæssige fænomen med, at vi har et alt for stort forbrugsaftryk på planeten. Refleksioner over dette får nogle beboere til at gå all in på genbrug og reparationer, både af cykler, møbler og tøj.
Udover køkkenmøder bliver der efterhånden også afholdt nærmest symposion-agtige møder, hvor beboerne fx fortæller om den sindstilstand, de er i. Mange af beboerne er i en eller anden form for sorg – og de prøver nu at beskrive, hvad det er for en sorg, de er i. Er det en sorg, fordi det føles som et tidsfængsel? Er det en sorg fyldt med skam, fordi man egentlig forestiller sig, at man selv har været skyld i, at man er havnet i situationen, fordi gentagelserne fx begyndte samtidig med, at man stjal skjorter fra et hospital. Og er det vigtigt, at de sammen finder et sprog og nogle præcise ord for det, de er landet i, og det de selv er. Er de fx sporsættere og er andre almindelige mennesker sporslettere? Er de selv monstre, som ødelægger områder som græshopper (bibelsk), og ville det ikke være federe at være biller, der kunne nedbryde ting, så de kunne genbruges. Og i hvor høj grad skal de kunne finde de samme ord og bruge dem på samme måde for at være fælles om det, de nu er fælles om, eller er det egentlig ikke også bare tilstrækkeligt at være bevidst om, at man ikke er alene (som man var i starten med sine gentagelser), men nu har nogle at dele den prekære situation med? Også selvom man ikke nødvendigvis har det på præcis samme måde og heller ikke nødvendigvis bruger de samme ord om det eller bruger ordene præcis på samme måde. Bare det at vide, at man er fælles om noget, og at man har lighedstræk – er det nok til at dulme sorgen lidt? (Ja, man kommer nærmest til at lave en parallel mellem den grotesk prekære situation, de alle er landet i med gentagelserne, og så den almindelige livserfaring, vi alle har ift. bevidstheden om at man engang skal dø.
Pludselig er beboerne ikke bare 9 personer, men over 40, og nu begynder folk også at slå sig ned andre steder i Bremen – nabohuse mv. og i andre byer. De er blevet et helt community.
De beslutter sig for at holde en konference, hvor de vil pege på forskellige forklaringsmodeller for, hvorfor de er havnet i den her situation. Der bliver udviklet teorier om parallelle virkeligheder. Og der bliver sagt, at man bør gå tilbage til antikken og se på forskellige tidsanskuelser, mens andre mener, at det bare er gamle hvide mænd, der udtaler sig med en lineær tidsopfattelse, og at der i stedet er brug for andre folkeslags tidsopfattelser for netop at begribe gentagelserne. Konferencen udvikler sig til en komisk kamp om ideerne.
Og så slutter det hele med en ny cliffhanger. For Taras mand Thomas ringer pludselig (!) og siger til Tara, at hun skal komme hjem, og det lyder på ham som om, at han godt er klar over, at der er noget helt galt med tiden. Men hvor ved han det fra? Er det pga. nogle af Taras efterladte noter på gæsteværelset? Men hvordan er Thomas kommet ind på gæsteværelset, det ville jo kræve, at han har brudt sit mønster for den 18. november, og hvorfor har han gjort det nu, når Tara ikke er hjemme? Mon vi får svaret i bind 5?
November 7, 2024
Vad vore värst - att vara fast i 18e november eller fast i cirkulära resonemang med personer i ditt kollektiv kring olika ords betydelse? I fjärde delen av OUAO kombinerar SB dessa mardrömsscenarion!! Blev väldigt triggad av diskussionerna pga påminde mig om att vara med i Uppsala f*ministk*r när man tragglar saker utan att komma någonvart :- ) Tidshoppen blir större och större och karaktärerna fler. Förlorat grepp om det hela.
Mina frågor: har det framgått om de alla fastnade i tiden samtidigt?? Också, hur kommer det sig att ingen har skjutit av sig än?
Som vanligt en bra cliffhanger... YOU GOT ME AGAIN SOLVEJ! Ses snart för den femte delen av denna septologi.
Mina frågor: har det framgått om de alla fastnade i tiden samtidigt?? Också, hur kommer det sig att ingen har skjutit av sig än?
Som vanligt en bra cliffhanger... YOU GOT ME AGAIN SOLVEJ! Ses snart för den femte delen av denna septologi.
June 30, 2025
Mange interessante samtaler i denne. Det er jo kanskje det jeg liker best. Jeg synes det er spennende at de er så mange folk, det gjør meg nysgjerrig på hvor stort omfanget av denne hendelsen (eller anastrofen) er. Likevel er det også litt slitsomt når mange nye karakterer blir introdusert på kort tid, og man er usikker på om dette er noen man skal forholde seg til videre eller ikke.
Nå føler jeg at jeg må vente med den femte boka til jeg ser den sjette i butikken, vet jo ikke helt når den skal komme ut.
Nå føler jeg at jeg må vente med den femte boka til jeg ser den sjette i butikken, vet jo ikke helt når den skal komme ut.
Displaying 1 - 30 of 171 reviews