Uppföljaren till Halva Malmö består av killar som dumpat mig – succéromanen som blev en av 2021 års mest omtalade titlar och en Netflixserie som har nått en miljonpublik.
Amanda hittade sin kille till slut. De är kära och har till och med flyttat ihop. Allt borde vara toppen. Men tvivlen är tyvärr aldrig långt borta, särskilt inte när spöken ur det förflutna flyttar in vägg i vägg, sexlivet går på sparlåga och pojkvännen anklagar henne för vilja kontrollera hans vikt och psyke.
I tolv år letade Amanda efter kärleken, allt mer inser hon att hennes flickvänpersona inte alls är så härlig som hon tänkt. Istället framstår hon mer och mer som en kontrollerande, manisk diktator.
Och när läget dessutom plötsligt blir skarpt, utsätts relationen för ännu större press.
Judas är en underhållande relationsroman som flyter strax över bråddjupet. I dagboksform dokumenterar Amanda Romare kampen för att bevara både kärleken och förståndet på andra sidan singelskapet.
Otroligt svår att betygsätta. Bitvis kul. Bitvis fruktansvärt tungt. Bitvis stor igenkänning. Bitvis bara så otroligt sorgligt om hur svårt det kan vara med kärlek, sex och relationer. Bitvis viktig, som motpol till alla influensers polerade ytor. Det är kroppskomplex, illaluktande kroppsfunktioner, misslyckat sex, oro för att inte duga, oro för att ens partner inte duger, tjejer som blir ghostade och sexuellt övergrepp. Det är en självupptagen bok. Men jag tycker den är läsvärd.
Så mycket skratt på så kompakt yta, jag frustar åt var och varannan sida, ibland med dåligt samvete för hon (och jag) är ju sjuk i huvudet ibland. Hon skriver så bra om gråzoner kring sexuella övergrepp, tw. Och om att vara en dömande flickvän och hata sig själv för det. Får ont i hjärtat av välvilja mot romanens Amanda och de andra tjejerna.
En lättläst bok med högt tempo. Romare har en egen ton som lyckas vara både rolig och krass, även när hon berör tyngre ämnen. Det här är en väldigt bjussig typ av autofiktion och det är lätt att läsa allting som sanningar, men att tolka den alltför moraliskt tycker jag är en fälla.
Det var att Judas jämfördes med Maken, en Maken 2.0, som gjorde att jag på riktigt blev sugen på att läsa den. Jag förstår jämförelsen, men initialt gjorde den mig besviken, för jag trodde att den skulle få mig att KÄNNA så som jag gjorde när jag läste Maken. Men så började Amanda förtrolla mig med sin humor. Det var längesen jag läste en så rolig bok. Jag bannar mig själv för att jag inte ger den en femma, men jag skulle ändå vilja att den höll sig kvar i sin kärnfråga om hur i hela friden man ska förhålla sig till att vara två individer som blir en enhet, och att hon grävde lite lite djupare där det här som ondast.
(3.5) jag tror att jag, oväntat nog, gillar den här snäppet mer än första boken! kanske är det för att jag har sett amanda romare i många fler sammanhang och byggt upp ett starkt gillande för henne, kanske är det för att den helt enkelt är bättre. jag har ingen aning! tycker i alla fall att det är uppfriskande att läsa om någon som säger det som så många av oss tänker i hemlighet. särskilt betryggande är det för oss med ocd eller annan ångestproblematik som ofta känner oss ensamma i att tänka alla de här knäppa/problematiska/dumma grejerna, så tack för det amanda!
precis som ’halva malmö…’ var det här en rolig och snabb läsupplevelse fylld av humor och äkthet. inget jag kommer minnas som en av mitt livs stora läsupplevelser, men definitivt värd att ge en chans — framför allt om man gillade första boken. slutet var både fint och lite hjärtskärande och nu undrar jag bara om man vågar hoppas på en trea?
Slukade. Om oversharea har ett ansikte är det Amanda Romares! Kände flera gånger hur det ilade av sekundärskam, men också därför som den var så himla rolig! Garvade högt flera gånger.
Shit vad kulturdebattörerna har blåst upp den här texten till att bli mer kontroversiell än vad den faktiskt är. Det är verkligen bara en spetsad självbiografi bland många andra.
Kanske.. 3,5? Läste den febrilt, nästan febrigt. Det är jobbigt att vara i Amandas hjärna med all hennes OCD och ångest men hon skriver så man ändå inte kan lägga ifrån sig boken. Efteråt undrar jag vad som hände i den?
Glömde betygsätta! Den gick ned snabbt och var som medicin för själen. Inspirerad av denna bjuder på orelaterad egen dagboksanteckning från runt när jag läste denna:
9/3-2026 måndag
Pianolektion idag på ABF. Underbart att gå med tre pensionärer, känner mig som lille-Mozart. Spelar traggligt igenom Vivaldis Våren (första två takterna) framför gruppen och får nästan stående ovationer. De har inte lärt sig läsa G-klavsnoterna (trots att det var förrförra veckans läxa). En av kvinnorna sitter krumryggad över pianot, tyst. Hittar inte ens till C. Jag fylls av sorg som jag försöker stöta bort – tanken att hon har gett upp, att hon tänker att det är försent. Att fortfarande känna att man är usel så sent i livet, det gör förfärligt ont.
När jag kommer hem springer Mamma runt i köket. Diskhon är fylld med skålar och hon andas ansträngt. Jag förstår inte hur man kan vara usel på att laga mat när man är femtio. Köksbänken ser ut som ett bombnedslag och allt är feltajmat. Men det blir väldigt gott, lammfärs med fetaostsallad, rostad potatis och hemmagjort vitlökssmör. Kanske saknar hon bara elegansen. Efteråt diskas det snabbt och hon verkar väldigt nöjd. Det värmer att se.
På tuben på väg mot pianolektionen sade jag till Otto och Etta att jag skulle på kroki, för jag orkade inte prata om pianolektionerna pga skam. Man ska inte ljuga, det gör allt så krångligt. Hade inte räknat med att Otto skulle föreslå en promenad och att jag sedan då skulle behöva fortsätta ljuga: ”När börjar krokin?” ”17:00” Krokin är alltid på tisdagar och börjar 18:30. Kommer behöva stå till svars för den här oskyldiga lilla lögnen någon dag, det är jag säker på.
Tror runt 3.5?⭐️ Amanda är en så uppfriskande och ärlig karaktär så gillade verkligen den här, mer än Halva Malmö. Dock kände jag inte att jag längtade efter att sätta mig ner och läsa den, men när jag väl läste den var den kul men stundvis tung
Gillade den förra boken mer! Var många gånger som jag blev otroligt arg och irriterad på alla i boken men det är väl egentligen bara ett tecken på bra skrivande?!?!
Snabbläst men intetsägande, som en dagbok där avsändaren anstränger sig för att vara så rolig, knäpp och utlämnade som möjligt men boken saknar helt dramatisk kurva och agens. Och jag kan inte komma ifrån känslan att om en man behandlar sin flickvän som Amanda behandlar Emil så hade reaktionerna sett väldigt annorlunda ut.