Uppföljaren till Halva Malmö består av killar som dumpat mig – succéromanen som blev en av 2021 års mest omtalade titlar och en Netflixserie som har nått en miljonpublik.
Amanda hittade sin kille till slut. De är kära och har till och med flyttat ihop. Allt borde vara toppen. Men tvivlen är tyvärr aldrig långt borta, särskilt inte när spöken ur det förflutna flyttar in vägg i vägg, sexlivet går på sparlåga och pojkvännen anklagar henne för vilja kontrollera hans vikt och psyke.
I tolv år letade Amanda efter kärleken, allt mer inser hon att hennes flickvänpersona inte alls är så härlig som hon tänkt. Istället framstår hon mer och mer som en kontrollerande, manisk diktator.
Och när läget dessutom plötsligt blir skarpt, utsätts relationen för ännu större press.
Judas är en underhållande relationsroman som flyter strax över bråddjupet. I dagboksform dokumenterar Amanda Romare kampen för att bevara både kärleken och förståndet på andra sidan singelskapet.
Otroligt svår att betygsätta. Bitvis kul. Bitvis fruktansvärt tungt. Bitvis stor igenkänning. Bitvis bara så otroligt sorgligt om hur svårt det kan vara med kärlek, sex och relationer. Bitvis viktig, som motpol till alla influensers polerade ytor. Det är kroppskomplex, illaluktande kroppsfunktioner, misslyckat sex, oro för att inte duga, oro för att ens partner inte duger, tjejer som blir ghostade och sexuellt övergrepp. Det är en självupptagen bok. Men jag tycker den är läsvärd.
Så mycket skratt på så kompakt yta, jag frustar åt var och varannan sida, ibland med dåligt samvete för hon (och jag) är ju sjuk i huvudet ibland. Hon skriver så bra om gråzoner kring sexuella övergrepp, tw. Och om att vara en dömande flickvän och hata sig själv för det. Får ont i hjärtat av välvilja mot romanens Amanda och de andra tjejerna.
Det var att Judas jämfördes med Maken, en Maken 2.0, som gjorde att jag på riktigt blev sugen på att läsa den. Jag förstår jämförelsen, men initialt gjorde den mig besviken, för jag trodde att den skulle få mig att KÄNNA så som jag gjorde när jag läste Maken. Men så började Amanda förtrolla mig med sin humor. Det var längesen jag läste en så rolig bok. Jag bannar mig själv för att jag inte ger den en femma, men jag skulle ändå vilja att den höll sig kvar i sin kärnfråga om hur i hela friden man ska förhålla sig till att vara två individer som blir en enhet, och att hon grävde lite lite djupare där det här som ondast.
(3.5) jag tror att jag, oväntat nog, gillar den här snäppet mer än första boken! kanske är det för att jag har sett amanda romare i många fler sammanhang och byggt upp ett starkt gillande för henne, kanske är det för att den helt enkelt är bättre. jag har ingen aning! tycker i alla fall att det är uppfriskande att läsa om någon som säger det som så många av oss tänker i hemlighet. särskilt betryggande är det för oss med ocd eller annan ångestproblematik som ofta känner oss ensamma i att tänka alla de här knäppa/problematiska/dumma grejerna, så tack för det amanda!
precis som ’halva malmö…’ var det här en rolig och snabb läsupplevelse fylld av humor och äkthet. inget jag kommer minnas som en av mitt livs stora läsupplevelser, men definitivt värd att ge en chans — framför allt om man gillade första boken. slutet var både fint och lite hjärtskärande och nu undrar jag bara om man vågar hoppas på en trea?
En lättläst bok med högt tempo. Romare har en egen ton som lyckas vara både rolig och krass, även när hon berör tyngre ämnen. Det här är en väldigt bjussig typ av autofiktion och det är lätt att läsa allting som sanningar, men att tolka den alltför moraliskt tycker jag är en fälla.
Slukade. Om oversharea har ett ansikte är det Amanda Romares! Kände flera gånger hur det ilade av sekundärskam, men också därför som den var så himla rolig! Garvade högt flera gånger.
Shit vad kulturdebattörerna har blåst upp den här texten till att bli mer kontroversiell än vad den faktiskt är. Det är verkligen bara en spetsad självbiografi bland många andra.
Tror runt 3.5?⭐️ Amanda är en så uppfriskande och ärlig karaktär så gillade verkligen den här, mer än Halva Malmö. Dock kände jag inte att jag längtade efter att sätta mig ner och läsa den, men när jag väl läste den var den kul men stundvis tung
Snabbläst men intetsägande, som en dagbok där avsändaren anstränger sig för att vara så rolig, knäpp och utlämnade som möjligt men boken saknar helt dramatisk kurva och agens. Och jag kan inte komma ifrån känslan att om en man behandlar sin flickvän som Amanda behandlar Emil så hade reaktionerna sett väldigt annorlunda ut.
Föredrar nästan denna bok över Halva Malmö. Lite ironiskt kanske, med tanke på att denna bok fick en lägre rating. Amanda Romare är otroligt rolig och relaterbar, skrattade mig igenom de första 50 sidorna. Krass och antiromantisk diskbänksrealism. Däremot blir boken en aning långtråkig. Men det som egentligen drar ner ratingen är hennes förhållningssätt till det övergrepp hennes kompis blir utsatt och i viss mån även hur hon behandlar sin pojkvän (även om det han utsätter henne för är minst på samma nivå). Kan inte låta bli att undra vad syftet eller förtjänsten med att skriva en så utlämnande bok om sig själv och sina nära blir? Skadar hon inte sina relationer? Jag är lite tveksam till denna nivå av autofiktion, även om det är kittlande att få alla saftiga detaljer om någons privatliv. Hon skriver om saker som hon inte vågar ta upp i sin relation, men hon skriver ju om det för hela världen? Slutet var otroligt beklämmande och deppigt. Fick mig bara att bli ledsen för hennes skull. Jag lämnade boken och undrade lite vad jag skulle ta med mig.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Faktiskt mycket bättre än vad jag trodde! Hade svårt för den första men det var något med denna som var så sårbart och ofiltrerat. En stjärna på att beskriva den där infekterade och toxiska känslan som alla ger upphov till ibland!
Min älskling har gjort det igen. Den kan inte mätas med Halva Malmö (inget kan), men hon har behållt det ärligt råa! Alla förbjudna tankar en människa kan ha levererar hon säkert och självklart. Amanda är vår nutida Kerstin Thorvall och man bjuds in med hela handen. Att skriva är alltid blottande men Amanda tar det till nästa nivå–beundransvärt. Hon är expert på att av-romantisera livet på det mest relaterbara sätt. Förlösande också att läsa om att livet inte blir en dans på rosor så fort man skaffar sig en pv.