Von der schwedischen Bestsellerautorin und einflussreichsten Stimme der Samen!
Die Enge der Stadt, die Weite der Wildnis und der unüberhörbare Ruf des Herzens
Nach einem verhängnisvollen Vorfall flieht die 29-jährige Marina Hals über Kopf aus ihrer Heimatstadt Kiruna im Norden Schwedens. Doch im warmen und lauten Stockholm fühlt sie sich nicht wohl. Sie beschließt, es wie die Rentiere zu halten, die ihre Kindheit geprägt haben, und ihrem Impuls zur Rückkehr zu folgen. Die Rückkehr aber bedeutet, dass Marina sich ihrer Familie und einer Liebe, die unmöglich scheint, stellen muss. Wird es ihr trotz allem gelingen, endlich sie selbst zu sein? Die Autorin des Weltbestsellers Das Leuchten der Rentiere besticht mit einem tief bewegenden Roman über die Suche einer jungen Frau nach einem Ort, an dem die Widersprüche ihrer Herkunft sich auflösen - und die Sehnsucht danach, endlich genug zu sein.
»Ann-Helén Laestadius ist eine Dramaturgin ersten Ranges.« Göteborgs-Posten
Boken greppar inte tag i mig lika starkt i början av berättelsen om Marina så som jag upplever att de två föregående böckerna gjort. Det tar tid för mig att känna med Marina, innan jag blir engagerad i hennes historia, och förstår varför hon agerar som hon gör. Det går snudd på för långsamt för mig som läsare, jag blir något otålig.
Kanske beror otåligheten på att tidsplanen i den här boken är kortare och till slut går ihop på ett sätt som jag inte är van vid. Vi får också bara följa en person och en del av mig saknar att inte få ta del av fler perspektiv. Det hade varit intressant att få läsa kapitel ur till exempel Daniels perspektiv, eller Evas.
I bokens efterord är författaren tydlig med sig ärende: att skriva om det Kiruna som inte längre finns och den generation som förlorat det samiska språket och tillhörigheten. Det är hjärtskärande och intressant. När jag läst sista sidan är jag nöjd med Marinas historia, men kan ändå inte låta bli att känna att något saknas. Kanske är det fler perspektiv jag saknar? Eller något annat som jag inte kan sätta fingret på.
Kurzmeinung: Ein Abgesang auf die Nomadenvölker im Norden Europas. Zurück zu den Wurzeln der Samen.
Die Autorin erzählt in ihrem Abschlussband der Trilogie - "Das Leuchten der Rentiere", "Die Zeit im Sommerlicht", "Die Rückkehr der Rentiere", die Geschichte Marinas, eine der samischen Nachkommen, die in Kiruna leben, ihrer Muttersprache des Samischen aber nicht mehr mächtig sind. In dem Abschlussroman stellt sich die Figur der Marina ihrer Herkunft und ihrer Kindheit, die von allerhand Verwirrnissen, Verschwiegenem und Bedrohlichem überschattet wurde.
Der Kommentar und das Leseerlebnis. Ich hätte den Roman wahrscheinlich besser beurteilt, hätte ich ihn im Original lesen können. Einige der angesprochenen Themen sind sehr berührend, zum Beispiel das Schweigen der Eltern, die in ihrer Kindheit von wohlmeinenden zivilisierten Schweden ihren Familien entrissen wurden, um in einer sogenannten Nomadenschule, äh, ja, zivilisiert zu werden. Für diese Kinder war dieses Erleben traumatisch und obwohl sie nur da Beste für ihre eigenen Nachkommen wollen, hilft das Schweigen über das Erlebte nicht. Denn die Kinder, allen voran Marina, spüren, dass da etwas ist, etwas Düsteres und Schreckliches, was sie um so mehr belastet als sie es nicht greifen können. Der Roman erzählt natürlich auch die unglückliche Liebe Marinas zum Ehemann ihrer Cousine Eva und die bedrückende Last falsch verstandener Religiosität. Letztlich endet das Buch versöhnlich, denn Mariana findet ihren Weg und erlernt ihre Sprache.
Die Themen des Romans sind alle interessant und sogar gewichtig, doch die Angewohnheit der Autorin, das, was Marina in der Vergangenheit falsch gemacht hat, ewig und wiederholt anzudeuten, aber nie aufzudecken, nervt. Zumal das Geheimnis gar nicht so besonders ist. Die Figuren sind auch nicht allzu gut gelungen. Leider hat mich gerade ihre Hauptfigur nicht überzeugt, die von der Autorin stets irgendwie im Ungefähren gelassen wird. Ich verstehe sie oft nicht. Entschlusslosigkeit, sich Treiben lassen, in Gedanken und Erinnerungen versinken ... damit kann ich leider wenig anfangen.
Fazit: Die Trilogie insgesamt ist zu empfehlen, besonders wenn man das Schicksal der Samen kaum kennt und nicht weiß, wie sehr sie in der Vergangenheit drangsaliert und schikaniert wurden, ich habe die anderen Romane nicht gelesen, nehme aber an, dass Band 2 der stärkste davon sein dürfte, das ist der, in dem es um den Kindesentzug geht - diesen letzten Band der Trilogie finde ich allerdings nicht ganz so gelungen. Wenig Handlung und seine zögernde Vorgehensweise haben mir den Roman zäh werden lassen. Dennoch. Mit der Thematik punktet die Autorin allemal.
Betyg: 5 av 5. . Den här boken, Skam, är den tredje delen i Sápmitrilogin, av författaren Ann-Helén Laestadius. Jag har även läst dom två första delarna i bokserien. Den första boken heter Stöld, och den andra boken heter Straff. Jag tyckte mycket om båda dom två böckerna, och jag tyckte mycket om den här boken. Alla tre böckerna är helt klart värda högsta betyget, även om jag tyckte Stöld var bäst, och sen Straff, och sen Skam. Alla tre böckerna är mycket välskrivna, gripande, berörande, och väldigt intressanta. Dom kan läsas fristående från varandra. Och jag kan verkligen varmt rekommendera hela Sápmitrilogin. . Jag varvade e-boksläsning med ljudbokslyssning, i 1,25 hastighet, mycket bra inläst av Katharina Cohen. .
3,5🌟 Den här tredje och sista delen i Sápmitriologin fångade mig inte lika mycket som de två första, även om jag tyckte om temat. Det kändes som att berättelsen gick lite på tomgång.
Hat mir leider nicht gefallen, besonders in Vergleich zu den ersten zwei Bänden. Erst ab dem letzten Viertel hat das Buch etwas an Fahrt aufgenommen, davor kam es mir vor als wäre jedes Kapitel eine Wiederholung des vorherigen, hat sich ziemlich gezogen.
En fantastisk avslutning på Sapmitrilogin. Den här gånger är vi framme i modern tid och följer författarens egen generation under 70-80- och 90-talet. Boken utspelar sig i Kiruna och nämner många platser och gatunamn, många människor som är bekanta med (den gamla) staden kan säkert känna igen sig.
Boken handlar om Marina som flyttar tillbaka till Kiruna efter att ha bott i en större stad i södra Sverige där hon aldrig känner sig hemma. När hon återkommer till hennes barndoms stad väx minnen och känslor till liv. Det finns två tidsperspektiv, nutiden och tillbakablickar till Marinas barndom och ungdom.
Romanen kretsar kring tunga ämnen som skam, familjehemligheter, religiöst förtryck/kontroll, såriga relationer till sitt eget språk och kultur. Marina kämpar ständigt med sin identitet och upplever ett mellanförskap. Hon har inte fått växa upp med familjens språk och kultur (samiska) på grund av förtrycket från staten och kyrkan. Det gjorde ont att läsa om hur det påverkade relationer och stod som en stor mur mellan henne och andra människor.
En fantastisk avslutning på Sapmitrilogin. Den här gånger är vi framme i modern tid och följer författarens egen generation under 70-80- och 90-talet. Boken utspelar sig i Kiruna och nämner många platser och gatunamn, många människor som är bekanta med (den gamla) staden kan säkert känna igen sig.
Boken handlar om Marina som flyttar tillbaka till Kiruna efter att ha bott i en större stad i södra Sverige där hon aldrig känner sig hemma. När hon återkommer till hennes barndoms stad väcks minnen och känslor till liv. Det finns två tidsperspektiv, nutiden och tillbakablickar till Marinas barndom och ungdom.
Romanen kretsar kring tunga ämnen som skam, familjehemligheter, religiöst förtryck/kontroll, såriga relationer till sitt eget språk och kultur. Marina kämpar ständigt med sin identitet och upplever ett mellanförskap. Hon har inte fått växa upp med familjens språk och kultur (samiska) på grund av förtrycket från staten och kyrkan. Det gjorde ont att läsa om hur det påverkade relationer och stod som en stor mur mellan henne och andra människor.
Det här är verkligen en riktigt stark läsupplevelse! En viktig och drabbande bok som jag verkligen tycker mycket om och med en historia som stannar kvar. Handlingen utspelar sig under 70-, 80- och 90-talet då jag själv växte upp så det finns mycket igenkänning i att vara ung med tankar och sökandet efter identitet, men utan det hårda religiösa hotet och skulden för sitt ursprung även om jag vet att det är likadant på många småorter där religionen starkt präglar bygden och dess invånare. Här finns flera tidstypiska detaljer med 80-talsmusik, blandband, snowjoggers och Salomonryggsäckar, vilket är en rolig igenkänning.
Jag vill varmt rekommendera dig att läsa ”Skam” och Ann-Heléns andra böcker! Det här en stark och berörande roman om kärlek, familjerelationer, traditioner, sökande, förlust av identitet och en längtan efter att duga.
Jag tyckte om den här väldigt mycket, precis som de två föregående böckerna i serien. Personligen uppskattar jag böcker som är karaktärsdrivna vilket den här verkligen var. Marina kämpar verkligen för att göra rätt, men har länge gjort avkall på sig själv. Jag uppskattade verkligen bokens avslut.
En sorgesång över ett Kiruna, min uppväxtstad, som inte längre finns. Rosa kiosken, Bolkki, Högga, Empes… alla områden, byggnader…allting som bara försvunnit och rivits och där jag gått så många gånger och nött gatorna. Men också en sorgesång över det som varit och kunde ha varit. Ett förlorat språk, ett förlorat hem, en kultur och tillhörighet som aldrig varit ens eget på grund att tidigare generationers skam. Det är en väldigt fin men också jobbig bok att läsa för den hamnar så nära mig för så mycket i hennes historia är också min historia - och många andras historia. Men att läsa någon som sätter ord på allt detta är värdefullt. Att veta att man inte är ensam.
Skam är Ann-Helén Laestadius avslutande del i Sápmi-trilogin och det är ett mycket värdigt avslut! Huvudkaraktären Marinas smärtsamma känsla av utanförskap stannar kvar hos mig långt efter jag läst klart boken.
I ett samhälle där alla vet allt om alla blir Marinas en gång så skamfyllda handlande i ungdomen elefanten i rummet vart hon än går. Marinas utanförskap yttrar sig också på andra sätt; hon talar inte samiska, har inte den kristna tron många runtomkring henne har och hon har svårt att knyta an på riktigt till sin mamma som aldrig riktigt släpper henne in på livet. Allt detta gör att Marina inte känner sig hemma någonstans.
Kanske ömmar jag så för Marina då Laestadius skildrar henne med sådan trovärdighet och ömhet. Marinas längtan efter tillhörighet och sitt samiska arv berör mig. Det är en lågmäld men samtidigt kraftfull berättelse om skam, identitet och att försöka hitta sin plats. Boken får en stark fyra av mig. Läs den!
En annan vinkling på livet i Sápmi än de tidigare två böckerna, en vinkling som definitivt kompletterar trilogin. Så fruktansvärt vackert och viktigt, så stort och så litet! Glädjs extra mycket åt kärlekshistorien som dunkar på i bakgrunden. OTROLIGT BRA!
Så tråkigt att dessa böcker ens behövts skrivas, men så bra. Del två och tre i trilogin är mina favoriter. Skam som handlar om en kvinna uppväxt under samma period som jag själv dvs en del igenkänning men lyckligtvis inte lika. Sorgset att det här är sanningen för många samer.
Hade höga förväntningar på Skam då böckerna Stöld och Straff varit snudd på mästerverk. Den här boken saknar helt story. Väntade och väntade och väntade på att historien och handlingen skulle komma igång. Men den kom aldrig. Urvattnad, tafatt, ja rentav tråkig. Syftet att , igen, förmedla samernas trauman , blir ett magplask. Karaktärerna förmedlar inte historien och inget bär upp den. Förutom. Ett förträffligt språk. Författaren hanterar ord med silkesvantar och är en fröjd att få lyssna till. Två stjärnor får den också tack vare uppläsaren i Storytel!
„Die Spuren einer anderen Zeit hatten sich wie ein Raster über ihr Bewusstsein gelegt und konnten jederzeit an die Oberfläche steigen und sie wieder erinnern.“ (Zitat Pos. 812)
Inhalt Etwa ein Jahr hat Marina, bald dreißig Jahre alt, in Stockholm verbracht, nun ist sie wieder in ihre Heimatstadt Kiruna zurückgekehrt und arbeitet in der Schulkantine. Das Gefühl, zurück nach Norden zu gehen, kam ihr wie der Zug der Rentiere vor. Marina ist Samin, doch war ihre Mutter bisher nicht bereit, mit ihr über die Vergangenheit und ihre Wurzeln zu reden, und zu Hause die Samische Sprache zu pflegen, denn in der Schule mussten alle Kinder Schwedisch sprechen. Geprägt ist Marina durch die Regeln einer strengen christlichen Glaubensgemeinschaft, der auch die Familie ihres Onkels angehört, die ständige Überwachung ihrer „Vergehen“ und „Sünden“. Sie denkt, sich durch ihre Freundschaft mit der ebenfalls unangepassten Ingela zu befreien und bemerkt nicht, dass sie auch hier wieder in eine neue emotionale Abhängigkeit geraten ist. Ingela bestimmt jeden Tag ihrer Schulzeit und sogar die Wahl der Ausbildung, so wie es für Ingela zum Vorteil ist, nicht jedoch für Marina. Seit ihrer Jugend ist Marina in Daniel unglücklich verliebt und diese Liebe war der Grund, warum sie nach Stockholm geflohen ist. Es sind viele Themen, denen sie sich nach ihrer Rückkehr nach Kiruna stellen muss, um endlich zu sich selbst zu finden.
Thema und Genre In diesem Roman geht es um die Traumata von Generationen, die durch das Schweigen darüber an die Kinder weitergegeben werden. Es geht Kultur und Tradition, um die Diskriminierung der Samischen Bevölkerung, durch Umerziehung und Unterdrückung durch die Politik und durch religiöse Extreme. Weitere Themen sind Familienbeziehungen, toxische Freundschaften und die Liebe.
Erzählform und Sprache Dieser Roman wird in zwei unterschiedlichen Zeit- und Handlungssträngen erzählt. Das erste Kapitel führt uns in der Jahr 1998 mit Marinas Rückkehr in ihre Heimat, und endet chronologisch im Jahr 1999. Hier findet die Haupthandlung statt. Der zweite Zeitrahmen beginnt mit Kapitel zwei im Jahr 1978, um dann am Ende in die aktuellen Geschehnisse einzumünden. Dabei werden Schritt für Schritt ergänzende Details und Ereignisse aus der Vergangenheit enthüllt, die besonders das Verhalten und die Probleme der Hauptfigur Marina begründen und so schließlich auch das einschneidende Erlebnis enthüllen, das zu Marinas Flucht nach Stockholm geführt hat. Die Sprache erzählt einfühlsam, im Mittelpunkt dieses Romans stehen die gesellschaftlichen Themen und Konflikte, und die vielschichtigen Auswirkungen auf die schon in der Kindheit zutiefst verunsicherte Hauptfigur, sowie das Leben in einer engen Gemeinschaft.
Fazit Eine leise, fließende Geschichte, ein gesellschaftskritischer Coming-of-Age Roman mit einfühlsam geschilderten Konflikten und Problematiken einer schon seit ihrer Kindheit verunsicherten jungen Frau auf der Suche nach einem selbstbestimmten Platz in der Gemeinschaft und in ihrem eigenen Leben.
Och DÄR läste jag just ut årets bästa bok! Helt övertygad. (En bra bok tar max två dagar att läsa ut) Gillade allt med den. Uppväxtskildringen, Romeo & Julia-spåret, språket och beskrivningen av hur en hel generation samer förlorade både identitet och språk. Starkt.
10 ”Men mörkret hade aldrig varit svårt, då var det mer kännbart på våren när ljuset krävde att få mötas av lycka.” 62 ”När hon blev vuxen trodde hon att allt låg bakom henne, att hon var fri. Men inte var man fri när det alltid fanns något att oroa sig för. Tankar som inte fick tänkas. Människor som kunde dö.” 73 ”Så här blev det när man lämnade allt opratat, teg ihjäl tarvligheter, då tvingades man gissa vad andra tyckte.”
74 ”Då, när det blev städat omkring henne, blev allt lättare.”
104 ””Jodå, Marina är hemma nu”, sa mormor till Nils-Ante. ”Jo, Stockholm var inget för mig.” ”Det är inget för nån”, sa mormor.”
107 ”Det var väl barnsligt att en vuxen kvinna behövde höra att hon fortfarande var omtyckt, och ändå var det så. Men, man fick inte sakna orden som inte blev sagda. De fanns i mellanrummen. De fanns i annat. I köttsoppan som skulle värma hennes mage, i vantarna som mormor stickat och i höstolen som morfar snickrat ihop för att han kommit ihåg att hon sagt att hon behövde förvaring för sina tidningar och fler sittplatser hemma. I höstolen fick hon allt i ett.”
281 ”Om hon hade fått vara hans hade hon varit en helt annan.”
292 ”När han stannade mitt ute i det som för andra skulle vara ett ingenting var det hennes allting. Släktens marker och vatten.”
329 ”Moster klev ut i snön, i tjocksockorna, ryckte åt sig sparken och körde in den i snödrivan och sa ”Så, nu är den låst”.”
329 ”Men tre döttrar växer upp fort…”
330 ”En sådan där dag som fick alla att kasta sig ut för att det mycket väl kunde vara den enda varma dagen man skulle få på hela sommaren.”
333 ””Svettigt med all snö, va? Mycket att skotta.” Det var sådan man sa. Tacksam över att bo norr om Polcirkeln och alltid kunna lita på att vädret skulle hålla i gång samtal.”
355 ””Man kan inte hålla på och tänka på allt tråkigt som har hänt. Då mår man bara dåligt.” ”Jo” ”Du har alltid varit för känslig. Tänkt lite för mycket.””
360 ”Den här jävla stan, tänkte hon, det gick inte att gå någonstans utan att träffa på folk man kände.”
Den tredje boken i Sápmitrilogin, 'Skam', ligger lika nära hjärtat som de första två. Även om den i min lilla rankning hamnar på tredje plats, efter storfavoriten 'Straff' och den första delen 'Stöld'. Boken utvecklas mot slutet, som lite oväntat är laddat med hopp. Man gläds när Marina till sist får en chans att fylla sitt tomrum med svar, möjligheter och kärlek hon har hos sin familj. Hennes törst börjar släckas med ny mening - hon söker och finner, längtar och får. Bland alla motgångar i en erövrad kultur och ett flergenerationers lidande går hon en lång väg för att möta sig själv och sina närstående på nytt.
En vackert skriven bok – precis som Ann-Helén alltid gör. Den sista meningen: 'Ale čiero, biigá' läser man med tårar i ögonen - och sedan skrattar man, när man förstår vad orden betyder. Så fint tvetydigt det känns plötsligt - och berättelsen har nått din läsare.
"Och det brast inuti. Brast, som när hundra renar gick igenom isen. Men det blev tvunget att hitta ett leende tillbaka, vara kamratlig i tonen."
En fascinerande och rörande bok om makten skam kan ha över människor och befrielsen och kraften i att bejaka arv och identitet. Jag fann huvudpersonen lätt frustrerande i sin passivitet ibland, men samtidigt var det en logisk konsekvens av den religiösa skammen hon förföljdes av, och på slutet fanns det verklig katarsis i att hon gjorde sig fri från det och fann tröst och styrka i sin samiska bakgrund. Skam som ett genomgående tema gjorde många av karaktärernas handlingar, när de tystades och hölls fångna av den, lite svåra att läsa om, men utan den uppbyggnaden och förståelsen för vad som lett de dit hade boken inte varit så stark som den var.
Det här är sista boken i Ann-Helén Laestadius trilogi som skildrar samernas situation ur olika perspektiv. Dom är så bra de här böckerna! Det är bra skrivet, viktiga ämnen som äntligen lyfts fram och fängslande intriger. I Skam skildras konsekvenserna av den stränga och dömande laestadianismen och vad det innebär att berövas sitt språk, utan att man nästan ens är medveten om det. Jag hörde nån intervju med Ann-Helén där hon berättade att en karaktär i Skam skulle få en egen bok. Jag är så nyfiken på vem det är och längtar redan efter att få läsa den boken.
Boken "Skam" och tredje delen i sápmitrilogin av Ann-Helén Laestadius är en väldigt stark och tankeväckande bok. Den ger verkligen ett perspektiv på en skamfläck i historien där många förlorade sin identitet och sitt språk och fick skämmas över sitt ursprung samt många gånger dölja det. Den belyser även hur farligt religion som går över styr kan vara och vilka skador det kan medföra. ~ En välskriven och verklighetstrogen bok som rekommenderas. ~ Bra uppläsare av ljudboken också!
Bränner till på några ställen. När Gunvor får en psykos, när trånandet eft Daniel når två olika höjder och på slutet när mammans och mormorns samiska skam avslöjas. Men det är långa transportsträckor emellan och en väldigt seg start. Språket vardagsnära och utan poetisk rytm vilket bitvis gör det svårt att sätta sig in i den psykologiska bevekelsegrunden.