Jag blir aldrig van med poesi, tycker alltid att det är svårt att recensera. Första halvan av samlingen tyckte jag var svårare att tyda, när man kommer till Kapitlet (?) Hemmets Jord talas mer klarspråk. Där finns ”Äktenskapsfrågan” som börjar med ”vara vit mans slav.” Det är ju en klassiker, den har man ju läst i något sammanhang nån gång.
Instängdheten av att vara hemmafru känns påtaglig genom hela boken, ibland är hemmafrun ett djur, en giraff, ibland är hon helt enkelt en kvinna på Drottninggatan 83 som är rädd att bränna vid potatisen. Min rädsla över att vara mamma och bli fast i hemmet har stärkts en aning av dessa dikter. Bilden av en påse med frusna påsar har fastnat i hjärnan min.
Den dikt jag fastnade mest för är den sista: ”(replik till Ferlinghetti)” jag läste den högt för mig själv och det gick som rinnande vatten. Jag skulle kunna läst den i evigheter. Jag tror jag ska skriva mig en egen. Jag lever ett lugnt liv i Angered bla bla bla…
Tack Sonja Åkesson, den här boken gjorde mig lite nyfiken på dig.