Jämtland, sommaren 1929. Edda Erlenstam anländer från Uppsala utrustad med revolver, primuskök och cykel. Hennes officiella uppdrag är att samla in folksägner åt Landsmålsarkivet, men hon har också fått upp spåret efter en mytomspunnen svartkonstbok från 1600-talet.
Edda är dock inte den enda som är på jakt efter boken och hennes efterforskningar väcker snart ont blod. Samtidigt börjar hon uppleva märkliga fenomen. Är det hennes nya sömnmedel som får det vardagliga och det övernaturliga att glida samman? Eller ligger det något i de gamla sägnerna om svartkonst, vittror och mystiska krafter?
”Tre varv motsols” är en sällsam, kuslig och spännande historisk roman.
Per Faxneld is Swedish Historian of Religion he holds a ph.d. in History of Religions (obtained in 2014). his field of specialisation is Western esotericism, new religions and "alternative spirituality" (e.g. Satanism, Theosophy, Anthroposophy, New Age, the sacralization of physical excercise, etc), with a particular emphasis on how they are formed in tandem with processes of modernization (especially secularization). he has also worked from a sociological perspective with questions pertainng to strategies of legitimation, religious authority and identity formation. Other interests include religion and popular culture (reflection my background in cinema studies), folk religion (e.g. editing a critical edition of a folkloristic classic), gender issues, globalization and religion and violence. A key theme in his research is the relation between Western esotericism and art/literature.
My doctoral dissertation (Satanic Feminism: Lucifer as the Liberator of Woman in Nineteenth-Century Culture, awarded the Donner Institute Prize for Eminent Research on Religion, and later re-published by Oxford University Press) adresses how anti-clerical feminists – primarily during the time period 1880–1930 – used Satan as a symbol of rejecting the patriarchal traits of Christianity. I emphasized how these women were inspired by the period's most influential new religion, Theosophy, and how the anti-religious discourses of secularism impacted feminism.
Jag får uppfattningen att ribban och förväntningarna när det kommer till skräck, rysare och spökhistorier på svenska är väldigt låg hos de svenska förlagen och de förhandsläsare som får sina blurbs placerade på omslagen. Det räcker på något sätt med lite folksägner, med någon som tror sig möta ett oknytt och sim salabim anses det vara skräck. Släng in ett arkivariskt letande efter gamla föremål (på cykel) och vi har (enligt DN) en Da Vinci-koden på svenska som ”som borde få självaste Dan Brown att lyfta på hatten”.
Självklart tycker jag att vi ska hylla våra svenska författare och att alla har rätt att tycka vad de vill. Men det blir inte en rysare bara för att någon nämner bäckahästen eller för att det figurerar en svartkonstbok i historien. Det är som att kalla allt med kanel i för bullar.
När skräcketiketterna kastas ut för lätt medför det att böckerna får höga förväntningar av oss som läser skräck - och sedan underlevererar. Vi får helt enkelt inte det som lovats oss och det medför sämre betyg till böcker som egentligen bara satts i händerna på fel målgrupp.
Det här är ingen ”rysardänga”. Det är en relativt långsam historisk roman med viss mytologisk touch.
Efterordet lyfter nästan boken från en tvåa till en trea för mig: vi får historisk kontext och får veta mer om de karaktärer och händelser som boken inspirerats av, vilket är både intressant och utbildande.
En helt okej spänningsroman med lite steampunkkänsla utan att vara det (ba en "feeling", det är väl motorcyklarna i en i övrigt lantlig miljö) och "svartkonst" & folktro i centrum. Kul att den utspelar sig i Jämtland.
Jag upplevde den som påklistrat "feministisk", dvs känns inte som att det kommer inifrån utan mer som ett koncept för att vara "rätt". Mycket känns som koncept för att vara rätt, och upplevelsen känns mer som en halvdan serie på netflix, i ärlighetens namn. Men enjoyable as such. Inte så verklighetsförankrad, men det var det väl ingen som väntade sig?
Läste i jobbet i hopp om att det skulle vara intressant i samband med diskussioner om häxprocesserna (trolldomsprocesserna), men hittar inget att ta fasta på tyvärr. Häxprocesserna nämns inte med ett ord, faktiskt. Jag hade nog lite för höga förväntningar på Faxnelds "coola" framtoning, och att han skrivit en avhandling om satanistisk feminism. Får nog undersöka om den kan kittla mina nerver lite mer.
Jag har mestadels lyssnat som ljudbok, vilket den fungerar väl som, en "straight story".
En unik berättelse som är spännande från första till sista sidan. Årets första fullpoängare som lämnar läsaren ivrig och tröstlös i väntan på mer. I en historisk miljö skildras två sällsynta kontexter, akademisk miljö i Uppsala och jämtländsk mystik i glesbygden. I min mening en oslagbar och unik kombination.
I centrum för berättelsen står sägnerna om Herr Olas svartkonstbok som ska ha gömts efter hans död under 1600-talet. Berättelsens protagonist Edda, som arbetar för Landsmålsarkivet i Uppsala, får upp ett spår efter den mytomspunna svartkonstboken och beger sig till Östersund för att få tag på den. Det visar sig dock att hon inte är ensam om att vilja lägga vantarna på en bok som sägs ge mytiska krafter. Snart finner hon sig jagad både av människor och mytiska väsen.
Faxneld lyckas göra berättelsen lättläst samtidigt som språket är träffsäkert och förenligt med den historiska kontexten. Det en inträngande skildring av jämtländsk folktro men även över kvinnors villkor i slutet av 1920-talet. Gör er redo för en unik och spännande läsupplevelse. Tre varv motsols utges den 11 mars. Det får ni inte missa, läs, läs, läs!
”När hennes själsliga jämvikt nu rubbats av sömnbristen, och kanske också medicinen, slet sig katalogposterna loss. De försökte leda henne in i en vansinnesdans som bar bakåt i tiden. Motsols in i barndomens naiva övertygelser, in i farmors primitiva förvissning om väsendenas existens, ned i de arkaiska folkdjupens mörker. Det fick inte ske.”
Ovanstående vill jag hävda är en nyckelpassage i Per Faxnelds roman “Tre varv motsols” (2026). Textstycket beskriver en konfliktyta vi förknippar med framställningar ur den så kallade folk horror-genren. Jämför exempelvis med nedanstående meningsutbyte från Nigel Kneales tv-drama “Murrain” (1975) mellan grisbonden Beeley och veterinären Crich.
Beeley: All this talk! You’re tryin’ to prove there’s no such thing. Well, you won’t prove it to us. We know there is. Crich: You’re sick. Beeley: They got you trained to thinkin’ nothin’s true if you can’t find it in books or shove it in a bottle and analyse it! Crich: That’s called – Beeley: You work out the rules! And what the rule don’t fit, don’t ’appen! Crich: The purpose of science – Beeley: Then you find you got the rules wrong! Crich: Then we change the rules! Beeley: Ohh! That’s handy! Crich: For better rules! But we don’t go back!
“Tre varv motsols” utspelar sig sent 1920-tal och är berättelsen om arkivbiträdet Edda Erlenstam, utsänd av Landsmålsarkivet i Uppsala till mörkaste Jämtland för att förvärva en beryktad trollkonstbok. Erlenstam, själv bördig från Ångermanland, kläms i kollisionen mellan folktro och framsteg och som så ofta i denna typ av framställningar hamnar protagonisten i en närapå omöjlig situation som tvingar denne att antingen lyfta på förlåten till ett mörkt förflutet - och där riskera gå sig förlorad - eller vända dåtiden ryggen och låta den kunskap som där vilar gå samtiden förbi.
Romanen kan beskrivas som en MR James-berättelse i långformat - men där Faxneld istället för att vila lika tungt i stämningar och det outsagda som den gode James, valt att utforma sitt narrativ mer i formen av en äventyrsroman/spänningsberättelse.
Som sådan är romanen högst underhållande men tills nästa gång önskar undertecknad att författaren vågar lita mer på kraften i det outsagda och tvetydiga - då jag hoppas och tror att vi inte sett det sista av fröken Erlenstam.
Stundom nervkittlande, stundom enerverande i sin återhållsamhet. Suggestivt vackra skildringar av de trolska jämtländska skogarna. Emellanåt ter sig karaktärsskildringarna något träaktiga och de ständiga återblickarna upprepande. Handlingen ger vibbar av Rosemarys baby genom den paranoia och stigande utsatthet som huvudkaraktären får utstå under sitt detektivarbete, och det är riktigt stämningsfullt. Jag hade önskat att de övernaturliga inslagen gick ännu längre och att sökandet efter svartkonstboken fick större utrymme än det trånande paret.
Jag går in i denna med fel förutsättningar: för höga förväntningar. Det är en himla snygg berättelse; stämningsfull och full av kärlek till bygden, men den är aningen förutsägbar, långsam och inte så obehaglig som jag trodde.
Men jag älskar att befinna mig i Jämtland. Början och slutet är medryckande och spännande. Jag önskar bara att resten av boken varit lika tight.
Men om du gillar historiska romaner, svensk folktro, eller krokom? Då är detta ändå en bok för dig.
This may come across as a backhanded compliment, but it isn't. Tre Varv Motsols reads like an adventure in an academic role-playing game, with a touch of The Da Vinci Code, seen through a contemporary feminist lens. An easy and enjoyable read.
Storytel Borde vara rakt in i min vedbod med Norrland, folksägner, mystik och akademin. Det är lärt men aldrig spännande, knappast stilistiskt. Tyvärr.
Det märks tydligt att författaren har en gedigen historisk bakgrund, både sägnerna som återges och den tidsmässiga inramningen är välresearchade. Ibland känns det dock som att vissa detaljer mest är med för att demonstrera hur omfattande förarbetet varit, snarare än för att stärka berättelsen.
Tyvärr vävs allt detta samman med en ganska svag huvudstory som snabbt tappar både driv och intresse. Den historiska noggrannheten kan inte riktigt väga upp en berättelse som aldrig lyfter.
Ibland dyker det upp en bok vars baksida kittlar alla nördkomponenter: Folktro, språkhistoria, historisk roman, Jämtland osv. Egentligen kändes boken mest som något slags svensk fantasydeckare. Det som främst gav mig den känslan var nog karakteriseringen av huvudkaraktären Edda, vars självskadebeteende författaren ägnade oerhört många sidor åt men som inte hade något att göra med ploten öht, utan mest verkade vara ett billigt knep för att skapa något slags djup hos Edda. Självskadebeteende kan man ju ha, men efterordet där författaren nämner att han läste på om det bekräftade känslan av att han inte vet vad han skriver om. Och så kärleksintresset Jonas, som kändes minst lika onödig. Varför, varför, varför behövde vi läsa om deras klyschiga ”förbjudna kärlek” när det fanns så mycket mer intressanta saker att ta itu med.
Boken känns allmänt väldigt akademisk, som om författaren själv är Edda och har åkt runt och samlat på sig romanstoff utan att själv ha upplevt något av det: Scenen när Edda går över mossen i ösregnet är den enda lysande miljöbeskrivningen i en annars så fantastisk setting och den feministiska analysen är genomgående stråtunn och till och med schablonartad. Beslutet att skruva upp hela folktropremissen till något slags sektliknande klimax kändes åt helvete malplacerat och gjorde att jag förlorade trovärdigheten för hela boken. Det känns också som att författaren antingen tror att läsaren är helt obildad eller tvingades av förlaget till att locka bredare publik genom att slänga in ett ”int” eller två och kalla det dialekt, märkliga språkmoderniseranden och ett alltigenom väldigt lättsmält språk — vilket känns ostrategiskt eftersom största delen av den här bokens läsare antagligen är nördar? Pacingen var också jävligt ojämn, men sånt brukar sällan störa mig. I det här fallet var dock det ultrarapida slutet lite väl påtagligt.
Okej nu har jag bajsat lite nördkorvar över boken, men egentligen hade jag väldigt kul när jag läste och ville knappt lägga den ifrån mig. Språket och handlingen var som sagt väldigt enkla men sammantaget ändå träffande, och det flöt på. Och jag ÄLSKADE fäktningsscenerna. Det är så oerhört sexigt med fäktning. Bilden av en helt förryckt Sorgenfrei som utmanande studsar runt med vandringskäppen får gärna bo länge i mitt huvud. Omg.
Tre varv motsols känns som en debut, så jag kommer böna och be för att författaren utvecklar en stark och egen röst i nästa projekt, för jag har saknat en författare som skriver om de här ämnena och jag ser jättemycket potential i Per Faxneld — om han bara ger fan i att vara fisljummen akademiker när han ska vara författare!! GE NÖRDARNA VAD DE VILL HA PER KOM IGEN
I den här romanen hamnar vi i slutet av 1920-talet och får stifta bekantskap med Edda Erlenstam som jobbar på Landsmålsarkivet (Carolina Rediviva, Uppsala). Hon arbetar med folkminnesuppteckningar och får en dag ett platt paket till postkorgen på arbetsplatsen. När hon öppnar det läser hon ett kort brev där avsändaren Mats-Håkan Fryksell skickat med ett prov på en svartkonstbok som skall ha tillhört en viss Herr Ola. Edda inser att detta är något utöver det vanliga och talar med docent Geijer som tillåter henne att åka upp till Jämtland för att försöka spåra fyndet.
Allt bör dock ske under stor diskretion. Dessvärre har Edda berättat detta för sin läkare Jonas Tomner vilket kommer inverka på expeditionens utfall. Det finns även andra krafter som vill sätta käppar i hjulen för Edda i Jämtland...
Jag har tidigare läst andra böcker av Per Faxneld och jag fick dessutom för några år sedan anledning att fördjupa mig i Ella Odstedts ”Varulven i svensk folktradition” (romanens Ella hämtar inspiration från Ellas liv och gärning). Med andra ord fanns det gott om anledningar att läsa denna, och jag blev inte besviken!
Här finns både spänning, skräck och folktro, men också frågeställningar runt folktro kontra akademiskt förhållningssätt samt en inblick i hur kvinnor behandlades i såväl universitetsvärlden samt i pigsamhället. Både underhållning och tankegods med andra ord.
Jag ser fram emot att få fortsätta följa Edda Erlenstams förehavanden!
Uskontotieteen professori Per Faxneld on tunnettu esoteriatutkija, jonka esikoisromaani Tre varv motsols on. Historiallinen romaani sijoittuu vuoteen 1929, jolloin Uppsalan maakunta-arkiston arkistonhoitaja Edda Erlenstam saa postitse paketin, joka sisältää muutaman sivun 1600-luvun taikakirjasta. Hän lähtee retkelle Jämtlandiin, jossa hän pyöräilee kylästä kylään ja talosta taloon keräten tarinoita kirjan omistajasta, herra Olasta. Erlenstam kokee outoja yhteensattumia ja kummallisia kokemuksia, jotka voivat olla yliluonnollista alkuperää tai johtua hänen käyttämästään unilääkkeestä. Mutta on selvää, että joku muukin etsii samaa kirjaa. Taikakirjan avulla Uppsalan yliopiston dosentti Sebastian Sorgenfrei pyrkii puhdistamaan tahraantunutta mainettaan akateemisessa maailmassa ja lopulta todistamaan väitöskirjansa keskeisen argumentin, jonka mukaan ruotsalaiset kansanuskomukset vaikuttivat vahvasti 1500-luvulla eläneen alkemisti Paracelsuksen oppeihin. Kumpi ehtii ensin saada käsiinsä kolmeen osaan jaetun ja eri paikkoihin piilotetun taikakirjan? Romaani on mielenkiintoinen kokonaisuus esoterian, kansanuskon ja uskonnon näkökulmasta. Teksti rakentaa kauhuromanttista tunnelmaa, joka on linjassa Faxneldin aiemman kaunokirjallisen teoksen, lyhyitä kauhutarinoita sisältäneen Uhripuun (Haamu-kustannus), kanssa. Romaanista on tekeillä suomennos.
Först vill jag berömma boken för en otrolig atmosfär. Jag tycker att 1929 i Uppsala och Jämtland var en fantastisk bakgrunds miljö. Det är verkligen där romanen briljerar. Även straka karaktärer som hjälper till att dra sig djupare in i bokvärlden som Faxneld skapar. Det var riktigt roligt att få följa en stark och handlingskraftig kvinnlig karaktär som Edda. Det märks också tydligt att Faxneld har ett stort kunskapsförråd gällande svensk folktro vilket ger en historieälskare som jag mycket att ta med sig.
Där boken tyvärr inte är lika strak är i andra halvan. Konstigt nog var andra halvan roligare att läsa men handlingen blev ganska rörig och gjorde att kärnan av boken blev för overklig. Det blev som en mur mellan boken och läsare och ingenting gick att tro på längre. Det funkar i många romaner men inte här. Tempot gick för fort och tappade mycket av sin struktur.
Skulle jag rekommendera den här boken? Ja, om du gillar svensk historia, folktro och inte är rädd för att tro på det omöjliga.
Tack Bonnier Förlag och Akademibokhandeln för att jag fick förhandsläsa den här boken! Det var fantastiskt kul.
Denna boken tog mig lång tid att läsa. Detta beror nog mest på att jag tröttnade lite för tidigt på boken, halva boken tog hyfsat fort att läsa, medans andra halvan tog betydligt längre tid. Boken utvecklades till något som i min smak var väldigt ointressant, och den missade stilen som jag från början gillade med boken. Jag har lärt mig om dåtidens relationer med det religiösa tankarna och liven, men framförallt så har jag även lärt mig om fornnordiska myter och sägner som spridit sig runtomkring i bysamhällen under 1600-1800 talet i Sverige.
En berättelse om svensk folktro som känns välarbetad utifrån fakta, kunskap och forskning i ämnet. Bra uppläst! Men när jag gick över till att ibland läsa den själv kändes språket platt och ointressant. Kanske passar den bäst att lyssnas till, som en ”saga” i bakgrunden.