Vicious Circles: Two Fictions & "After the Fact"

by Maurice Blanchot, Paul Auster (Translator)

These early parables of Maurice Blanchot provide a rewarding introduction to a modern master; they also illuminate with hallucinatory intensity certain consequences of the hopeless and irresistible human longing to communicate through language. The world is still haunted by the ghosts of unspoken and unspeakable words emanating from the deaths here recounted almost fifty years ago.

Genres: Fiction, France, Philosophy, French Literature, Short Stories

78 pages, Paperback

First published January 1, 1951

About the author

Maurice Blanchot was a French philosopher, literary theorist and writer of fiction. Blanchot was a distinctly modern writer who broke down generic boundaries, particularly between literature and philosophy. He began his career as a journalist on the political far right, but the experience of fascism altered his thinking to the point that he supported the student protests of May 1968. Like so many members of his generation, Blanchot was influenced by Alexandre Kojeve's humanistic interpretation of Hegel and the rise of modern existentialism. His “Literature and the Right to Death” shows the influence that Heidegger had on a whole generation of French intellectuals.

Reviews

[trestitia ⵊⵊⵊ deamorski · Rating 4 out of 5]

Kendimle gurur duyuyorum sonra açıklicam
Yıl 2024 sonra açıklayamıyorum, kitabı anladığım için duyduğum gururdu :D Blanchot'tan okuduğum ilk kitap ve sonraki okumaları mı da hatırlayınca afferin lan diyom. Tesadüfen sevdiğim ve bolca okuduğum yazar oldu kendisi.

[Michael A. · Rating 3 out of 5]

Two stories in one. The Idyll was strange but pretty straightforward all things considered. The Last Word seemed like Blanchot getting into his own style, very enigmatic, mysterious, at parts horrifying.

[Humphrey J · Rating 5 out of 5]

Very highly recommend to anyone- marvelous experience end to end.

[intet_]

Ur Idyllen, s. 66:

Hon klappade honom mekaniskt på knäna, och efter att ha betraktat den praktfulla och triumferande himlen, den himmel som under vårens spegel trots död och tårar alltjämt drog in henne i återskenet av en orubblig tro, reste hon sig för att fullgöra sina plikter som husets härskarinna.

Ur Det sista ordet, s. 93-4:

Det var kvinnan som utom sig av oro kom för att väcka dem.
- Upp med er, skrek hon. Skogen härjas av en brand och marken skakar.
Hon föll på knä framför dem och bönföll dem att rädda henne.
- En kvinnlig illusion, sa ägaren. Allt är lugnt. Natten bultar förgäves på stadsmurarna.
- Hjälp! skrek hon igen och ruskade om dem, markerna är översvämmade av vatten och en storm drar genom öknen.
Men de såg misstroget på henne. Genom fönstret med den spräckta rutan steg i samma ögonblick nödropen från en väldig folkmassa.
- Vi är förlorade, sa kvinnan. Staden är försänkt i mörker. Bättre fly än att stanna i denna vacklande gamla byggnad.
- Säg åt henne att vara tyst, sa ägaren till sin följeslagare. Hon förstör mitt uppvaknande med sina skrik.
Hon försökte öppna dörren, men tornet skakades av ett fruktansvärt oväsen. "Det är trappan som rasar", skrek hon. Husets herre blev irriterad och tog tag i hennes händer. "Jag har härskat över världen", brummade han, "jag ska nog kunna få dig att tiga." Under tiden hade rummet börjat upplysas av lågor. "Seså, var inte orolig. Vi kan nog komma mycket bra överens." När en skur av sten och sand piskade mot byggnaden tryckte han henne hårt i sina armar.
- Nej! sa hon, känner du inte att golvet är borta?
Men han dämpade hennes oro med sitt lugn, och i tornraset störtade de ut och föll alla tre utan att säga ett ord.

Utdrag ur I efterhand, s. 99-101:

Från en helt annan synpunkt har jag skrivit: "Noli me legere." Ett förbud mot att läsa som upplyser författaren om att han blivit entledigad. "Du ska inte läsa mig." "Jag överlever som text för läsning blott genom den förtärande eld som långsamt berövade dig livet medan du skrev." "Aldrig kommer du att veta vad du skrivit, inte ens om du skrivit bara för att få reda på det."
Före verket, konstverket, det skrivna verket, ordets verk finns det varken konstnär, författare eller talande subjekt, eftersom är frambringandet som frambringar frambringaren, får honom att uppstå eller framträda genom att ge honom konkret form (vilket något förenklat är vad Hegel och till och med Talmud lär oss: görandet föregår det varande väsen som bara skapar sig självt genom att skapa - ja vad? Kanske är det likgiltigt vilket: omdömet om hur viktigt detta likgiltigt vilket är betingas av tiden, av det som sker och inte sker: det som man kallar historiska faktorer, historien, utan att för den skull i historien leta efter den yttersta domen.) Men om det skrivna verket frambringar och konkretiserar författaren, så vittnar det efter att ha skapats endast om hans upplösning, hans försvinnande, hans uteblivande och, för att uttrycka det mer brutalt, hans död, som för övrigt aldrig slutgiltigt kan fastställas: det är en död som inte kan ge upphov till något fastställande.
Före verket existerar alltså inte författaren; efter verket är han inte längre kvar: hans existens är med andra ord diskutabel, och honom kallar vi skapande konstnär! Scenkonstnär vore mer befogat, en kortlivad figur som föds och dör efter att varje kväll ha låtit sig beskådas till övermått, dödas genom det skådespel som gör honom synlig, det vill säga utan något som är hans eget eller finns dolt i något inre.
Från "inte än" till "inte längre", så ter sig den nämnda författarens väg, inte bara hans alltid upphävda tid utan det som ger honom liv genom en tillblivelse full av avbrott.

[Jack Rousseau · Rating 4 out of 5]

From "The Idyll"...

"When they were married, I already had my job at the Home. I had a wife, too. For the first few days, they didn't leave their room. There was a strange silence in the house, a feeling of idleness. In spite of all the work, you didn't know what to do with yourself. After a week, some strangers came, and I had to go tell them. In the first room, I didn't find anyone. There was dust on the furniture, I called out. Then, I went into the little office. But no one was there either. Everything was in order, and yet I already knew that something dreadful had happened. I stood there for several moments waiting. I wanted to run away. I thought they were both dead. But finally I opened the door a crack and lifted the curtain. They were sitting apart, not looking at each other, not looking at anything at all. I couldn't read anything in their faces. The only thing was that air of emptiness, and it made me turn away. Yes, an air that explained this bleak, heavy silence that was indifferent to misery, without bitterness towards anyone. I felt that I couldn't stay there. I moved, and he looked at me and said: 'Yes, yes, I'm coming.'"
"Is that all?" asked Akim. "But what you're describing is tranquil happiness, something extraordinary - the feeling that's at the heart of every idyll, a true happiness without words."

- pg. 22-23

From "The Last Word"...

"Up to the last moment, I'm going to be tempted to add one word to what had been said. But why would one word be the last? The last word is no longer a word, and yet it is not the beginning of anything else. I ask you to remember this, so you'll understand what you're seeing: the last word cannot be a word, nor the absence of words, nor anything else bu a word. If I break apart because I stammer, I'll have to pay for it in my sleep, I'll wake up and then everything will begin again."

- pg. 52-53

[Sevgi Can · Rating 4 out of 5]

Burada her birimizin kendi hapisha­nesi var, ama hapishanesinde herkes özgür.

Arka Kapak
“Bu evde yabancı olmanın zor olduğunu, aynı zamanda yabancı olmaktan kurtulmanın kolay olmadığını öğreneceksiniz. Kendi ülkenizi özlerseniz, buralarda her gün onu özlemek için daha çok neden bulacaksınız; ama unutmayı ve yeni yerinizi sevmeyi başarırsanız, sizi kendi ülkenize göndereceğiz ve orada bir kez daha yersiz olacağınızdan yeni bir sürgüne başlayacaksınız.


“ama başkasının mutsuzluğu düşüncesiyle beni avutamayacaksınız.
Acısını çektiğim şey bana aittir.”

[Kyle Crawley · Rating 2 out of 5]

Blanchot has blown me away elsewhere, but not here.

These two stories were more Kafak-esque -- in the sense that they seem to relish in a perpetual delayed satisfaction or postponement of release, which I guess is still very much Blanchot.

But there was no joy to the idyll, and just the straining and delay of the last word. But even if IT doesn't arrive, shouldn't waiting upon it be a pleasure? An enchantment?

[Berr · Rating 4 out of 5]

"Bu evde yabancı olmanın zor olduğunu, aynı zamanda yabancı olmaktan kurtulmanın kolay olmadığını öğreneceksiniz. Kendi ülkenizi özlerseniz her gün onu özlemek için daha çok neden bulacaksınız; ama unutmayı ve yeni yerinizi sevmeyi başarırsanız, sizi kendi ülkenize göndereceğiz ve orada bir kez daha yersiz olacağınızdan yeni bir sürgüne başlayacaksınız."
Blanchot'dan bir sonsöz!

[Osman özbek · Rating 4 out of 5]

Yazarın daha güzel kitapları var elbet, yine de okumaya değer..

[Egemen Memçe · Rating 4 out of 5]

Doğduğum ülke,
Niçin terk ettim seni?
Değilim artık masum
Ve de talihsizim.
Şimdi aşksız,
Sonsuza dek hapis,
Kurtuluşum olacak ölümüm.

[Furkan Kılıç]

yeahhh