Varför ville jag läsa denna bok? Det lät ju lite intressant detdär med äktenskapsroman, men på basis av recensioner jag läst var den högst halvbra. Men det är nåt med finlandssvenska böcker och att man vet att man kommer att känna igen sig. Där belv jag inte besviken. Trevlig Helsingforsskildring och ankdamskänsla, många miljöer som kunde vara mina. Som tal om förintelseresor som görs vid det ena och andra huvudtstadsgymnasiet.
Unik är boken inte heller. En del känns igen från andra romaner jag läst. Som nu den inte så orginella varianten av professor har förhållande med student. Det skrev Virpi Hämeen-Anttila mycket bättre om i Suden vuosi (Vargens år). Och sen var det en annan bok med liknande handling skriven av en professor vid Helsingfors universitet som jag inte ens orkade läsa ut. Ja, jag gillar väl helt enkelt inte sånt, särskilt inte när det blir bara platt som i Teirs fall.
Inte för att boken handlar endast om sociologprofessor Max Pauls affär med en ex-student. Problemet är väl just att boken drar åt så många håll och inget fördjupas. Det är fyra historier: Max, hans frus, hans gifta lärardotters och has ogifta konstnärsdotters.
Det största problemet är ändå att ingen av karaktärerna är speciellt likeable. Det skulle vara småbarnsmamman Helen då, hon är rätt trevlig, ganska sympatisk. Men ingen av karaktärerna fördjupas tillräckligt.
Och slutet sen. En av trådarna får ett plötsligt överlyckligt slut, medan de andra lämnas öppna. Detta är definitivt inte en bok som håller för öppna slut, så det hela är bara irriterande. Och den första meningen som ska vara så bra, den är ju bara en finess, för det framkommer ju aldrig vilka följder nedfrysningen av hamstern hade.
Borde kanske ge sämre betyg, men boken var faktikst inte tråkig, så det är ändå något.