Bittert, amore

Florrie #2

by Carina Burman

Augusti 1956 och värmebölja i Rom. Efter en bussresa med mordiska komplikationer har deckarrecensenten Florrie Granat stannat kvar i staden. Här umgås hon mest med sin skrivmaskin och en katt, som kanske heter Bang.
En kamrat från studietiden introducerar henne i en grupp arkeologer, där mysterier tycks frodas. Hennes Watson från bussresan, adjunkt Georg Brandt, dyker upp när sällskapet gör en utflykt till en etruskisk utgrävning. Så blåser sciroccon upp, och plågade av den heta vinden ställer hennes nya vänner till det rejält. Ond bråd död drabbar dem, och Florrie får användning för sin skarpa slutledningsförmåga.

Genres: Crime

290 pages, Hardcover

Published March 20, 2026

Reviews

[Mia · Rating 3 out of 5]

Lättsam och underhållande

[Stina Arrhenius · Rating 4 out of 5]

Myspys!

[Ylva · Rating 2 out of 5]

Som ett fan av deckare i i stil med de av Maria Lang och Agatha Christie känns Burmans försök till en pastisch på genren som en kul idé. Första delen minns jag som okej men den här uppföljaren, jag vet inte. Den lider, som många historiska romaner/deckare, av att vara överlastade med tidstypiska detaljer, långa beskrivningar av vad 50-talets kvinnor klädde sig i t.ex. Det flitiga användandet av ord från 50-talet är småkul men när allt annat ger sken av att vara tidstroget är det ju störigt när huvudpersonen och hennes kärleksintresse beter sig som upplysta nutidsmänniskor, och det är väl också ganska typiskt för den här sortens historiska deckare. Upplösningen av mordhistorien var sådär. Men kärlekshistorien är gullig och beskrivningarna av Rom fick mig att omedelbart kolla upp resor dit.

[Lotten · Rating 4 out of 5]

Bittert, amore är en välskriven och underhållande deckare. Carina Burman är en otroligt skicklig författare, som behärskar språket till fullo och vet hur man fångar läsaren. Jag njuter av ordvalen, och av att utforska Rom tillsammans med huvudpersonen journalisten och recensenten (och framförallt magister!) Florence ”Florrie” Granat. Elegant är ett ord som dyker upp när jag tänker på Bittert, amore.

Bittert, amore beskrivs på sina håll som en mysdeckare. Visst har den en charmerande framtoning men det finns definitivt mörka stråk i berättelsen. Händelserna som Florrie och läraren/adjunkten Georg Brandt tar sig för att undersöka närmare är mycket obehagliga. Dessutom finns världsläget som en fond till historien.

Trots den allvarliga brottsligheten så finns det en hel del humor i berättelsen, inte minst när Florrie kommenterar sig själv. Eller när arkeologiintresserade kungen Gustav Adolf får vara med på ett hörn. Som deckarnörd älskar jag också referenserna till andra spänningsromaner, både direkt och indirekt. Jag blir nyfiken på romanerna Florrie recenserar, och ler när Harry Friberg dyker upp som hastigast.

Bittert, amore är en 50-talsdeckare, och då inte bara för att den utspelar sig på 50-talet utan in i minsta detalj. Språket känns autentiskt liksom karaktärernas beteeden och synen på omvärlden. Det är många detaljer i berättelsen, inte minst vad gäller klädval, men det visar sig inte vara obetydligt för intrigen. Och just den typen detaljer gillar jag. Liksom alla beskrivningar av mat.

Så har vi då miljön. Rom i sig är en fantastisk miljö, och det märks att Carina Burman kan den väl. Det är också intressant att fundera på skillnaden mellan områden då och nu, som exempelvis Trastevere. Miljön på Svenska institutet i Rom är så speciell och fin. Eftersom en nära släkting till mig var föreståndare på Svenska institutet i Athen så blir jag glad att få läsa en bok som beskriver ett svenskt institut. Om än som plats för diverse hemskheter. Med gott om arkeologikunniga i min släkt så älskar jag alla beskrivningarna av de arkeologiska utgrävningarna och fynden.

Jag brukar inte så ofta kommentera omslag på böcker men omslagen på såväl Bittert, amore som Döden tar semester tycker jag är väldigt snygga. De förstärker också 50-talskänslan.

Betyg: 4

[Charlotte Anne Lindgren · Rating 4 out of 5]

Jag tyckte mycket om den här boken. Den har precis rätt balans: lagom ”blodiga och våldsamma” mord, lagom svåra att klura ut och karaktärer som faktiskt beter sig någorlunda normalt. Miljöerna är dessutom väldigt fint skildrade utan att berättelsen tyngs av alltför många oväsentliga beskrivningar.

Om den första delen skrev Lotta Olsson att den var ”lite för puttrig och pratsam, även om den var både lärd och rolig”, och ”lärd och roligt” sammanfattar även den här boken ganska väl. Just kombinationen fungerar väldigt bra.

Kanske inte en ny absolut favorit för mig, men utan tvekan en mycket bra och läsvärd bok.

[Ulrika · Rating 5 out of 5]

Älskar att få befinna mig i Florries, eller ja Burmans värld. Rom och karaktärerna känns så väldigt levande, mysterier hopar sig i vardagen och Florrie är en handlingskraftig hjältinna som kan köra vespa.

[Helene · Rating 4 out of 5]

Kvickt och elegant!

[Fanny Svärd · Rating 3 out of 5]

Den går an för myset och Rom-skildringen men inget att skriva hem om

[Lilibet Jotslot · Rating 4 out of 5]

bok 2 om Florrie Granath som ni bor i Rom. detta är en välskriven mysdeckare. jag gav bok ett 3 i betyg, men Florrie har växt på mig. en bok för dig som varit i Rom, som drömmer om Rom eller som planerar att åka dit. härliga beskrivningar av stadsdelar, mat , dryck, 50talsmode. älskar att gamle kungen skymtar förbi. ytterst välresearchat språk. som läsare är man trygg med att Florrie eller hennes med karaktärer inte anv ett enda ord el uttryck som inte brukades innan år 1960. jag hoppas Carina Burman skriver fler böcker om Florrie.

[skattkatten_ · Rating 4 out of 5]

Den här serien är verkligen charmig. Carina Burman har ett underbart språk och man ser allting så tydligt framför sig. Karaktärerna är fint porträtterade och historien är välskriven och spännande.

[Eva Sjölund · Rating 5 out of 5]

underbar och rolig

[Tofflan · Rating 5 out of 5]

Det är ju ingen hemlighet att jag gillar deckare. Den typen av litteratur läser jag om jag själv får välja, vilket jag får. Men det ska vara bra deckare. De behöver inte vara blodiga. Det viktiga är själva gåtan – vem som gjorde det och varför. Den typen av böcker som nästan inte skrivs längre när våld och realism är ledord. Därför var mina förväntningar höga när jag öppnade Carina Burmans bok Bittert, amore, uppföljaren till Döden tar semester, femtiotalsdeckaren som kom ut 2025.
Läs min recension här
https://tofflandel2.com/2026/03/24/re...