Sågverksarbetaren Einar i Ängen, eller Tos-Einar som han kallas i byn, är en bortkommen enstöring som aldrig flyttat hemifrån. Han är lätt att göra sig lustig över. Han har svårt med ögonkontakt, vill inte vara till besvär och går helst för sig själv. Men så plötsligt en dag ändras allt och Einar fattar ett avgörande beslut. Folk i bygden blir snart alltmer engagerade i att försöka förstå vad som har hänt. Han som gjort så föga intryck blir snart den som alla pratar om.
I sin tredje roman Den oduglige återvänder Tomas Bannerhed till barndomens Småland och tecknar ett gripande porträtt av ensamhet och samhörighet, av längtan efter kärlek, ömhet och att bli sedd för den man är.
På många sätt är den Den oduglige en syskonbok till debuten Korparna som såldes i över 100 000 exemplar och som har filmatiserats och tilldelats både Augustpriset och Borås Tidnings debutantpris.
Naturromantiken och poesin drabbar mig, men den starkaste känslan under läsningen är ändå besvikelse för jag tyckte så mycket mer om att läsa om Klas och Urban.
Det är övertydligt och känns ibland tillrättalagt redan när Einar själv har ordet, när ortsborna talar avbryts diegesen och överflödet blir nära på störande.
Tragiskt, kladdigt men också bitvis alldeles underbart. Bannerhed skriver fram känslan av ensamhet så skärande som kunde den ta mig av daga.
En väldigt fin och vacker bok. Otroligt sorglig. En skildring av ett liv för någon som inte är som alla andra och som inte förstår vad som händer i livet. Om sorgen över att vara ensam och inte kunna få någon riktig vän/flickvän. Einar har flera fina förmågor, fotografera, skriva dikter och matematik. Samhället tar inte tillvara på det han kan, sköta ett inrutat jobb bra. Istället lämnas han ensam utanför. Läs den!
Bannerheds förmåga att skriva riktigt starka feel bad-romaner slår till igen.
Det är en både vacker och obehaglig berättelse om makt, maktmissbruk, utanförskap och den lilla människan. Språket är som vanligt bra och naturbeskrivningarna stämningsfulla, vilket skapar en fin kontrast till berättelsens bitvis mörka teman.
Inte helt såld på intervjuerna med byns invånare dock.
Read in Swedish. Det fina med historien är att vara i allt det outtalade. Att befinna sig mellan de här människorna som alla har sina tillkortakommanden men som aldrig riktigt lyckas se varandra. Einar ser allt. Kan inte riktigt uttrycka det men noterar minsta skiftning i uttryck hos de människor han möter(även om han tolkar fel ibland). Livet är ett liv värt att leva trots att du inte blir insläppt i normativiteten. Dina reflektioner är viktiga. Dina tankar har en plats i den här världen där allt och alla är utbytbara( till synes). Alla människor lämnar avtryck... Mycket fint skrivet som vanligt av Tomas Bannerhed.
Den oduglige av Tomas Bannerhed - Sammanfattning: 8/10 Fasen vad mörkt. Jag älskade Bannerheds Korparna. Gillade även En vacker dag. Hade svårt för den ofantligt tragiska Lugnet. Och här hamnar vi nånstans mittemellan. Den oduglige är bitvis väldigt vacker på Bannerheds raka och okonstlade sätt, men fasen vad deppigt det är. Reine Brynolfsson läser perfekt som vanligt. - Berättelse: 7/10 Utförande: 8/10 Karaktärer: 8/10 Miljöer: 8/10 - Uppläsning: 9/10 - simongonefishin@gmail.com
Finstämd och tragisk historia om Einar i Ängen som är en udda figur, en särling, som aldrig riktigt kommer sig för något och som bor hemma hos mamma. Einar är väldigt duktig på fotografering och han älskar blommor. Historien utgår från Einar och hans mamma Jorun men kortare avsnitt från människor som på något sätt känt Einar dyker upp då och då. Allt mynnar ut i ett tragiskt öde. Jag lyssnade på boken och uppläsare är Reine Brynolfsson och han gör Einars röst riktigt bra.
Första boken som jag grät till. Boken var hjärtskärande. Man kunde verkligen förstå alla karaktärerna, men man insåg också hur missförstådd huvudkaraktären var. Han hade svårt att säga vissa ord eftersom de kändes för nära och intima - för stora. Boken fångade upp alla relationer GALANT. Det finns inget jag klagar på. 5 av 5!
Om en eljest man som bor med sin mor på landet. Nära perspektiv som klarar att skapa förståelse och värme utan att raljera. Ömsint porträtt av en man med lättare utvecklingsstörning. Listigt placerade vittnesmål från ortsbor. Spännande berättarperspektiv: blandning 3de person och 1a person gör att vi kommer nära samtidigt som det skapar frihet till författaren.
Blev både tagen och knäckt av den här boken. Väldigt vackert skriven, jag sögs verkligen in i berättelsen och den var lättläst trots att själva berättelsen är väldigt tung. Tyvärr störde jag mig lite på personporträttet av en släkting till huvudpersonen, det kändes inte trovärdigt.
Väldigt läsvärd bok, åh så vacker men också så outsägligt sorgsen. Det ryms så mycket ensamhet i denna bok som gör mig ledsen. Men sättet den är skriven på ger den en full pott, och därmed har en ny författare upptäckts!
Så alltigenom hjärtskärande. ”Om ingen har velat röra min kropp medan jag levde så ska ingen behöva göra det sedan heller, när allt ändå är för sent.” De raderna finns kvar även långt efter att jag avslutat läsningen.
En vemodig och vacker berättelse om en udda och lite svagbegåvad som aldrig lämnat hemmet och modern. Lite för uttänkt för min smak med infogade interjuer med dem som kände honom.