What do you think?
Rate this book
Win a free print copy of this book!
18 days and 23:24:31
10 copies available
U.S. only
Je suis la mer
Win a free print copy of this book!
18 days and 23:24:31
10 copies available
U.S. only
En Suède, dans les années 1940, l’installation d’un barrage engloutit le village estival des Samis, éleveurs de rennes. Sous ses eaux, disparaît un monde, dont Elin Anna Labba recueille les voix, fragiles et résistantes.
Mêlant tragédie écologique et tragédie intime, lutte pour la mémoire et conflits de générations, Elin Anna Labba signe un roman plein d'émotion, qui marque durablement les esprits et le coeur. Une inoubliable saga, un premier roman événement, traduit dans plus de dix langues.
Mêlant tragédie écologique et tragédie intime, lutte pour la mémoire et conflits de générations, Elin Anna Labba signe un roman plein d'émotion, qui marque durablement les esprits et le coeur. Une inoubliable saga, un premier roman événement, traduit dans plus de dix langues.
404 pages, Kindle Edition
First published January 24, 2024
69 people are currently reading
2742 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 84 reviews
June 18, 2024
”Dränk mig inte” står det på Rávdnás skylt när hon demonstrerar mot fördämningarna som ska ge det moderna Sverige el via vattenkraft men som samtidigt lägger samebyar under vatten. Elin Anna Labba har tidigare skrivit om tvångsförflyttningarna av samer som skedde i början av nittonhundratalet. I debutromanen Far inte till havet gestaltar hon ett annat, lite senare, men lika mörkt kapitel i Sveriges historia som också finns att läsa om i Älven i mig. Far inte till havet är en skönlitterär bok som bygger på människors, främst kvinnors, erfarenheter av olika sorters förtryck.
Huvudpersonerna som vi följer under många år, är syskonen Ánne och Rávdná samt den sistnämndas dotter Ingá, men här har även naturen en egen berättarröst. Jag uppskattar Labbas ekokritiska synsätt och att hon försöker skapa ett rum som inte är tapetserat med antropocentriska idéer, men resultatet blir flummigt. Överlag är tonen i den här berättelsen väl mystisk för min smak. Ibland glittrar texten lika ljuvt som Áhkkás glaciärer; ”värme var något man om morgonen nästan mindes”, folket i Sápmi är ”de tysta protesternas mästare” och sjön är inte en kopp som man kan köpa och sälja, fylla och tömma. Jag känner författarens ilska och sorg över hur svenska staten kolonialiserat, exotifierat och dubbelbestraffat urbefolkningen, och jag berörs av och beundrar engagemanget. Men jag upplever texten väl naturromantisk, sentimental och självhögtidlig. Jag saknar humor, komplexitet, krånglighet och luckor.
Huvudpersonerna som vi följer under många år, är syskonen Ánne och Rávdná samt den sistnämndas dotter Ingá, men här har även naturen en egen berättarröst. Jag uppskattar Labbas ekokritiska synsätt och att hon försöker skapa ett rum som inte är tapetserat med antropocentriska idéer, men resultatet blir flummigt. Överlag är tonen i den här berättelsen väl mystisk för min smak. Ibland glittrar texten lika ljuvt som Áhkkás glaciärer; ”värme var något man om morgonen nästan mindes”, folket i Sápmi är ”de tysta protesternas mästare” och sjön är inte en kopp som man kan köpa och sälja, fylla och tömma. Jag känner författarens ilska och sorg över hur svenska staten kolonialiserat, exotifierat och dubbelbestraffat urbefolkningen, och jag berörs av och beundrar engagemanget. Men jag upplever texten väl naturromantisk, sentimental och självhögtidlig. Jag saknar humor, komplexitet, krånglighet och luckor.
June 13, 2024
I takt med att industrin utvecklas i Sverige så ökar behovet av el. Nya dammar byggs längs Lule älv, utan större hänsyn till befolkningen. När Rávdná och hennes dotter Ingá anländer till sommarlandet upptäcker de att Bolaget dämt upp sjön utan förvarning. Deras by är redan halvvägs under vatten och det är bara att försöka rädda det som går innan vattnet slukar allt. Rávdná bestämmer sig för att bygga ett hus istället för en ny kåta, trots att samerna är ett nomadfolk som inte tillåts bo i hus. Medan modern protesterar på sitt sätt så vill dottern bara passa in.
Det här är en bokcirkelbok och jag tycker det finns en hel del att diskutera. Kanske främst rasbiologin som ingen verkade höja på ögonbrynen åt förr (och som åtminstone till vissa delar kvarstår idag), men även relationen mellan mor och dotter. Enligt min (relativt oinsatta) mening verkar Labba skildra samernas liv och vad de utsatts för på ett realistiskt vis. Det är både obehagligt och skrämmande att staten kunde köra över samerna hur som helst, utan (eller med väldigt liten) ersättning för deras förluster.
Handlingen förs framåt i ett ganska långsamt tempo och jag tycker att det blir en del upprepningar. Men språket är vackert, närmast poetiskt, med inslag av nordsamiska som bidrar till upplevelsen. Historien berättas från Rávdnás och Ingás perspektiv. Rávdná tar mest plats medan Ingá förblir lite blek och opersonlig. Det har förmodligen med deras inställningar att göra: Rávdná gör motstånd och protesterar, Ingá vill helst bara smälta in med de andra samerna. Moster Ánne bor tillsammans med dem och jag hade gärna sett att hon också fått en röst, men istället får vi ett oväntat tredje perspektiv: sjön. Det ger en bra förklaring på hur samerna ser på sjön - som en egen karaktär.
Första delen utspelar sig i början av 40-talet och visar att samerna levde ett hårt och slitsamt liv, men med många stolta traditioner. Andra delen börjar 1968 och även om saker har börjat moderniseras så är det fortfarande mycket som är sig likt för samerna. Att lyssna på Stina Ekblads uppläsning är som att befinna sig på plats i historien!
"Rávdná skulle ha kunnat ro rakt över ängen över de redan dränkta kåtorna, men hon verkade inte vilja komma för nära. Det var som om byn hade blivit en kyrkogård, där man inte fick gå på gravarna, som om det plötsligt fanns stigar i vattnet som skulle följas."
Det här är en bokcirkelbok och jag tycker det finns en hel del att diskutera. Kanske främst rasbiologin som ingen verkade höja på ögonbrynen åt förr (och som åtminstone till vissa delar kvarstår idag), men även relationen mellan mor och dotter. Enligt min (relativt oinsatta) mening verkar Labba skildra samernas liv och vad de utsatts för på ett realistiskt vis. Det är både obehagligt och skrämmande att staten kunde köra över samerna hur som helst, utan (eller med väldigt liten) ersättning för deras förluster.
Handlingen förs framåt i ett ganska långsamt tempo och jag tycker att det blir en del upprepningar. Men språket är vackert, närmast poetiskt, med inslag av nordsamiska som bidrar till upplevelsen. Historien berättas från Rávdnás och Ingás perspektiv. Rávdná tar mest plats medan Ingá förblir lite blek och opersonlig. Det har förmodligen med deras inställningar att göra: Rávdná gör motstånd och protesterar, Ingá vill helst bara smälta in med de andra samerna. Moster Ánne bor tillsammans med dem och jag hade gärna sett att hon också fått en röst, men istället får vi ett oväntat tredje perspektiv: sjön. Det ger en bra förklaring på hur samerna ser på sjön - som en egen karaktär.
Första delen utspelar sig i början av 40-talet och visar att samerna levde ett hårt och slitsamt liv, men med många stolta traditioner. Andra delen börjar 1968 och även om saker har börjat moderniseras så är det fortfarande mycket som är sig likt för samerna. Att lyssna på Stina Ekblads uppläsning är som att befinna sig på plats i historien!
"Rávdná skulle ha kunnat ro rakt över ängen över de redan dränkta kåtorna, men hon verkade inte vilja komma för nära. Det var som om byn hade blivit en kyrkogård, där man inte fick gå på gravarna, som om det plötsligt fanns stigar i vattnet som skulle följas."
March 23, 2024
En gestaltning av hur dämningarna påverkat samerna som hade sitt sommarland vid vattnet. Från livets perspektiv, Rávdná, systern Ánne och dottern Inga och hur de lever vid sjön som till slut blir ett hav, hur de klarar av den tredje dämningen som slukar kåtan utan förvarning, men genom det tysta motståndet att bygga ett hus fastän hon inte får - och hur det egentligen bröt sönder dem redan då, redan från början av boken.
Det tog ett tag för mig att hitta språket i boken, jag upplevde den hackig, som i staccato i början. Först 100 sidor in började det lossna för mig. Svårt att avgöra om det beror på bokens stil eller en ojämnhet i skrivandet, eller om det är en kulturell okunskap från min sida (jag kan ibland uppleva samma känsla då jag läser böcker från för mig okända kulturer från andra länder). Jag tänker att det här är något att utmana, och vara öppen inför, och är glad att jag tog mig in i boken.
Det tog ett tag för mig att hitta språket i boken, jag upplevde den hackig, som i staccato i början. Först 100 sidor in började det lossna för mig. Svårt att avgöra om det beror på bokens stil eller en ojämnhet i skrivandet, eller om det är en kulturell okunskap från min sida (jag kan ibland uppleva samma känsla då jag läser böcker från för mig okända kulturer från andra länder). Jag tänker att det här är något att utmana, och vara öppen inför, och är glad att jag tog mig in i boken.
May 18, 2025
I listened to this as an audiobook, narrated by Stina Ekblad, and I truly enjoyed it. The struggle between this humble people and the stonefaced greedy goverment was painful to listen to, even more so since this is partly a true story and the ill-treatment continued for so long and so recently. Maybe some of it are still going on today.
I got a bit frustrated with Ingá at times during this story. At first she was a small child, and I felt sorry for her but then she never seemed to grow up despite doing so. For example there was a scene when she and the then confused Rávdná went out on the lake. Despite being a grown woman, near 50 at that point I think, she still let Rávdná row, waiting for her to take them to shore. They could have died in that storm if not for Rávdná coming to her senses.
The character I loved most in this story was Rávdná. Talk about a powerful female, building her own house, making her own way in life despite others looking down on her, raising her daughter almost alone, taking care of her sister and so on and so forth. That house sounded marvelous by the way, all those colours and that happiness she conveyed by them.
I truly hope this fate does not come to anyone ever again.
Five stars from me :)
I got a bit frustrated with Ingá at times during this story. At first she was a small child, and I felt sorry for her but then she never seemed to grow up despite doing so. For example there was a scene when she and the then confused Rávdná went out on the lake. Despite being a grown woman, near 50 at that point I think, she still let Rávdná row, waiting for her to take them to shore. They could have died in that storm if not for Rávdná coming to her senses.
The character I loved most in this story was Rávdná. Talk about a powerful female, building her own house, making her own way in life despite others looking down on her, raising her daughter almost alone, taking care of her sister and so on and so forth. That house sounded marvelous by the way, all those colours and that happiness she conveyed by them.
I truly hope this fate does not come to anyone ever again.
Five stars from me :)
This entire review has been hidden because of spoilers.
February 8, 2025
Vacker, sorglig, gripande, drabbande.
Want to read
February 2, 2026Thank you to the University of Minnesota Press for the ARC! Super excited for this one.
Substack | Bookstagram | BookTok | BookTube | Bookshop.org Store | Libro.fm Bonus Offer
Substack | Bookstagram | BookTok | BookTube | Bookshop.org Store | Libro.fm Bonus Offer
February 6, 2025
Jag läste klart den här boken för snart en vecka sedan men har haft svårt att formulera mina tankar kring den – främst för att jag inte har så många? Far inte till havet är en ganska stillsam och oerhört vackert skriven berättelse om naturens roll i våra liv, att tillhöra olika generationer och om allt som inte sägs i en familj. Tyckte om att få vara med Iŋgá och Rávdná men upplevde en viss distans till dem hela läsningen. Elin Anna Labbas storhet ligger verkligen i hur naturen skrivs fram som en egen karaktär – skogen och vattnet talar både till karaktärerna och till läsaren.
"Rávdnás kärlek hade tagit så stor plats. Rávdná hade tyckt om det så intensivt och ingenting av det Ingå hade känt var lika starkt. Iŋgá hade istället gjort andra platser till sina, alla de fula platserna som hon visste att ingen annan tyckte om. Platser som bara var hennes. Hon skulle sakna stigen nere vid bäcken där det var smalt, stenigt och blött. Björkskogen ovanför huset där det alltid luktade snömögel efter vintern. Doften av sensommarskog och kråkbär. Björkarna som blivit snötyngda och krokiga som hon, en medelålders kvinna utan annan familj än sin mor."
"Rávdnás kärlek hade tagit så stor plats. Rávdná hade tyckt om det så intensivt och ingenting av det Ingå hade känt var lika starkt. Iŋgá hade istället gjort andra platser till sina, alla de fula platserna som hon visste att ingen annan tyckte om. Platser som bara var hennes. Hon skulle sakna stigen nere vid bäcken där det var smalt, stenigt och blött. Björkskogen ovanför huset där det alltid luktade snömögel efter vintern. Doften av sensommarskog och kråkbär. Björkarna som blivit snötyngda och krokiga som hon, en medelålders kvinna utan annan familj än sin mor."
January 13, 2026
Un ouvrage nécessaire qui permet de s’informer sur le peuple Sami que ce soit en ce qui concerne son histoire, mais aussi ses us et coutumes.
November 25, 2025
Mit diesem Roman habe ich mich literarisch zum ersten Mal mit den Sámi auseinandergesetzt und mit der Geschichte der Zwangsumsiedlungen im Zuge des Ausbaus der Wasserkraft in Schweden. Elin Anna Labba erzählt nicht nur vom Verlust einer Heimat, sondern auch die Geschichte ihrer eigenen Familie.
Sie wirft gesellschaftskritische Fragen auf: Wie werden indigene Völker marginalisiert und diskriminiert? Wie ökologisch ist die Zerstörung von Natur und Biodiversität im Namen der „grünen“ Energieversorgung wirklich? Und irgendwo geht es auch ums autarke Überleben in einer Gesellschaft, die dir zunehmend den Lebensraum entzieht während sie die daraus resultierende „Primitivität“ romantisiert.
Die Sprache ist kraftvoll, die Naturbeschreibungen überwältigend, und die Perspektive der drei Frauen macht die historische Dimension greifbar. Für mich ein wichtiges Buch, das nicht nur Wissen vermittelt, sondern auch Empathie weckt (ja, geheult hab ich auch).
Meiner Meinung nach hätte dieses Buch ein viel grösseres Echo verdient.
Sie wirft gesellschaftskritische Fragen auf: Wie werden indigene Völker marginalisiert und diskriminiert? Wie ökologisch ist die Zerstörung von Natur und Biodiversität im Namen der „grünen“ Energieversorgung wirklich? Und irgendwo geht es auch ums autarke Überleben in einer Gesellschaft, die dir zunehmend den Lebensraum entzieht während sie die daraus resultierende „Primitivität“ romantisiert.
Die Sprache ist kraftvoll, die Naturbeschreibungen überwältigend, und die Perspektive der drei Frauen macht die historische Dimension greifbar. Für mich ein wichtiges Buch, das nicht nur Wissen vermittelt, sondern auch Empathie weckt (ja, geheult hab ich auch).
Meiner Meinung nach hätte dieses Buch ein viel grösseres Echo verdient.
April 8, 2024
Vet inte ens hur jag kan uttrycka hur mycket den här boken drabbar. Grät och log och grät igen. Bara läs den.
Review of advance copy received from Netgalley
A quiet, haunting read that looks at how loss and displacement carry from mother to daughter through generations of Sámi women.
The writing and imagery do a great job of capturing the slow, ongoing violence of environmental and cultural erasure, and the endurance it takes to survive.
The prose is fairly simple, and the structure can feel fragmented at times, which occasionally pulled me out of the story. That may be a translation issue, but it also works? While I would have preferred a smoother flow, the disjointedness mirrors the book’s themes of displacement and disconnect (e.g. interrupted lives, fractured histories, stories passed down in pieces).
The writing and imagery do a great job of capturing the slow, ongoing violence of environmental and cultural erasure, and the endurance it takes to survive.
“The lake had crept closer in the night.”
“How many times can she drown and still breathe?”
“I don't want the money of the drowned.”
The prose is fairly simple, and the structure can feel fragmented at times, which occasionally pulled me out of the story. That may be a translation issue, but it also works? While I would have preferred a smoother flow, the disjointedness mirrors the book’s themes of displacement and disconnect (e.g. interrupted lives, fractured histories, stories passed down in pieces).
December 7, 2025
Tog lite tid att komma in i, vet inte om det berodde på mig som läste tre böcker samtidigt eller på boken, men när det väl var gjort tyckte jag om den! Fin och sorglig
July 25, 2025
En poetiskt skriven vinterbok på sommaren, inget för mig..
March 13, 2024
En bok som berör. Inte alls som jag förväntade mig dock vilket kanske gör att betyget blev 3/5 istället för 4/5. Tyckte det var svårt att placera var i tiden boken utspelade sig trots förkunskap om Altakonflikten (som inte nämns explicit vad jag kommer ihåg) vilket var synd. Älskade dock att Labba har tagit med naturen som en berättare.
EDIT: Nu när jag reflekterat mer tycker jag den är värd 4/5
EDIT: Nu när jag reflekterat mer tycker jag den är värd 4/5
January 12, 2025
Känns stressande att 2025s största läsupplevelse redan hänt.
May 19, 2025
Ich sag's gleich: ab der Hälfte des Buches habe ich nur noch geheult!
"Das Echo der Sommer" beschreibt die Zwangsumsiedlungen der Sami in den 1940er bis 1970er Jahren; die Hauptpersonen des Buches - Inga, Ravdna und Tante Anne - verlieren insgesamt viermal ihr Zuhause, ihre Habe und ihre Lebensgrundlage.
Die Samit ziehen mit ihren Rentierherden im Laufe eines Jahres von den Sommer- zu den Winterquartieren und wieder zurück. Sie folgen den Tierherden, die für sie die Jahreszeiten bilden und ihr Leben und Arbeiten bestimmen. Die Menschen leben in sogenannten Koten, runde oder eckige Behausungen, oft aus Holz und Zeltartig, bei den besser situierten gibt es auch ab und an bessere Fundamente oder gemauerte Wände.
Die Geschichte beginnt als Inga ein kleines Mädchen ist und das erste Mal erlebt, dass das steigende Wasser des Sees, an denen sie leben, ihr Zuhause vernichtet, weil durch den Bau eines Kraftwerkes der See gestaut wird. Die Mutter Ravdna und ihre Schwester Anne (Ingas Tante) versuchen so viel wie möglich zu retten, doch letztendlich geht das meiste verloren. Die Frauen bauen ihr Zuhause an einer höher gelegenen Stelle wieder auf, doch auch dort hat die Kote keinen Bestand.
Dieses Buch hat mich sehr berührt, obwohl die einzelnen Personen relativ flach bleiben und es zwischen den Kapiteln große Zeitsprünge gibt, teilweise bis zu 20 Jahren. Die Art und Weise wie man mit den Menschen dieser Gruppe umging, ist schwer zu ertragen. Im Buch werden die Samen eher als Touristenattraktion verstanden, über ihre Köpfe hinweg werden ihre Lebensräume immer weiter eingeschränkt, aber gleichzeitig verwehrt man ihnen den Zugang zu festem Besitz, Krediten und sogar Elektrizität, da man der Meinung ist, diese Menschen wären als Nomaden "minderwertig", sodass sie sich nicht niederlassen oder festen Besitz haben dürften. Auch in "Das Echo der Sommer" sitzen die Frauen zwischen allen Stühlen - immer wieder verlieren sie alles, aber etwas beständiges dürfen sie sich nicht (auf)bauen. Letztendlich macht aber auch der Fortschritt nicht Halt: Inga fängt als junge Erwachsene an, im Kraftwerk zu putzen, sodass sie sich ein bisschen Geld verdienen kann, bleibt aber bis zum Schluss der Geschichte im großen Pool der Kollateralschäden, während ihre Tante Anne ihren eigenen, sehr traurigen Ausweg wählt, und die Mutter, nach einem Leben voller Entbehrungen und Protest, mit den Anfängen einer Demenz in einer Seniorenabsteige untergebracht wird, in der sie bald an Altersschwäche stirbt.
Eine sehr berührende Geschichte mit zwei kleinen Mängeln: zum Einen die relativ flachen Charaktere und zum anderen viele wörtliche Rede und Bezeichnungen in der Sprache der Sami. Da hätte ich mir eine Art Glossar oder Ähnliches gewünscht. Aber ansonsten eine klare Leseempfehlung!
"Das Echo der Sommer" beschreibt die Zwangsumsiedlungen der Sami in den 1940er bis 1970er Jahren; die Hauptpersonen des Buches - Inga, Ravdna und Tante Anne - verlieren insgesamt viermal ihr Zuhause, ihre Habe und ihre Lebensgrundlage.
Die Samit ziehen mit ihren Rentierherden im Laufe eines Jahres von den Sommer- zu den Winterquartieren und wieder zurück. Sie folgen den Tierherden, die für sie die Jahreszeiten bilden und ihr Leben und Arbeiten bestimmen. Die Menschen leben in sogenannten Koten, runde oder eckige Behausungen, oft aus Holz und Zeltartig, bei den besser situierten gibt es auch ab und an bessere Fundamente oder gemauerte Wände.
Die Geschichte beginnt als Inga ein kleines Mädchen ist und das erste Mal erlebt, dass das steigende Wasser des Sees, an denen sie leben, ihr Zuhause vernichtet, weil durch den Bau eines Kraftwerkes der See gestaut wird. Die Mutter Ravdna und ihre Schwester Anne (Ingas Tante) versuchen so viel wie möglich zu retten, doch letztendlich geht das meiste verloren. Die Frauen bauen ihr Zuhause an einer höher gelegenen Stelle wieder auf, doch auch dort hat die Kote keinen Bestand.
Dieses Buch hat mich sehr berührt, obwohl die einzelnen Personen relativ flach bleiben und es zwischen den Kapiteln große Zeitsprünge gibt, teilweise bis zu 20 Jahren. Die Art und Weise wie man mit den Menschen dieser Gruppe umging, ist schwer zu ertragen. Im Buch werden die Samen eher als Touristenattraktion verstanden, über ihre Köpfe hinweg werden ihre Lebensräume immer weiter eingeschränkt, aber gleichzeitig verwehrt man ihnen den Zugang zu festem Besitz, Krediten und sogar Elektrizität, da man der Meinung ist, diese Menschen wären als Nomaden "minderwertig", sodass sie sich nicht niederlassen oder festen Besitz haben dürften. Auch in "Das Echo der Sommer" sitzen die Frauen zwischen allen Stühlen - immer wieder verlieren sie alles, aber etwas beständiges dürfen sie sich nicht (auf)bauen. Letztendlich macht aber auch der Fortschritt nicht Halt: Inga fängt als junge Erwachsene an, im Kraftwerk zu putzen, sodass sie sich ein bisschen Geld verdienen kann, bleibt aber bis zum Schluss der Geschichte im großen Pool der Kollateralschäden, während ihre Tante Anne ihren eigenen, sehr traurigen Ausweg wählt, und die Mutter, nach einem Leben voller Entbehrungen und Protest, mit den Anfängen einer Demenz in einer Seniorenabsteige untergebracht wird, in der sie bald an Altersschwäche stirbt.
Eine sehr berührende Geschichte mit zwei kleinen Mängeln: zum Einen die relativ flachen Charaktere und zum anderen viele wörtliche Rede und Bezeichnungen in der Sprache der Sami. Da hätte ich mir eine Art Glossar oder Ähnliches gewünscht. Aber ansonsten eine klare Leseempfehlung!
January 7, 2026
Bewegende Geschichte basierend auf Tatsachen. Seit ich im letzten Jahr viel über den Umgang der schwedischen Regierung mit der indigenen Bevölkerung der Sámi gelernt habe, las ich gezielt Literatur zum Thema systematische Unterdrückung, Kolonialisierung, Zwangsassimilierung und Menschenrechtsverletzungen in Skandinavien - speziell in Lappland. Die Autorin zeichnet in ihrem Roman das Leben von Frauen nach, die ihrer traditionellen Lebensweise systematisch und ohne Rücksicht beraubt werden. Bedrückend und traurig, kein feelgood Lesestoff. Dennoch ein großartiges Werk mit absoluter Leseempfehlung meinerseits.
July 19, 2024
Sorg och smärta, så långt in att det inte går att värja sig för. Elin Anna Labbas bok är översatt till svenska, men behåller hennes underbara flöde i språket, som hon bär med sig i sitt berättande. Jag hade turen att träffa och lyssna till henne under ett författarbesök på mitt bibliotek.
Hjärtskärande.
Att jag också växt upp vid en sjö som inte är en sjö, en uppdämd reservoar, gör att naturens avskalning, väderomställningarna och onaturlighteten i sjön klingar extra djupt. "Nu blåser det på storsjön" var något farfar kunde säga när vinden vände och vi låg skyddade. Och sjön vågar. Men sjön och vattnet i sig är inte ont, det har jag aldrig känt. Vattnet är.
Hjärtskärande.
Att jag också växt upp vid en sjö som inte är en sjö, en uppdämd reservoar, gör att naturens avskalning, väderomställningarna och onaturlighteten i sjön klingar extra djupt. "Nu blåser det på storsjön" var något farfar kunde säga när vinden vände och vi låg skyddade. Och sjön vågar. Men sjön och vattnet i sig är inte ont, det har jag aldrig känt. Vattnet är.
January 6, 2025
Så mörk och undangömd del av Sveriges historia. Tragisk och gripande, starka karaktärer och en berättelse om relationer mellan kvinnor i ett mini-matriarkat.
Ganska seg början, trots att det nog var tvunget att vara så för att man ska fatta allt och för att det ska göra ännu mer ont senare. Boken kommer igång på riktigt vid andra halvan, då blir den riktigt spännande och med en närvaro som aldrig släpper.
I bakgrunden finns hela tiden vattnet, som ter sig olika beroende på vilken form den tar.
Boken är också en kärleksförklaring till naturens egna existensberättigande, som viktig i sig själv, istället för en resurs som kan exploateras tills inget finns kvar.
Ganska seg början, trots att det nog var tvunget att vara så för att man ska fatta allt och för att det ska göra ännu mer ont senare. Boken kommer igång på riktigt vid andra halvan, då blir den riktigt spännande och med en närvaro som aldrig släpper.
I bakgrunden finns hela tiden vattnet, som ter sig olika beroende på vilken form den tar.
Boken är också en kärleksförklaring till naturens egna existensberättigande, som viktig i sig själv, istället för en resurs som kan exploateras tills inget finns kvar.
November 11, 2025
Var, rolig og sterk, med nydelige beskrivelser av naturen, og vonde beskrivelser av hvordan vannet stiger på grunn av demninger og kraftutbygging. Boka er nydelig skrevet, den kommer til å sitte i lenge.
Og hvis man ikke blir sint av å lese denne, er det noe galt. For utslettelsen av samenes kultur og tradisjoner er et folkemord, og denne boka viser hvilken pris mange samer måtte betale.
Og hvis man ikke blir sint av å lese denne, er det noe galt. For utslettelsen av samenes kultur og tradisjoner er et folkemord, og denne boka viser hvilken pris mange samer måtte betale.
August 9, 2025
Very beautiful but also very harsh. It’s sad how much beauty and life has been destroyed in the name of progress. It makes you think that somewhere along the way we lost perspective of what life should be about.
April 6, 2024
En fin berättelse, men jag upplevde det som svårt att ta mig in i språket.
April 21, 2024
Så vakkert og sårt skrevet. Den beste boka jeg har lest så langt i år🥰
did-not-finish
May 17, 2024Inte en bok för mig. Inte just nu i alla fall, kanske någon gång framöver.
October 16, 2025
A book for everybody who still believes Scandinavia is a liberal bullerby
October 22, 2025
Elin Anna labba skriver så varje ord är viktigt och varje ord är perfekt och noga utvalt. personporträtten är så levande. Men aj, den visar hur maktlös en kan känna sig. jag hatar staten och bolagen
January 3, 2026
Jag tyckte inte om den alls inledningsvis, men den växte. Ett torrt språk, men med stora känslor i botten.
January 23, 2026
Ruotsiksi lukeminen on välillä haastavampaa kuin sitä osaa ajatella. Tätä lukiessa enimmäkseen toivoin että saisin lukea suomeksi.
March 23, 2025
Väldigt dyster, lite långsam. Intressant.
July 16, 2025
3.5/4⭐️
Displaying 1 - 30 of 84 reviews