Gregorius

Gregorius & Helga #1

by Bengt Ohlsson, Margaret Atwood (Afterword), Silvester Mazzarella (Translator)

“Both a riveting novel on its own merits and an astonishing gloss on an earlier masterpiece.”―Margaret Atwood Bengt Ohlsson, one of Sweden’s most successful young writers, has responded to the classic Doctor Glas with Gregorius , which is the voice of Pastor Gregorius over the course of what could be his last and fateful summer. Gregorius is a rancorous, malodorous, and unattractive figure married to a girl young enough to be his granddaughter. But his sense of his own mortality, of his personal inadequacy, and his tenuous hold on happiness are uniquely absorbing and haunting. It is a compelling study of loneliness, longing, and the nature of love, the desires that bring people together and the fears that keep them apart.

Genres: Fiction, Historical Fiction, Sweden, Swedish Literature, Novels, Literary Fiction, Roman

432 pages, Hardcover

First published October 22, 2004

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 5 out of 5]

Tänk att det kan vara så spännande att följa en gammal prästgubbes inre monolog över 400 sidor, men när Bengt Ohlsson skrivit den så är det just det. Jag älskar det här. Jag älskar verkligen inte Gregorius, även om Ohlsson ibland lyckas få mig att känna med honom så tänker jag att han är en sjukligt självupptagen empatistörd mansjävel som tycker synd om sig själv och som dessutom är pedofil.
Vill nu läsa om Dr Glas.

[Bettie · Rating 2 out of 5]

Description: Bengt Ohlsson, one of Sweden’s most successful young writers, has responded to the classic Doctor Glas with Gregorius, which is the voice of Pastor Gregorius over the course of what could be his last and fateful summer. Gregorius is a rancorous, malodorous, and unattractive figure married to a girl young enough to be his granddaughter. But his sense of his own mortality, of his personal inadequacy, and his tenuous hold on happiness are uniquely absorbing and haunting. It is a compelling study of loneliness, longing, and the nature of love, the desires that bring people together and the fears that keep them apart.

To Helena

Preface by Margaret Atwood

Opening: After the evening meal Helga says she's thinking of going for a walk. Meanwhile, Märit's busy clearing the table. I think I can see something change in Märit's tired, yellowish face, like when a blind goes up.

It's not long since they moved here, from some hole in Västergötland."

[Sara · Rating 3 out of 5]

Det är inte en dålig bok, bara väldigt mycket sämre än Doktor Glas.

[Vilvery · Rating 5 out of 5]

Precis som Doktor Glas gjorde den här boken stort intryck på mig och jag tyckte paradoxalt nog att den var otroligt spännande (man vet ju vad som händer i slutet om man läst Doktor Glas). Jag hade svårt att lägga ner boken och den fanns ständigt i mina tankar när jag inte läste i den, vilket trots allt inte händer så ofta med böcker.

Man kan diskutera i det oändliga huruvida det är "rätt" att den här boken överhuvudtaget skrivits eftersom den på många sätt tar udden ur Doktor Glas. I Doktor Glas spelar det ju egentligen ingen roll om Gregorius verkligen är en ond människa eller inte, om Helga berättar sanningen för Doktor Glas eller inte. Det är doktorns upplevelser och betraktelser som spelar roll. När någon tar på sig att tala om hur det "verkligen" var börjar man automatiskt jämföra de olika historierna och Doktor Glas måste plötsligt leva upp till en massa krav på trovärdighet gentemot Gregorius vilket dels känns orättvist och dels lite synd eftersom det var helt andra saker som gjorde den till en fantastisk bok.

Dessutom gör den här boken att man verkligen längtar efter och behöver en tredje bok skriven ur Helgas perspektiv. Efter att plötsligt ha blivit grundligt beskriven ur två stycken hagalna mäns synvinklar förtjänar hon en egen röst. Därför måste jag givetvs också läsa Helgas offer.

Hur som helst, om man ser till boken som sådan tycker jag verkligen att den är väldigt bra. Den är inte lika knivskarp och koncis som Doktor Glas, det handlar mer om att skildra ett levnadsöde än att skildra samhället och livet. Ändå var den full av intressanta betraktelser och tankegånger, reflekterande snarare än cynisk och smart. Men ändå väldigt träffande. Jag verkligen älskade att läsa om relationen mellan Gregorius och Helga (här får jag en helt annan och betydligt mer negativ bild av Helga än i Doktor Glas). Det är framför allt med den relationen som ram som Gregorius framstår som en välvillig och ensam men ändå på något sätt samvetslös människa. Jag älskade att läsa om honom.

Boken är ordrik och fyllig vilket på något sätt matchar dess huvudperson (åtminstone fylligheten), språket en fröjd att läsa, scenerna skickligt arrangerande. Dock upplevde jag att den framemot slutet började att upprepa sig själv en aning. Efter att Helgas otrohet uppdagas (det framgår av bokens baksidetext att Helga bedrar sin man, därför kan jag skriva det här utan att avslöja för mycket) är det väldigt mycket samma känslor som ältas som man redan tagit del av och boken känns inte alls lika driven vilket är ett stort minus.

Pastorns upplevelser i Porla hade jag också svårt för. Det fungerar på flera sätt inte speciellt bra ihop med den bild jag hade fått av Gregorius och känns överhuvudtaget ganska osannolikt och dessutom ointressant. Välskrivet, förvisso, men det är allt. Därför blir det bara fyra stjärnor. Det hindrar dock inte det faktum att Gregorius berörde mig djupt, troligtvis rentav mer än Doktor Glas även om jag ändå tycker att Doktor Glas var bättre.

Edit 27/2 2017: Betyget är numera (sedan ett par år tillbaka) en femma då boken vuxit i mitt minne. Trots att den tappar lite i slutet är den verkligen fantastisk. C'est tout.

[Per Ljung · Rating 1 out of 5]

What started out as a fascinating concept, depicting the priest’s perspective of the more famous tale of Doctor Glas, turned into a real snoozefest. Some stories in here are somewhat interesting, in particular his meetings with Glas, and his relation to his wife Helga. Perhaps these are highlights merely since Doctor Glas has in a more elegant way already written about these, and therefore it is easier to be intrigued by. Details that go beyond this are quite interesting though, and towards the end I am just longing for the priest to die so I can move on with my life.

Perhaps if it had been more compact in its storytelling, it could have been a banger, even though the writing isn’t on the same level as that of Söderberg’s in Doctor Glas.

[Eva · Rating 3 out of 5]

Övermäktig inre monolog, överfylld av liknelser. Gav inget andrum för mig som läsare att tolka. Därför mycket ansträngande att läsa. Tror inte på helheten, inte som en koppling till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, Där Gregorius är prästen. Denna roman ger prästens synvinkel. Men jag köper inte den delen. Då hade romanen varit bättre utan koppling till den äldre romanen.
De sista hundra sidorna är bäst i Gregorius. Om man orkar läsa så långt.

[Anna Björklund · Rating 4 out of 5]

Jag har inte läst Doktor Glas och jag vet inte om det var en för- eller nackdel för boken, men jag tyckte om Gregorius dubier och tankar. Oerhört självgod och gubbsjuk men ändå intressant karaktär.

[Elza (Elzasbokhylla) · Rating 3 out of 5]

Jag älskar inte boken men jag hatar den inte heller. Det är en intressant läsning och medan Gregorius går igenom sin egen existens, barndom och livsöde får vi lära känna flera sidor av honom, inga som jag personligen skulle säga är till hans fördel men ändå olika.

I sin roman “Doktor Glas” från 1905 presenterade Hjalmar Söderberg en av den svenska litteraturens mest avskyvärda gestalter. Pastor Gregorius beskrivs som liderlig, hycklande och inskränkt. I Bengt Ohlssons Gregorius berättar pastorn själv om det som ska komma att bli hans sista sommar, och hans gestalt får ett helt annat liv.

Även om det är en fascinerande läsning kan jag inte låta bli att känna mig rätt uttråkad ibland. Gregorius liv och livssyn berör mig inte då jag är hans raka motsats. Om han fanns i verkligheten skulle vi inte ha kommit bra överens, vi skulle nog inte ens ha tyckt om varandra. Inget som egentligen stör mig, tvärtom, berättelsen känns mer spännande då vi är så olika men det blir också otroligt långtråkigt ibland.

Boken är välskriven och jag kommer på mig själv att njuta mer av språket än av själva berättelsen. Jag hade nog inte gillat den lika mycket om jag inte hade läst “Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg precis innan. Det är minnena från grundhistorien som gör att det även känns spännande att läsa Gregorius. Det är scenerna jag känner igen från “Doktor Glas” som jag längtar efter, sedan slutet. Jag var nyfiken på hur Ohlsson skulle formulera slutet, pastorns sista timme i livet som gjorde att jag faktiskt orkade läsa klart boken.

Berättelsen är också väldigt filosofisk, trots att Gregorius livssyn inte passar mig kunde jag ändå skymta en del klokskap som jag tog till mig. Det som jag däremot snabbt blev mätt på var de religiösa tankarna och ideérna, det var inget för mig.

[Carl Sjölin Fagerlind · Rating 3 out of 5]

Förmänskligar den pastor Gregorius? Ja, det lyckas den med.
Är våldtäckt, grooming, och att allmänt vara ett ärsle mot alla nära dig okej bara för att ingen älskar dig? Nej.
Förtjänade Gregorius att dö? Nej.
Har han min sympati? Nej.
Börjar dessa frågor och svar bli överspelat? Ja.

[anna carlson · Rating 4 out of 5]

jag var tveksam i början – inte på grund av konceptet utan språket, som jag tyckte bröt något mot tidskontexten – men tyckte i synnerhet att den inre monologen var fängslande och tänkvärd i bokens andra halva. jag finner kanske fortsatt en viss diskrepans mellan söderbergs stockholm och ohlssons, men det var tillräckligt intressant för att jag skulle kunna ha överseende med det i läsningen. är fortsatt inget stort fan av nya berättelser i samma berättelseuniversum (kanske för att jag har oerhört svårt för autofiktionen som sådan, och i synnerhet för fiktionaliseringen av verkliga historiska personer), men eftersom gregorius i själva doktor glas är ett så fullkomligt tomt skal och ohlsson lyckas bygga upp en beundransvärd spänning mellan prästens yttre och inre, skaver det inte att ohlsson fiktionaliserar en annan författares karaktärer fullt så mycket som jag förväntat mig.

[Sanna · Rating 3 out of 5]

En bra skildring av en människa som tycks vara som människor är mest, både lite god och lite ond. Några tänkvärda betraktelser. Att det skulle vara Gregorius från "Doktor Glas" som skildras känns inte övertygande för mig, men å andra sidan är det länge sedan jag läste den och minns föga. Jag kanske hade gillat Ohlssons roman mer utan denna litterära bundenhet? Slutligen tycker jag inte att "Gregorius" bär sin längd.

[Dorien · Rating 5 out of 5]

Bengt Ohlsson heeft een zeer knap stukje werk afgeleverd, en ook Geri de Boer (vertaling) heeft zijn (haar?) beste beentje voor gezet, voor zover ik dat kan inschatten. Mooi geschreven, zonder hoogdravend of TE psychologisch te worden.
Je leert dominee Gregorius erg goed kennen. Geen sociaal vaardige of aantrekkelijke man, maar zo afstotelijk als hij in Dokter Glas kennelijk wordt afgeschilderd is hij echt niet. Een heel gewoon mens, zoekende, met veel twijfels en vragen.

Het nawoord van Bengt greep me behoorlijk aan, hij beschrijft hoe hij door het elke keer weer herlezen van Dokter Glas steeds nieuwsgieriger werd naar Gregorius, en dat dat hem uiteindelijk heeft doen besluiten een boek over de dominee te schrijven. Hij besluit het nawoord met een alinea over zijn verdriet toen hij (weer) afscheid moest nemen van Gregorius, omdat hij door zijn eigen boek te schrijven stiekem hoopte dat Gregorius het zou overleven. De manier waarop hij dit uitlegt is indrukwekkend.

Ik zou zooo graag zes sterren geven.

En bij deze een dikke zoen voor degene van wie ik dit prachtige boek heb gekregen!

[Amanda · Rating 2 out of 5]

I think this book is better read together with Dr. Glas and not as a standalone novel.

I'm not sure if the author was really trying to portray Gregorius in a sympathetic, human way and not as the repulsive pastor described in Dr. Glas or not. He made Gregorius seem like a pathetic lonely man 80% of the time, but then he added in uncomfortable scenes where Gregorius truly acted like a monster. Besides Gregorius, a lot of the other characters were also transformed from one-dimensional figures in Dr. Glas to fuller but dislikable roles. Reading about them left a bit of a distaste in my mouth. Maybe that's what the author was going for idk.

[Josefina Bengtsson · Rating 2 out of 5]

Stundvis en väldigt vacker berättelse men ibland lite för trög för min smak. Jag är också övertygad om att jag hade uppskattat boken mer om den var helt fristående. Karaktärerna överensstämmer inte i de båda böckerna. Medan Doktor Glas är en tydlig samhällssatir är Gregorius en lång poetisk inre reflektion. Två genrer som tyvärr blir en konstig kombination.

[Sara Arneberg · Rating 1 out of 5]

Wouldn't recommend

[Saga · Rating 3 out of 5]

”Jag borde känna tacksamhet, jag borde känna lycka. Ändå kan jag inte sitta inför Gud utan att vika undan med blicken, och böja mitt huvud i skam.
På sistone har jag börjat undra, om det är möjligt att leva ett helt liv utan att vara delaktig i det. Och ens liv står där, som ett par skor i hallen, och kommer aldrig till användning.
Det måste vara därför jag inte kan förmå mig att lyfta blicken. Gud har satt fram skorna till mig. Tålmodigt, år efter år, hela tiden i en ny storlek, så att jag bekvämt ska kunna kliva i dem och ge mig ut i världen och möta människorna i den.
Men mina fötter vill inte på några villkor ner i de där skorna.
Jag förstår inte varför. Jag kan inte minnas att jag någonsin har försökt att sätta dem på mina fötter. Ändå beter jag mig som om jag en gång har försökt, men att det var en sådan fasansfull upplevelse att jag hellre dör än att försöka igen.
Någonstans finns förklaringen. Någonstans ligger hemligheten förborgad. Men jag kommer inte åt den.
Och det där att jag ’hellre dör än att försöka igen’… för varje minut, för varje dag och år som passerar, förlorar det lite av sin prägel som ett kraftfullt talesätt, och träder ftam som en enkel realitet. Snart kommer jag att vara död. Och jag tycks bergfast övertygad om att det inte är mitt eget liv som jag ser rinna i väg, utan någon annans.”

[Alexandra · Rating 3 out of 5]

Doktor Glas och Gregorius är två olika böcker där Gregorius nog slår sig bättre ur ”roman”-synpunkt; samtidigt som de är besläktade vad gäller de inre monologerna.

Gregorius tar rygg på tankeströmmarna men inte i samma dagboksform - däremot är dessa varken lika ”fräscha” i bemärkelsen unika eller roliga - doktor glas är nämligen ironiskt kul på sina ställen vilket jag inte riktigt tycker Gregorius är.

Bild av att han ska vara en snäll drummel - men samtidigt skildras som en person som blir kåt på en 12-åring och inte var kär i sin första fru 🙃

Också män som skriver kvinnor att en 12 åring skulle inse vilken makt hon har över män när hon står och betraktar sin nya kropp….hmm dålig bismak.

Lydia pratar han knappt om när han pratar om att han kanske skulle mått bättre om någon hemma välkomnade honom glatt….

Också att vissa delar inte fångas upp. Ex verkar denna Gregorius inte alls ha bacillskräck eller ha något emot sparvar på bordet.

Men nu var det mer kritiken - tycker samtidigt den är kul att läsa men kommer inte över motviljan mot huvudpersonen. Också sen i hans relation till Anna och vilken fegis han är. Men! Boken får mig att tänka och det är bra i sig. 3,75

[Matilda · Rating 3 out of 5]

3.5, för den här tyckte jag om ändå (gustaf också). Toppenbok om man är supersugen på att ge sig in i en riktigt gubbig gubbes självupptagna skalle...! Skoja. Eller alltså. Gubbigheten är påtaglig, men här är det liksom positivt – Gregorius är förmänskligad på ett mycket imponerande sätt av Ohlsson. Han är ensam, självklart vidrig, stundvis älskvärd, stundvis förkastlig, stundvis väldigt kär. Knäpp? Det finns många lager på löken som är Gregorius för det är så som Människan är. Hela boken känns nästan som ett test där läsaren ska försöka motstå att tycka till om huvudkaraktären, för tycker man för mycket orkar man inte läsa vidare.

Jag vaggas in i texten, tempot och stilen. Men mot slutet känns den ändå alldeles för lång. Efter så många sidor är det svårt att inte tröttna på gubben, och det blir oerhört kämpigt att "klara testet". Slutet skakar dock om. Även om man vet precis hur det ska komma.

Läsvärd! Sugen på att läsa Helga!

[Malin · Rating 3 out of 5]

2,5
Det här har känts som den längsta läsningen på länge. Berättelsen har rört sig framåt, men det har gått långsamt så långsamt. Och ärligt talat, över 400 långsamma sidor är en utmaning som inte riktigt var för mig. Har längtat efter att göra andra kulturella saker än att läsa den här boken. Samtidigt skulle jag inte säga att den är dålig, för jag anar dess storhet och språket har ändå något i sig som jag gillar. Jag kan inte minnas att jag tidigare känt mig så ambivalent om en bok jag har läst, men det finns en första gång för allt, så klart.

[Sarah · Rating 4 out of 5]

Bengt Ohlssons gestaltning av Pastor Gregorius fascinerade mig - han är liksom en hel människa med många olika sidor, känslor och tankar, vilket för mig gav karaktären stor trovärdighet. Mkt intressant när man jämför med gestaltningen av honom ur Doktor Glas synvinkel! I början av boken var jag därför övertygad om att jag skulle avsky Gregorius men den bilden förändrades sida för sida.

Lyssnade på ljudboksversionen och Johan Rabaeus läste otroligt bra!

[Alice Nylander · Rating 3 out of 5]

Bengt Ohlsson gör en alternativ skildring ur pastor Gregorius perspektiv i den klassiska romanen "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg. Väldigt intressant att ta del av, särskilt när det inte var så länge sedan man läste "Doktor Glas". "Gregorius" bidrar med ett annorlunda perspektiv.

[Samuel Stener · Rating 2 out of 5]

Tog den i vår bytesbod då jag minns att den var hypad när den kom. Ändå kul koncept att ge en ganska platt sidokaraktär lite mer djup och syfte bakom sina fortfarande ganska shitty handlingar. Dock blir just det där grävandet bokens fall; det blir aldrig jätteintressant att höra varför Gregorius gör som han gör.

[Wilmer · Rating 3 out of 5]

Intressant! Pastor Gregorius är onekligen en intressant karaktär som gång på gång försöker förstå livet och kärleken men samtidigt också gång på gång beter sig som ett rövhål. Jag gillade hans storyline i Porla dock, men synd med det som händer efter men där var väl författaren lite fast så att säga. Denna var ungefär lika bra som Glas imo

[Aron Modig · Rating 4 out of 5]

Genialt.

[Anders Demitz-Helin · Rating 2 out of 5]

Of course interesting to read this very good idea of a book, that also has been partly saluted. Inspired by the swedish classic Dr Glas by Hjalmar Söderberg. A writer that wants to take one of the characters perspective and fantasise.

And its a well told story, but not very interesting or probable. The murdered priest is portrayed to clever to not understand very early on that his very young wife very much would prefer to have him as a father.

[Cecilia · Rating 3 out of 5]

Att läsa Gregorius förutsätter att man läst Doktor Glas. Jag imponeras i början av att känna igen exakta tillfällen och händelser ifrån Doktor Glas och att få uppleva dem ur ett annat perspektiv. Det är verkligen intressant att se saker och ting ur en annan människas perspektiv. Jag förundras över idén och modet att våga skriva om Hjalmar Söderbergs litterära figurer. Jag kittlas av att få ta del av pastorns perspektiv och jag väntar absurt nog hela tiden på att få veta slutet just ur det perspektivet. Men på vägen dit tycker jag att boken inte håller helt och hållet då det inte känns 1800-tal längre och det blir lite för stora avsteg från igenkännandet av boken Doktor Glas. Jag tänker mycket på vad Hjalmar Söderberg själv skulle sagt och drömmer om en diskussion mellan Söderberg och Ohlsson om de olika vinklingarna i dessa två böcker.

[Anneli Waara · Rating 4 out of 5]

Ett fantastiskt porträtt av en tragisk kärlekssökande pastor Gregorius, starkt självmedveten men sökande i varje stund. Bengt Ohlsson lyckas verkligen komplettera Söderbergs Doktor Glas med sitt porträtt. Mindre livsfilosofisk och mer navelskådande men med ett språk som om författaren vore fr Söderbergs samtid i sin levande detaljrikedom.

[Julia Jarlbäck · Rating 3 out of 5]

Som läsare slits jag mellan bilden av den avskyvärda Gregorius från "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg, och den oförstådda ensamma offret Gregorius. En intressant synvinkel.

[Nathalie · Rating 5 out of 5]

In het boek Gregorius wordt het beeld dat we van Dokter Glas kregen van de dominee en het vijandbeeld zoals door Söderberg beschreven, totaal omvergeblazen. De auteur Bengt Ohlsson (1963) zet deze dominee namelijk als een over zijn roeping en de liefde twijfelende 56-jarige heel menselijk neer, door hem een heel eigen leven te geven en zelfs zijn eigen liefdesaffaire. Hij wordt niet afgeschilderd als een afstotend lelijke man, maar een gewone weliswaar niet echt aantrekkelijke wat corpulente vijftigplusser.

Hartbrekend boek

Ook dit boek is geschreven in dagboekvorm vanuit het perspectief van Gregorius. Uiteraard komt het feitelijke verhaal van Dokter Glas er in terug, maar in een groot deel van het boek speelt deze dokter eigenlijk een bijrol. Ik moet toegeven dat ik het een lastig boek vond in het begin door de vele beschrijvingen, maar naarmate dat de dominee meer meemaakt en hoe hij reageert in situaties die we herkennen uit de Dokter Glas-‘versie’, wordt het boeiender en zeker het laatste deel waarin hij de liefde vindt, vond ik bijna hartbrekend. Het boek zit vol met prachtige zinnen. Prachtige stukken tekst zitten er in deze roman, bijvoorbeeld over het geloof van Gregorius en hoe hij zijn verhouding met God ziet:

“Maar mijn gedachten klampen zich aan me vast. Ze worden tot aanklachten, ze roepen me toe dat ik een bedrieger ben, dat ik mijn toevlucht tot God heb genomen om de liefde te leren als huiswerk, een formule die je in je hoofd zou kunnen stampen en opdreunen; dat ik me heb verdiept in rituelen, in verhandelingen en verhalen over liefde om niet in mijn eigen hart te hoeven kijken, en dat ik met veel stampij en met plechtig galmende woorden vergeefs heb geprobeerd de leegte daarbinnen te vullen.”

Uitstekend voor- en nawoord

Ook de personages zijn psychologisch heel sterk uitgewerkt. Zonder te ingewikkeld te worden ook, want deze worden doorheen de roman gewoon heel duidelijk neergezet. Dit is ook een veel dikkere roman dan Dokter Glas, die voorafgegaan wordt door een prijzend voorwoord van de internationaal vermaarde schrijfster Margaret Atwood die ingaat op het genre romans die ‘verguisde personages uit klassiekers’ gaan vermenselijken en uit hun standpunt een antwoord gaan bieden op hun voorlopers.

Daarnaast is er een nawoord van de auteur zelf, waarin Ohlsson uitlegt hoe hij door meermaals Dokter Glas te hebben gelezen, zo nieuwsgierig naar dominee Gregorius werd dat hij zelf een boek over hem wou gaan schrijven. En waardoor wij, de lezers, nu via een nieuw perspectief naar dit verhaal kunnen kijken. Ohlsson schrijft ook in zijn nawoord dat hij altijd hoopt dat Gregorius zijn boek toch zal overleven, ook al weet hij beter. En toch heeft hij een buitengewone erkenning aan dit personage gebracht, en hiermee aan Söderberg zelf uiteraard.

Aangrijpend en favoriet boek!

Dit boek greep me bij het slot uiteindelijk zo aan, en ik vond het afwisselend zo benauwend en hartverwarmend dat ik het zelfs meer sterren gaf dan het origineel: 5 sterren. En een plaatsje bij mijn favorieten! Ik was wel blij dat ik het in de Nederlandse vertaling gelezen heb zodat ik alle nuances ook het best kon begrijpen. Dit boek won in 2009 de Augustprijs, de hoogst aangeschreven prijs voor de Zweedse literatuur.

                                                                           

[Pontus Ridderstedt · Rating 3 out of 5]

Att sno ett Söderbergkaraktär med syfte rentvå dessa från schablonbilden och göra en bestseller av det hela har gjorts förut (För Lydia av Gunn-Britt Sundström som bygger på den Den allvarsamma leken ur ett kvinnligt 60-talsperspektiv). Detta kan man naturligtvis diskutera det etiska och litterärt riktiga i, men förhoppningsvis får fler läsare att upptäcka Sveriges bäste författare och gamla läsare upptäcker Söderbergs överlägsenhet gentemot de litterära bovarna.
Dock tar Ohlsson i denna bok upp en del intressanta följdfrågor ur ursprungsromanen, även om i lite ofokuserad form. Hursomhelst handlar ursprungsromanen Doktor Glas (1903) om doktorn med samma namn som blir inblandad i sina patienters, prästen Gregorius och hans fru Helgas, privatliv. Frun har fått avsmak av sin äktaman och ber läkaren komma med några medicinska anledningar att slippa samvaro med sin man. Doktorn, som också har djupaste avsmak för den fula liberalteologiska prästen är också förälskad i prästfrun, har också egna planer och leker med tanken att döda Gregorius, som han ser som en avsmak för människosläktet. Tillsammans med poetisk avskalat språk, vacker stockholmsskildring och doktorns förförande sociopatiska person gör det till Sveriges bästa och mest störande bok någonsin.
Ohlsson försöker också göra en poetisk stockholmsskildring med en central personlighet. Scenerna med ursprungsromanen är tagna ord för ord, men omfånget är betydligt större nu, där prästens tillbakablickar och poetiska blickar på Stockholm blir huvudpoängen. Det är ofta dessa partier som boken faller på, då dessa är ganska intetsägande, då de inte säger något om prästens personlighet, något Söderberg däremot behärskade till fullständighet. Detta gör boken synnerligen babblande utan sammanhang och fördjupning.
Det som dock kommer fram som försvar till titelpersonen, där han beskrivits av doktor Glas, som en fläskig ful pratmakare och hycklare till präst, är ett försök till gestaltning av den stora osäkerhet och svaga självförtroende som prästen själv försöker undvika att tänka inför sig själv och för andra. Upprätthållandet av prästrollen över sin församling och fadersrollen ovanför sin hustru verkar dock föga framgångsrikt, även om prästen hellre blundar än ser sitt misslyckande; något hans egen otrohetshistoria i boken vittnar om. Doktor Glas är då en apologetik för övermänniskan, med ganska störande resultat, och Gregorius blir ett försvar för medelmåttans rätt att leva ärligt och gott, i med och motvind. Skillnaden mellan två sekler eller, var och en provocerande för sin tid?
Väntar nu för övrigt på boken om Helga, Glas kärlek och Gregorius fru. Också en sak som Ohlsson lyckas med, hos Söderberg är hon bara mystisk och vacker, här är hon manipulerande gentemot alla iblandade och olycklig med sig själv. Känns som seklet ännu är för ungt för en sådan person.