What do you think?
Rate this book
Tutkielma inhimillisestä käyttäytymisestä
Ruotsin kiinnostavimman nykykirjailijan viiltävän tarkka tutkielma ihmiselämästä kulttuurisotien ja hyvesignaloinnin aikakaudella.
Lena Anderssonin novellikokoelmassa naiset etsivät rakkautta ja hyväksyntää, tarkkailevat itseään ja toisiaan, kaipaavat ja toivovat. He kuuntelevat tarkasti sitä mitä ei sanota ymmärtääkseen sen, mitä sanotaan. Teoksen novellit solmiutuvat yhteen ja kohtaamme niiden henkilöt yhä uusissa rooleissa. Tunnelmat vaihtuvat Kieslowskin moraliteettien maailmasta Solsidanin herkullisen ilkeään komiikkaan. August-palkintoehdokkaana ollut Tutkielma suomii nautinnollisesti ruotsalaista itsetyytyväisyyttä ja omahyväisyyttä Anderssonille tyypillisellä ironialla ja analyyttisyydellä.
Lena Anderssonin novellikokoelmassa naiset etsivät rakkautta ja hyväksyntää, tarkkailevat itseään ja toisiaan, kaipaavat ja toivovat. He kuuntelevat tarkasti sitä mitä ei sanota ymmärtääkseen sen, mitä sanotaan. Teoksen novellit solmiutuvat yhteen ja kohtaamme niiden henkilöt yhä uusissa rooleissa. Tunnelmat vaihtuvat Kieslowskin moraliteettien maailmasta Solsidanin herkullisen ilkeään komiikkaan. August-palkintoehdokkaana ollut Tutkielma suomii nautinnollisesti ruotsalaista itsetyytyväisyyttä ja omahyväisyyttä Anderssonille tyypillisellä ironialla ja analyyttisyydellä.
249 pages, Hardcover
Published September 22, 2025
152 people are currently reading
2262 people want to read
About the author
Lena Andersson
44 books404 followersLena Andersson (born 18 April 1970 in Stockholm) is a Swedish author and journalist. She won the August Prize in 2013 for the novel
Wilful Disregard
. In the same year, the same book, won her the Literature Prize given by the Swedish newspaper Svenska Dagbladet.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 285 reviews
November 25, 2023
En bra dag, kanske efter ett glas vin eller två, kan det hända att jag känner mig lite skön, en smula beläst och småsmart rent av. Kanske som kvinnan på Hoppers målning. Men om Lena Andersson satte sig bredvid skulle detta påstående förvandlas till en pinsam sofism. Att läsa Studie i mänskligt beteende är att omedelbart bli nykter och med träkepsen på ifrågasätta om man kanske bara spelade full nyss. Det är remarkabelt att en författare som sågar sin läsare vid fotknölarna också får uppskattning av densamme. Är inte det en sorts mobbning eller något?
I förordet skriver hon: ”Den exklusivt mänskliga erfarenheten av att vara kropp inne i ett själsliv är vad som formar och präglar detta kabinett av personer, huvudsakligen kvinnor, medan de sysselsätter sig med banala väsentligheter.” Givetvis har jag inget att tillägga den perfekta formuleringen om bokens innehåll.
Innan jag börjar reflektera över innehållet tänker jag ta mig rätten att pröva några ord om författaren, även fast man ska hålla isär verk och person jag vet. Men det liksom kliar i mig eftersom jag inte kan placera henne. Hon är lika egenartad som hennes namn är alldagligt. Hur ska man förhålla sig till denna intelligentia och hennes klanderfria perfektionism och rationella syn på världen, med vilken hon lyckas ringa in mänskliga känslor med precision? Hon är som en elitistisk och gammaldags lärare som leende i mjugg ser rakt igenom mig, den korkade eleven. En förbannat skicklig författare och analytiker som hatar solidaritet men som argumenterar så väl för sin sak att jag stumnar. Hon är den svenska litteraturens grymma gudinna. (Och när jag ser henne på tv smälter jag, hon framstår som oerhört trevlig och sympatisk.)
”Allt som tänks, tänks i små steg. Så blir det omöjliga möjligt, det otänkbara tänkbart. Till slut är det bara ett steg bort.”
Jag tänker steg för steg ta mig an Anderssons lärdomar om människan så får vi se om det otänkbara kan bli tänkbart även för mig. Vi börjar på 70-talet med en otrohetsaffär som leder fram till att Caroline, en ful kvinna slår ihjäl sin man med stekpannan.
-> Första lärdomen: Kvinnor kan, också göra brott.
Sen kommer vi till Märta som förälskar sig i Teodor. Någon försöker övertala henne att i enlighet med tidsandan välja sig själv, att resa och satsa på en framtida karriär istället för att prioritera en man, med argumentet att ”kärlek bara är elektroder i hjärnan”, ”en psykos med god prognos”. Men Märta står på sig och behöver sen aldrig ångra sitt val.
-> Den här kan jag redan – kärleken är mycket riktigt störst av allt. Jag vill lägga till att barn tillför mening till livet.
Märta och Teodors dotter Amanda ärver sin mammas fylliga underkropp vilken hon får rådet att acceptera. Detta gör henne rasande. ”Du får inte säga så! Det är den inställningen som gjort att jag plågas av mina lår. Er generation har haft skitvärderingar som vi nu får lida för.” ”Man ska inte behöva acceptera sig själv!”
-> Råd nummer tre från Lena Andersson lyder: Acceptera hur världen ser ut! Tro inte att det går att förändra gamla traditioner, normer finns av en orsak. Postmodernism är en bluff, det finns bara en sanning. Vi vet inte mer idag än tidigare generationer. Det finns arkaiska ideal, den muskulösa och smärta kroppen är exempel på ett sådant. Orkar man inte kämpa för att nå det idealet så är det enda rimliga alternativet acceptans. Det är ingen idé att försöka inbilla sig att feta kroppar är lika bra. Det smärtsamma i att vara kvinna och inte vara smal är något Lena Andersson ofta återkommer till.
”Om ingen utom man själv fattar brukar det vara tanken det är fel på.”
Matilda är osäker, hon vågar inte visa sig sårbar och lever därför ensam. Hon har aldrig haft sex med en man. Det sveper in en stormvind från Nordamerika ”som bar med sig en våg för kvinnans frigörelse. Kvinnorna var sedan länge både befriade och frigjorda, men det fanns alltid mer att göra.” #metoo innebär här att den ena fulare än den andra plötsligt bekänner oönskade närmanden. ”Deras utsagor skulle förstås symboliskt och som bevis för en tendens.” När de andra skäms för att de inte sagt nej skäms Matilda för att hon aldrig har getts möjligheten att säga ja. Men helt plötsligt försvinner hennes osäkerhet och hon ifrågasätter en kvinna som vittnar om att hennes pojkvän tafsar på henne. ”’Förklara för mig’, insisterade Matilda, ’varför kvinnorna ska vara något ”att ta i”, när du samtidigt tycker att det är ett övergrepp att din pojkvän tar i dig?'”
-> Dessa lärdomarna är svårsmälta: Det finns inget patriarkat. Vittnesmålen under #metoo var i vissa fall rent hyckleri. En pojkvän har och ska automatiskt ha fri tillgång till sin kvinnliga partners kropp.
Matildas väninna Ellinor är småbarnsförälder och träffar under sin föräldraledighet en annan väninna, Liselotte. Liselotte finner glädje och trygghet i att tillhöra först gruppen gravida och sen gruppen småbarnsföräldrar. Ellinor vill tvärtom inte reduceras till ”bara förälder”. Ellinor har svårt för Liselotte av flera skäl, exempelvis hennes märkliga förhållande till språket. ”Röstläget och det hon säger står inte i kontakt med det hon tror sig säga eller med det hon tänker. Kanske beror den återkommande missanpassningen på att orden och fraserna bara är en ljudkuliss..” Det enda dessa väninnor har gemensamt är aversionen mot Matilda, men när de pratat skit om henne ett slag längtar Ellinor hem till sin partner Peder.
->Femte budordet lyder: Passa dig för kvinnlig vänskap! Den kan vara knepig och bygga på osanningar och skitprat.
”Ibland när man säger till en person att hon har en fin tröja är det för att man tycker att den inte är fin. Och ibland när man säger till någon att hon är duktig är det för att hon inte är duktig. Man tycker att hon är så dålig att hon behöver uppmuntran, och man vet att man själv inte bli sämre av att säga det till just henne.
Det var ordet ”ibland” som hade vållat det största obehaget.”
När Liselotte som inte har för vana att tänka abstrakta tankar sedan får bröstcancer, inser hon livets förgänglighet och bestämmer sig för att göra vad hon verkligen vill och borde; be Matilda ”om ursäkt”. Den här så kallade ursäkten visar sig vara en oblyg sågning av Matilda som person. Matilda försöker försvara sig och sen gå därifrån men då berättar Liselotte att hon har cancer.
-> Fler exempel på hur mycket smärta tjejer kan åsamka varandra.
Nya tag med Holger som är matmissbrukare och stjäl godis och glass för att slippa skämmas för kassörskan. Han blir haffad av kontrollant Jenny men slipper polisanmälan.
-> Sjunde budordet har vi hört förut: Du skall icke stjäla. Inte heller äta för mycket.
Rawia bär slöja som ett politiskt ställningstagande och är på klassåterträff. Där hamnar hon i ett samtal med Eva, Jenny och Malin. Jenny är den butikskontrollant som upptäckte Holger (ovan) när han snattade. Malin och Eva gaddar ihop sig och ifrågasätter Jenny på ett burdust sätt i en diskussion om brott och straff. Rawia försvarar Jenny av medkänsla. Dagen efter funderar Rawia på att föreslå att hon och Jenny ska ses efter jobbet en dag men hon struntar i det för att Jenny kanske skulle vilja göra det bara för att kunna säga att hon har en muslimsk väninna.
-> Lärdomar: Kvinnlig vänskap kan vara lurig (som sagt!) och bygga på falska grunder. Det råder en misstänksamhet och missunnsamhet människor emellan. Skam är ibland ett tillräckligt straff.
”Värmen var tryckande och ögonen skar sig på solen vars strålar omvandlades till tusen kvillrande småmynt på vattenytan.”
En bekant till Eva och Jenny heter Annie. Hon är skådespelare, älskarinna till Konstantin och väninna till den äldre och franska regissören Simone. ”Hon [Simone] menade att det var i det låga och enkla som livet utspelade sig, och att det också var där det försummades.” Det enda Anne pratar om är Konstantin och ”världsförbättring”. Simone är klartänkt och menar att kvinnor är kära i idén om Mannen, det dementerar Annie men efter att ha blivit svartsjuk när Simone och Konstantin har ett intressant samtal reser hon hem och på tåget träffar hon en ny man att bli kär i. Väl hemma söker hon en terapeut som istället för vad Annie vill (ändra på människor), har till syfte att få sina patienter att acceptera att det inte går att ändra på människor. Om man blir kär i en persons personlighet kommer kärleken mer troligt att bestå.
-> Kunskapen här är att världsförbättring är för dumskallar (se punkt tre). Kvinnlig vänskap bygger ibland på låtsade känslor (se alla punkter). Att bli medveten om problem är inte ett första steg att lösa dem.
Sen är det äntligen Simones tur att vara protagonist. Hon är min favorit. Simone bor litet men centralt i Paris, har ett osentimentalt sinnelag och är inte lagd för dysterhet. ”Hon försökte aldrig ändra det som inte gick att ändra, exempelvis sin kropp och sitt utseende.” Hennes förväntningar är aldrig för högt ställda. Hon är stark och har god självtillit. ”Hon intresserade sig inte för lycka, men desto mer för att förtänksamt styra bort från olycka.” Nu är hon tillsammans med den gifta Konstantin men till skillnad från hans ex Annie har hon ett realistiskt förhållande till älskarinnerollen. Om Simone är Lena Andersson, är jag lilla spånhuvudet Annie. Annie skulle också kunna vara Ester, kanske rent av en ung version av författaren? Vem vet, vi går vidare. ”På sistone har hon [Simone] dock anfäktats av nedstämdhet..” Hon får rekommendationer om en terapeut som rabblar klichéer och tror att betrycket har med Konstantin att göra. Det har det inte. Den korrekta diagnosen är ”spegelsyndrom” eller ”omvänt Narkissosproblem”. Att se sig själv som kropp och därmed främling är onaturligt. ”Spegelkulturen är ett grymt öde för samtidsmänniskan.” Sen åker Simone till landet konsensus och möter en queerfeministisk teatergrupp. Lena Andersson framställer feministerna som ointelligenta och obildade med en pedagogisk mission. Simone säger: ”som jag ser saken är det viktigaste för den som tar teater på allvar inte hur grupper porträtteras, utan att man förstår att skilja på stilisering och imitation, på arketyp och stereotyp, på symbol och fördom, på realism och naturalism. Teaterns sanning, den smyger och viskar vid sidan av verkligheten.” Hon berättar för feministerna om spegelsyndromet som svar på deras teori om att blickar är makt. Andersson raljerar vidare när Simone gör ett besök på en gymnasieskola där Amanda (ovan) är rektor. Hon är ”omfångsrik” och ”pratsam utan att ha något särskilt att säga. Hon tolkade även sådant som tydde på oenighet som medhåll..” ”Simone kom att tänka på en mycket from människa som lärt sig urkunden utantill och inte på riktigt kunde begripa eller acceptera att en annan människa inte hade någon gud.” Även Amanda tillstår – precis som när hon var ung – att det är andras blickar som orsakar missnöje. Då tänker Simone på Denis Diderot och vad han skrev om blindas fördelar gentemot och seende. Diderot kritiserade den empiriska betoningen på syn- och hörselintryck som den primära källan till kunskap. När Diderot gick på teater stoppade han bomull i öronen för att undgå ”ordens tyranni” på samma sätt njuter Simone av teater utan att förstå svenska.
-> Det finns mycket att lära av Simone. En människa bör umgås med sitt eget och söka andra människors inre, undvika speglar och inte lägga energi på varken sitt eget eller andra människors utseende.
Malin har vi mött tidigare som Evas väninna, de lunchar tillsammans varje fredag. En vana som Malin vill bryta men inte vet hur. Eva är alltför frank och ärlig om saker som Malin tycker ska lämnas outtalade. Malin ljuger om att hon är upptagen, hon bokar om och bokar av. ”I stunder då de känner denna samhörighet, denna djupa enighet, kan Malin inte förstå varför hon jämt och ständigt umgås med planer på att få stopp på deras inrutade vana att ses var fjärde fredag. Som botgöring börjar hon berömma och smickra Eva samtidigt som hon förringar sig själv och blir alltför öppenhjärtig. Det leder till tyst ilska, i efterhand, när Eva inte ger motsvarande tillbaka.”
-> Lärdom: Kvinnlig vänskap är svår (nähä) men ännu svårare är det att avbryta den. Jag känner igen mig i Malin.
Nu är det åter dags för den svenska kunskapssynen och skolan att få sig en smäll via rektor Amanda (ovan) och en nyanställd lärare som heter Olga. Olga och hennes man förutsåg att Ryssland skulle komma att isoleras och därför flyttade de till Sverige. Eleverna retar Olga för att hon bryter och de vuxna hyser en viss misstänksamhet efter att Ukraina invaderas. Olga får kritik av Amanda för att hon framhållit kroppsideal som är ”ouppnåeliga” för eleverna. Olga svarar: ”Det jag berättade för eleverna var att det finns ett ideal för alla fenomen, och att eleverna ska rikta in sig på att söka det och inte slösa sin tid på att gå i andra riktningar än den som löper mot det inneboende målet, mot det som är meningen och sanningen. Vad jag sa om kroppar var inget annat än att de ideala kropparna betecknar våra egentliga kroppar, de som gått förlorade för oss genom slarv och underlåtenhet.” Olga ser på sina elever som ”vetedegar som under jäsningen svämmat över sina alltför små formar.” Hon konstaterar att de svenska ungdomarna vill ha ”gränslöst av allt man önskade sig och samtidigt beredas en tillvaro som om man levt i självtukt och arbetsam askes.” Olga har dessutom använt begreppet ”penis” i en grammatisk fråga. Det stämmer inte överens med skolans ”värdegrund”. Trots att Olga uppenbarligen träffat helt rätt med sin fråga genom att stimulera elevernas nyfikenhet får Olga med sig värdegrundsbroschyren hem över jullovet. Senare får hon sparken.
-> Det tolfte budordet handlar om kritik av den skola som följer barns tänkande istället för att lära dem om den strukturerade världen vi lever i där saker hänger samman och där somligt är rätt och annat fel, somligt sant och annat falskt. Det är inte upp till var och en att avgöra. Riktigt lärande kommer utifrån.
Rawia (ovan) är tillsammans med sin man på middag med andra svenska par. De pratar om en av sina anställda, som visar sig vara Rawas gamla klasskamrat. Hon heter Ruta och det framkommer att hon ljugit friskt om sin uppväxt och sina föräldrar. Rawia berättar att Ruta inte alls kommer från Lidingö utan Husby, hon var inte elitidrottsgymnast och hennes pappa inte historiker utan elektriker. Svenskarna har redan bestämt sig för att Ruta är den perfekte invandraren som arbetar bra och har en fin bakgrund och lyssnar inte på Rawia.
-> Lärdom: Det finns invandrare som är helt vanliga det vill säga varken brottslingar eller nobelpristagare. Om du är svensk: våga lyssna och ta till dig när någon bryter konsensus.
Det sista avsnittet liknar nästan exakt det första men nu handlar det om Karolina istället för Caroline (ovan). De är båda fula, men Caroline är bedrövad och missunnsam medan Karolina nalkas insikten med klarsyn och jämnmod. Caroline tänker inte så mycket och har ströjobb. Karolina utbildar sig till sminkös och sätter in en tiondel av lönen på ett sparkonto. Karolinas mamma ville visa sin dotter det vackra i världen och det gjorde hon via romantiska filmer (kanske Mitt Afrika som är en av Lena Anderssons favoritfilmer). Caroline å andra sidan tröstades av sin mor med att vackra ändå blir olyckliga och knarkar ihjäl sig. Som barn hade de båda en dröm om ett brev som skulle förändra deras liv. Som vuxna blir det båda bedragna, Caroline slår ihjäl sin man. Karolina ber sin att flytta ut.
-> Sensmoral: Visa dina barn det vackra i världen, låt dem inte växa upp med det som är svekfullt och fult. Om du har drömmar, räkna inte med att det ska hända något exceptionellt positivt – det gör det nästan aldrig.
Det var det hela! Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en rolig och elak bok, där författaren via en pregnant och humoristisk prosa och delvis ganska konstlade karaktärer proklamerar misogyni, fettförakt, modernism, bildning, frugalt leverne. Lena Andersson tycks hysa en materialistisk syn på universum och människan och därför misstror hon postmodernismens subjektiva sanningar, att språk kan skapa fenomen exempelvis att förbättra världen och att människan lever utifrån och in.
Jag älskar när Lena Andersson bråkar med mig.
I förordet skriver hon: ”Den exklusivt mänskliga erfarenheten av att vara kropp inne i ett själsliv är vad som formar och präglar detta kabinett av personer, huvudsakligen kvinnor, medan de sysselsätter sig med banala väsentligheter.” Givetvis har jag inget att tillägga den perfekta formuleringen om bokens innehåll.
Innan jag börjar reflektera över innehållet tänker jag ta mig rätten att pröva några ord om författaren, även fast man ska hålla isär verk och person jag vet. Men det liksom kliar i mig eftersom jag inte kan placera henne. Hon är lika egenartad som hennes namn är alldagligt. Hur ska man förhålla sig till denna intelligentia och hennes klanderfria perfektionism och rationella syn på världen, med vilken hon lyckas ringa in mänskliga känslor med precision? Hon är som en elitistisk och gammaldags lärare som leende i mjugg ser rakt igenom mig, den korkade eleven. En förbannat skicklig författare och analytiker som hatar solidaritet men som argumenterar så väl för sin sak att jag stumnar. Hon är den svenska litteraturens grymma gudinna. (Och när jag ser henne på tv smälter jag, hon framstår som oerhört trevlig och sympatisk.)
”Allt som tänks, tänks i små steg. Så blir det omöjliga möjligt, det otänkbara tänkbart. Till slut är det bara ett steg bort.”
Jag tänker steg för steg ta mig an Anderssons lärdomar om människan så får vi se om det otänkbara kan bli tänkbart även för mig. Vi börjar på 70-talet med en otrohetsaffär som leder fram till att Caroline, en ful kvinna slår ihjäl sin man med stekpannan.
-> Första lärdomen: Kvinnor kan, också göra brott.
Sen kommer vi till Märta som förälskar sig i Teodor. Någon försöker övertala henne att i enlighet med tidsandan välja sig själv, att resa och satsa på en framtida karriär istället för att prioritera en man, med argumentet att ”kärlek bara är elektroder i hjärnan”, ”en psykos med god prognos”. Men Märta står på sig och behöver sen aldrig ångra sitt val.
-> Den här kan jag redan – kärleken är mycket riktigt störst av allt. Jag vill lägga till att barn tillför mening till livet.
Märta och Teodors dotter Amanda ärver sin mammas fylliga underkropp vilken hon får rådet att acceptera. Detta gör henne rasande. ”Du får inte säga så! Det är den inställningen som gjort att jag plågas av mina lår. Er generation har haft skitvärderingar som vi nu får lida för.” ”Man ska inte behöva acceptera sig själv!”
-> Råd nummer tre från Lena Andersson lyder: Acceptera hur världen ser ut! Tro inte att det går att förändra gamla traditioner, normer finns av en orsak. Postmodernism är en bluff, det finns bara en sanning. Vi vet inte mer idag än tidigare generationer. Det finns arkaiska ideal, den muskulösa och smärta kroppen är exempel på ett sådant. Orkar man inte kämpa för att nå det idealet så är det enda rimliga alternativet acceptans. Det är ingen idé att försöka inbilla sig att feta kroppar är lika bra. Det smärtsamma i att vara kvinna och inte vara smal är något Lena Andersson ofta återkommer till.
”Om ingen utom man själv fattar brukar det vara tanken det är fel på.”
Matilda är osäker, hon vågar inte visa sig sårbar och lever därför ensam. Hon har aldrig haft sex med en man. Det sveper in en stormvind från Nordamerika ”som bar med sig en våg för kvinnans frigörelse. Kvinnorna var sedan länge både befriade och frigjorda, men det fanns alltid mer att göra.” #metoo innebär här att den ena fulare än den andra plötsligt bekänner oönskade närmanden. ”Deras utsagor skulle förstås symboliskt och som bevis för en tendens.” När de andra skäms för att de inte sagt nej skäms Matilda för att hon aldrig har getts möjligheten att säga ja. Men helt plötsligt försvinner hennes osäkerhet och hon ifrågasätter en kvinna som vittnar om att hennes pojkvän tafsar på henne. ”’Förklara för mig’, insisterade Matilda, ’varför kvinnorna ska vara något ”att ta i”, när du samtidigt tycker att det är ett övergrepp att din pojkvän tar i dig?'”
-> Dessa lärdomarna är svårsmälta: Det finns inget patriarkat. Vittnesmålen under #metoo var i vissa fall rent hyckleri. En pojkvän har och ska automatiskt ha fri tillgång till sin kvinnliga partners kropp.
Matildas väninna Ellinor är småbarnsförälder och träffar under sin föräldraledighet en annan väninna, Liselotte. Liselotte finner glädje och trygghet i att tillhöra först gruppen gravida och sen gruppen småbarnsföräldrar. Ellinor vill tvärtom inte reduceras till ”bara förälder”. Ellinor har svårt för Liselotte av flera skäl, exempelvis hennes märkliga förhållande till språket. ”Röstläget och det hon säger står inte i kontakt med det hon tror sig säga eller med det hon tänker. Kanske beror den återkommande missanpassningen på att orden och fraserna bara är en ljudkuliss..” Det enda dessa väninnor har gemensamt är aversionen mot Matilda, men när de pratat skit om henne ett slag längtar Ellinor hem till sin partner Peder.
->Femte budordet lyder: Passa dig för kvinnlig vänskap! Den kan vara knepig och bygga på osanningar och skitprat.
”Ibland när man säger till en person att hon har en fin tröja är det för att man tycker att den inte är fin. Och ibland när man säger till någon att hon är duktig är det för att hon inte är duktig. Man tycker att hon är så dålig att hon behöver uppmuntran, och man vet att man själv inte bli sämre av att säga det till just henne.
Det var ordet ”ibland” som hade vållat det största obehaget.”
När Liselotte som inte har för vana att tänka abstrakta tankar sedan får bröstcancer, inser hon livets förgänglighet och bestämmer sig för att göra vad hon verkligen vill och borde; be Matilda ”om ursäkt”. Den här så kallade ursäkten visar sig vara en oblyg sågning av Matilda som person. Matilda försöker försvara sig och sen gå därifrån men då berättar Liselotte att hon har cancer.
-> Fler exempel på hur mycket smärta tjejer kan åsamka varandra.
Nya tag med Holger som är matmissbrukare och stjäl godis och glass för att slippa skämmas för kassörskan. Han blir haffad av kontrollant Jenny men slipper polisanmälan.
-> Sjunde budordet har vi hört förut: Du skall icke stjäla. Inte heller äta för mycket.
Rawia bär slöja som ett politiskt ställningstagande och är på klassåterträff. Där hamnar hon i ett samtal med Eva, Jenny och Malin. Jenny är den butikskontrollant som upptäckte Holger (ovan) när han snattade. Malin och Eva gaddar ihop sig och ifrågasätter Jenny på ett burdust sätt i en diskussion om brott och straff. Rawia försvarar Jenny av medkänsla. Dagen efter funderar Rawia på att föreslå att hon och Jenny ska ses efter jobbet en dag men hon struntar i det för att Jenny kanske skulle vilja göra det bara för att kunna säga att hon har en muslimsk väninna.
-> Lärdomar: Kvinnlig vänskap kan vara lurig (som sagt!) och bygga på falska grunder. Det råder en misstänksamhet och missunnsamhet människor emellan. Skam är ibland ett tillräckligt straff.
”Värmen var tryckande och ögonen skar sig på solen vars strålar omvandlades till tusen kvillrande småmynt på vattenytan.”
En bekant till Eva och Jenny heter Annie. Hon är skådespelare, älskarinna till Konstantin och väninna till den äldre och franska regissören Simone. ”Hon [Simone] menade att det var i det låga och enkla som livet utspelade sig, och att det också var där det försummades.” Det enda Anne pratar om är Konstantin och ”världsförbättring”. Simone är klartänkt och menar att kvinnor är kära i idén om Mannen, det dementerar Annie men efter att ha blivit svartsjuk när Simone och Konstantin har ett intressant samtal reser hon hem och på tåget träffar hon en ny man att bli kär i. Väl hemma söker hon en terapeut som istället för vad Annie vill (ändra på människor), har till syfte att få sina patienter att acceptera att det inte går att ändra på människor. Om man blir kär i en persons personlighet kommer kärleken mer troligt att bestå.
-> Kunskapen här är att världsförbättring är för dumskallar (se punkt tre). Kvinnlig vänskap bygger ibland på låtsade känslor (se alla punkter). Att bli medveten om problem är inte ett första steg att lösa dem.
Sen är det äntligen Simones tur att vara protagonist. Hon är min favorit. Simone bor litet men centralt i Paris, har ett osentimentalt sinnelag och är inte lagd för dysterhet. ”Hon försökte aldrig ändra det som inte gick att ändra, exempelvis sin kropp och sitt utseende.” Hennes förväntningar är aldrig för högt ställda. Hon är stark och har god självtillit. ”Hon intresserade sig inte för lycka, men desto mer för att förtänksamt styra bort från olycka.” Nu är hon tillsammans med den gifta Konstantin men till skillnad från hans ex Annie har hon ett realistiskt förhållande till älskarinnerollen. Om Simone är Lena Andersson, är jag lilla spånhuvudet Annie. Annie skulle också kunna vara Ester, kanske rent av en ung version av författaren? Vem vet, vi går vidare. ”På sistone har hon [Simone] dock anfäktats av nedstämdhet..” Hon får rekommendationer om en terapeut som rabblar klichéer och tror att betrycket har med Konstantin att göra. Det har det inte. Den korrekta diagnosen är ”spegelsyndrom” eller ”omvänt Narkissosproblem”. Att se sig själv som kropp och därmed främling är onaturligt. ”Spegelkulturen är ett grymt öde för samtidsmänniskan.” Sen åker Simone till landet konsensus och möter en queerfeministisk teatergrupp. Lena Andersson framställer feministerna som ointelligenta och obildade med en pedagogisk mission. Simone säger: ”som jag ser saken är det viktigaste för den som tar teater på allvar inte hur grupper porträtteras, utan att man förstår att skilja på stilisering och imitation, på arketyp och stereotyp, på symbol och fördom, på realism och naturalism. Teaterns sanning, den smyger och viskar vid sidan av verkligheten.” Hon berättar för feministerna om spegelsyndromet som svar på deras teori om att blickar är makt. Andersson raljerar vidare när Simone gör ett besök på en gymnasieskola där Amanda (ovan) är rektor. Hon är ”omfångsrik” och ”pratsam utan att ha något särskilt att säga. Hon tolkade även sådant som tydde på oenighet som medhåll..” ”Simone kom att tänka på en mycket from människa som lärt sig urkunden utantill och inte på riktigt kunde begripa eller acceptera att en annan människa inte hade någon gud.” Även Amanda tillstår – precis som när hon var ung – att det är andras blickar som orsakar missnöje. Då tänker Simone på Denis Diderot och vad han skrev om blindas fördelar gentemot och seende. Diderot kritiserade den empiriska betoningen på syn- och hörselintryck som den primära källan till kunskap. När Diderot gick på teater stoppade han bomull i öronen för att undgå ”ordens tyranni” på samma sätt njuter Simone av teater utan att förstå svenska.
-> Det finns mycket att lära av Simone. En människa bör umgås med sitt eget och söka andra människors inre, undvika speglar och inte lägga energi på varken sitt eget eller andra människors utseende.
Malin har vi mött tidigare som Evas väninna, de lunchar tillsammans varje fredag. En vana som Malin vill bryta men inte vet hur. Eva är alltför frank och ärlig om saker som Malin tycker ska lämnas outtalade. Malin ljuger om att hon är upptagen, hon bokar om och bokar av. ”I stunder då de känner denna samhörighet, denna djupa enighet, kan Malin inte förstå varför hon jämt och ständigt umgås med planer på att få stopp på deras inrutade vana att ses var fjärde fredag. Som botgöring börjar hon berömma och smickra Eva samtidigt som hon förringar sig själv och blir alltför öppenhjärtig. Det leder till tyst ilska, i efterhand, när Eva inte ger motsvarande tillbaka.”
-> Lärdom: Kvinnlig vänskap är svår (nähä) men ännu svårare är det att avbryta den. Jag känner igen mig i Malin.
Nu är det åter dags för den svenska kunskapssynen och skolan att få sig en smäll via rektor Amanda (ovan) och en nyanställd lärare som heter Olga. Olga och hennes man förutsåg att Ryssland skulle komma att isoleras och därför flyttade de till Sverige. Eleverna retar Olga för att hon bryter och de vuxna hyser en viss misstänksamhet efter att Ukraina invaderas. Olga får kritik av Amanda för att hon framhållit kroppsideal som är ”ouppnåeliga” för eleverna. Olga svarar: ”Det jag berättade för eleverna var att det finns ett ideal för alla fenomen, och att eleverna ska rikta in sig på att söka det och inte slösa sin tid på att gå i andra riktningar än den som löper mot det inneboende målet, mot det som är meningen och sanningen. Vad jag sa om kroppar var inget annat än att de ideala kropparna betecknar våra egentliga kroppar, de som gått förlorade för oss genom slarv och underlåtenhet.” Olga ser på sina elever som ”vetedegar som under jäsningen svämmat över sina alltför små formar.” Hon konstaterar att de svenska ungdomarna vill ha ”gränslöst av allt man önskade sig och samtidigt beredas en tillvaro som om man levt i självtukt och arbetsam askes.” Olga har dessutom använt begreppet ”penis” i en grammatisk fråga. Det stämmer inte överens med skolans ”värdegrund”. Trots att Olga uppenbarligen träffat helt rätt med sin fråga genom att stimulera elevernas nyfikenhet får Olga med sig värdegrundsbroschyren hem över jullovet. Senare får hon sparken.
-> Det tolfte budordet handlar om kritik av den skola som följer barns tänkande istället för att lära dem om den strukturerade världen vi lever i där saker hänger samman och där somligt är rätt och annat fel, somligt sant och annat falskt. Det är inte upp till var och en att avgöra. Riktigt lärande kommer utifrån.
Rawia (ovan) är tillsammans med sin man på middag med andra svenska par. De pratar om en av sina anställda, som visar sig vara Rawas gamla klasskamrat. Hon heter Ruta och det framkommer att hon ljugit friskt om sin uppväxt och sina föräldrar. Rawia berättar att Ruta inte alls kommer från Lidingö utan Husby, hon var inte elitidrottsgymnast och hennes pappa inte historiker utan elektriker. Svenskarna har redan bestämt sig för att Ruta är den perfekte invandraren som arbetar bra och har en fin bakgrund och lyssnar inte på Rawia.
-> Lärdom: Det finns invandrare som är helt vanliga det vill säga varken brottslingar eller nobelpristagare. Om du är svensk: våga lyssna och ta till dig när någon bryter konsensus.
Det sista avsnittet liknar nästan exakt det första men nu handlar det om Karolina istället för Caroline (ovan). De är båda fula, men Caroline är bedrövad och missunnsam medan Karolina nalkas insikten med klarsyn och jämnmod. Caroline tänker inte så mycket och har ströjobb. Karolina utbildar sig till sminkös och sätter in en tiondel av lönen på ett sparkonto. Karolinas mamma ville visa sin dotter det vackra i världen och det gjorde hon via romantiska filmer (kanske Mitt Afrika som är en av Lena Anderssons favoritfilmer). Caroline å andra sidan tröstades av sin mor med att vackra ändå blir olyckliga och knarkar ihjäl sig. Som barn hade de båda en dröm om ett brev som skulle förändra deras liv. Som vuxna blir det båda bedragna, Caroline slår ihjäl sin man. Karolina ber sin att flytta ut.
-> Sensmoral: Visa dina barn det vackra i världen, låt dem inte växa upp med det som är svekfullt och fult. Om du har drömmar, räkna inte med att det ska hända något exceptionellt positivt – det gör det nästan aldrig.
Det var det hela! Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en rolig och elak bok, där författaren via en pregnant och humoristisk prosa och delvis ganska konstlade karaktärer proklamerar misogyni, fettförakt, modernism, bildning, frugalt leverne. Lena Andersson tycks hysa en materialistisk syn på universum och människan och därför misstror hon postmodernismens subjektiva sanningar, att språk kan skapa fenomen exempelvis att förbättra världen och att människan lever utifrån och in.
Jag älskar när Lena Andersson bråkar med mig.
November 14, 2023
Nominerad till Augustpriset 2023
Nja, köper inte riktigt detta som vassa personporträtt och ett gestaltande av "dagens samhälle".
Jag upplever att Andersson raljerar, skriver en på näsan och tror sig ha en fantastisk människokännedom som går bortom den gemene läsarens. Eller ja, det sistnämnda tycker jag hon visar på själv i förordet: "Det här är inte en roman, inte heller en samling noveller eller berättelser. Moraliteter hade legat närmast till hands om termen alltjämt varit i bruk. (…) Studiet av människan är en konstform, inte en vetenskap i ordets moderna betydelse. Endast medvetna och tänkande subjekt kan utöva den och då inte genom datainsamling, utan genom själviakttagelse, tolkning, igenkänning, förståelse."
När man läser det där får man verkligen höga förväntningar! Tänk sen vad snopen jag kände mig när texternas andemening var i stil med "kvinnor kan också vara dumma".
Språket då: för mig var det som att läsa Gun-Britt Sundström fast med ironi och pekpinnar istället för charm och humor. Jag har i sig noll problem med torrt språk eller pretention. Jag är själv lillgammal och kan både skriva och prata på ett lillgammalt sätt! Problemet för mig blir när texten saknar självdistans. Den får vara allvarlig, gravallvarlig till och med, men för mig som läsare blir det skumt eller komiskt när texten enligt min mening ofta ligger en bit ifrån vad som är "dagens samhälle" och ändå är sådär allvarlig och har tonen av "nu presenteras sanningen för läsaren".
Jag gillade verkligen Egenmäktigt förfarande som Andersson också vann Augustpriset för. Men den här samlingen noveller (förlåt, menar såklart moraliteter) känns ljummen. Inget bränner till, jag får inte känslan av att något står på spel, det mesta känns förutsägbart.
Disclaimer att jag lyssnade som ljudbok. Inläsaren hade ett ironiskt tonfall och betonade texten på konstiga sätt. Jag vet inte i hur stor utsträckning det påverkade boken för mig, kanske var det inte ens nåt fel på boken utan bara en inläsare som konstant värderade texten på olika sätt åt mig. I don't know! Så ta inte min recension på för stort allvar
¯\_(ツ)_/¯
Nja, köper inte riktigt detta som vassa personporträtt och ett gestaltande av "dagens samhälle".
Jag upplever att Andersson raljerar, skriver en på näsan och tror sig ha en fantastisk människokännedom som går bortom den gemene läsarens. Eller ja, det sistnämnda tycker jag hon visar på själv i förordet: "Det här är inte en roman, inte heller en samling noveller eller berättelser. Moraliteter hade legat närmast till hands om termen alltjämt varit i bruk. (…) Studiet av människan är en konstform, inte en vetenskap i ordets moderna betydelse. Endast medvetna och tänkande subjekt kan utöva den och då inte genom datainsamling, utan genom själviakttagelse, tolkning, igenkänning, förståelse."
När man läser det där får man verkligen höga förväntningar! Tänk sen vad snopen jag kände mig när texternas andemening var i stil med "kvinnor kan också vara dumma".
Språket då: för mig var det som att läsa Gun-Britt Sundström fast med ironi och pekpinnar istället för charm och humor. Jag har i sig noll problem med torrt språk eller pretention. Jag är själv lillgammal och kan både skriva och prata på ett lillgammalt sätt! Problemet för mig blir när texten saknar självdistans. Den får vara allvarlig, gravallvarlig till och med, men för mig som läsare blir det skumt eller komiskt när texten enligt min mening ofta ligger en bit ifrån vad som är "dagens samhälle" och ändå är sådär allvarlig och har tonen av "nu presenteras sanningen för läsaren".
Jag gillade verkligen Egenmäktigt förfarande som Andersson också vann Augustpriset för. Men den här samlingen noveller (förlåt, menar såklart moraliteter) känns ljummen. Inget bränner till, jag får inte känslan av att något står på spel, det mesta känns förutsägbart.
Disclaimer att jag lyssnade som ljudbok. Inläsaren hade ett ironiskt tonfall och betonade texten på konstiga sätt. Jag vet inte i hur stor utsträckning det påverkade boken för mig, kanske var det inte ens nåt fel på boken utan bara en inläsare som konstant värderade texten på olika sätt åt mig. I don't know! Så ta inte min recension på för stort allvar
¯\_(ツ)_/¯
May 4, 2024
I read this as I'm challenging myself to read more Swedish books than I usually do this year. While it was easy read and getting invested in the chapters if each person didn't really make an impact. Some where more intruiging then the rest but my feelings for this book is very much a 3 stars in the cuddle kind of book.
March 26, 2025
Välskriven och genomtänkt "bra litteratur" I guess men Zzzz så förutsägbar och stereotypa karaktärer. Kändes även som att författarens egna värderingar/åsikter genomsyrade varje dialog.
November 6, 2023
välskrivet och smart och liberalt och lite kvinnohat. classic Andersson.
December 28, 2023
En dum bok som pressar fram platta politiska poänger med tesen att Sverige är fullt av kvinnor som gör platt politik av tillvaron och inte kan behärska sitt kaloriintag. Helt klart det sämsta jag läst av Lena Andersson.
January 8, 2024
So I’ve finished yet another book for the Book Club I’m in. And this book, well… Wow… Where to start?
It’s just really REALLY irritating!!! It’s constantly trying to be “holier than thou” throughout the whole thing, pretending to just present humanity in all its colours.
And all the characters that we're supposed to follow are presented in such annoying and unnecessary detail it’s driving me up the wall.
And I still haven’t gotten to the most annoying part with the whole thing…
The fat hate and fat shaming and fatphobia that is just running through everything in this book… OMG! If you’re not comfortable in your body, don’t read this! And it’s written just the same as every time this shows up, as just pretending to care. As if it’s a flaw in the character's character (say that two times fast!).
So it’s a flaw in a person if they’re fat? WTH???? They talk about their fat thighs. How their figure is not ideal. How a gamer obviously is fat and should be ashamed (that chapter was the WORST!). It just goes on and on and on… As soon as we meet a new character the writer HAS to point out any flaws in their body and figure.
It’s just really really bad.
Combining this with the “holier than thou” attitude that is running through the entire book pretending to just present humanity, I’m impressed I managed to make it through the whole thing.
Can NOT recommend! And will not read anything more by this writer!
It’s just really REALLY irritating!!! It’s constantly trying to be “holier than thou” throughout the whole thing, pretending to just present humanity in all its colours.
And all the characters that we're supposed to follow are presented in such annoying and unnecessary detail it’s driving me up the wall.
And I still haven’t gotten to the most annoying part with the whole thing…
The fat hate and fat shaming and fatphobia that is just running through everything in this book… OMG! If you’re not comfortable in your body, don’t read this! And it’s written just the same as every time this shows up, as just pretending to care. As if it’s a flaw in the character's character (say that two times fast!).
So it’s a flaw in a person if they’re fat? WTH???? They talk about their fat thighs. How their figure is not ideal. How a gamer obviously is fat and should be ashamed (that chapter was the WORST!). It just goes on and on and on… As soon as we meet a new character the writer HAS to point out any flaws in their body and figure.
It’s just really really bad.
Combining this with the “holier than thou” attitude that is running through the entire book pretending to just present humanity, I’m impressed I managed to make it through the whole thing.
Can NOT recommend! And will not read anything more by this writer!
March 13, 2024
Vi får följa ett tiotal, väldigt olika, kvinnor och verkligen komma in i deras inre tankar. Ibland är det roligt, ibland provocerande och ofta känns det ganska träffsäkert. Jag gillade även hur de olika personerna på olika sätt vävdes ihop och dök upp i varandras liv. Samtidigt blir man nästan lite nedstämd över hur tråkiga vissas inre är och hur de ser på världen väldigt krasst. Men det vad nog tanken…
December 10, 2023
Som hon skriver!
December 29, 2024
Lena Andersson beskriver både människor och situationerna de omsluts av SPOT ON! Många ggr ville jag skratta rakt ut över hur typisk människan kan vara.
Hon lyckas fånga alla våra pinsamma, förutsägbara och störiga sidor. Jag uppskattar en bok som inte alltid romantiserar allting…
Solklart 5a
Hon lyckas fånga alla våra pinsamma, förutsägbara och störiga sidor. Jag uppskattar en bok som inte alltid romantiserar allting…
Solklart 5a
July 26, 2025
För några år sedan läste jag tillsammans med en bokcirkel Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”, och hatade den. Det var en av de tråkigaste och mest irriterande böcker jag någonsin läst, vilket fick mig att i flera års tid helt tappa tron på juryn som delar ut Augustpriset då boken hyllas som ett modernt mästerverk. MEN! Jag var i en dålig period av mitt liv då och kan se att temat på boken absolut inte passade mig. Därför tänkte jag att det kunde vara värt att plocka upp ett annat verk av författaren, och ”Studier i mänskligt beteende” - en bok som handlar om olika kvinnors liv - lät som något som faller mig mer i smaken.
Men… Ahem… Lena Andersson, låt mig fråga en sak: Varför hatar du kvinnor?
Hon inleder så starkt och självsäkert med att påstå att detta varken är en novell, berättelse eller roman - utan att istället borde detta närmast betraktas som moraliteter. Efter dessa starka ord levererar hon sen den här skiten. Imponerande Lena.
Hela boken känns mossig och fördomsfull, lite som att ta ett stort kliv tillbaka i tiden på värsta tänkbara sätt. När en skapar en sådan självsäker inledning som höjer upp sina egna tankar och åsikters värde till skyarna kan en ju tycka att författaren borde skriva om något som känns intressant och nytt, men istället för det plockar Lena fram alla platta stereotyper hon kan hitta bara för att få njutningen av att trycka ner dem i marken.
Hon hatar på feminister. Hon hatar på kvinnor som vågar tänka att de vill vara fria i livet och drömma om något mer än att enbart kärleken till en man ska fullborda dem. Hon tycker att kvinnor som vågar stå upp mot sina förövare gnäller, och att rasism mot muslimer inte längre är ett problem utan att de skapar det själva i sitt huvud. Sen väljer hon även att i boken utmåla alla kvinnor som kämpar för en bättre värd och rättvisa som kalla och klumpiga - utan finkänslighet och känsla för kärlek.
Det var mycket jag ogillade i boken, rent av hatade, men delen som kom att störa mig mest är när hon drar upp exempel från Me Too och istället vänder perspektivet till: Jaha ni tycker det är jobbigt när män rör vid er när ni inte vill - men vet ni vad som är jobbigare? Att män inte rör vid en fast en önskar att de skulle göra det!
Tack Lena Andersson för att du återigen fick mig att tvivla på Sveriges största litteraturpris som valde att nominera ”Studier i mänskligt beteende” till Augustpriset 2023. Jag anser detta en seger för alla underbara kvinnor som finns i världen och som kämpar för rättvisa att denna mossiga skit inte vann.
Men… Ahem… Lena Andersson, låt mig fråga en sak: Varför hatar du kvinnor?
Hon inleder så starkt och självsäkert med att påstå att detta varken är en novell, berättelse eller roman - utan att istället borde detta närmast betraktas som moraliteter. Efter dessa starka ord levererar hon sen den här skiten. Imponerande Lena.
Hela boken känns mossig och fördomsfull, lite som att ta ett stort kliv tillbaka i tiden på värsta tänkbara sätt. När en skapar en sådan självsäker inledning som höjer upp sina egna tankar och åsikters värde till skyarna kan en ju tycka att författaren borde skriva om något som känns intressant och nytt, men istället för det plockar Lena fram alla platta stereotyper hon kan hitta bara för att få njutningen av att trycka ner dem i marken.
Hon hatar på feminister. Hon hatar på kvinnor som vågar tänka att de vill vara fria i livet och drömma om något mer än att enbart kärleken till en man ska fullborda dem. Hon tycker att kvinnor som vågar stå upp mot sina förövare gnäller, och att rasism mot muslimer inte längre är ett problem utan att de skapar det själva i sitt huvud. Sen väljer hon även att i boken utmåla alla kvinnor som kämpar för en bättre värd och rättvisa som kalla och klumpiga - utan finkänslighet och känsla för kärlek.
Det var mycket jag ogillade i boken, rent av hatade, men delen som kom att störa mig mest är när hon drar upp exempel från Me Too och istället vänder perspektivet till: Jaha ni tycker det är jobbigt när män rör vid er när ni inte vill - men vet ni vad som är jobbigare? Att män inte rör vid en fast en önskar att de skulle göra det!
Tack Lena Andersson för att du återigen fick mig att tvivla på Sveriges största litteraturpris som valde att nominera ”Studier i mänskligt beteende” till Augustpriset 2023. Jag anser detta en seger för alla underbara kvinnor som finns i världen och som kämpar för rättvisa att denna mossiga skit inte vann.
July 20, 2025
Väldigt svag för allt Lena Andersson skriver, och detta var väldigt mycket Lena Andersson, i nivå med barn som ska äta gröt. Bra flöde i kapitlen och lagom mycket sammankopplade. Hade varit intressant om en annan författare tog sig an samma idé, jag upplevde valet av historier och kritik och mänskliga egenheter väldigt färgad av Andersson själv.
June 14, 2025
Småkul, otroligt raljerande och herregud vilken deppig människo- och kvinnosyn
August 8, 2025
Välskriven, smart, lite raljant och ganska rolig. Den här boken skulle jag kunna läsa igen! Jag blir sugen på att se teateruppsättningen.
January 8, 2024
Vissa kapitel är så träffsäkra och välskrivna att jag skrek rakt ut när jag läste. Har typ själv svårt att förstå exakt varför - pga boken är skrämmande on point? Pga jag själv känner mig synad och lite rädd? Pga njutning av läsupplevelsen? ??!?! Rekommenderar mycket starkt!
March 12, 2024
Lite som att vara fast i ett samtal med någon som själv tycker att de säger något oerhört viktigt som svar på en fråga du ställt, men i själva verket hörde de frågan fel och nu orkar du bara inte rätta dem utan nickar snällt.
October 31, 2023
Ah, perfekt avvägd ironisk ton och lagom torra träffsäkra iakttagelser av mänsklig interaktion! Sånt jag gillar
December 26, 2023
Jag tycker att Lena Andersson är fenomenal på att iaktta mänskliga beteenden och att formulera dessa till text.
April 9, 2025
Emellanåt väldigt rolig, tyvärr är samhällssatiren över "Svenskan" platt och endimensionell. Som att läsa en lång och putslustig krönika. Tack vare sin lättlästhet perfekt flyg- eller tågläsning.
September 26, 2024
Lena! En äkta intellektuell skalle och litterär edgelord som petar i det samtida subtila skavet. Ett nöje att läsa!
April 1, 2024
Det är så träffsäkert och bra! Det var en solklar 5/5 i första halvan av boken
Read
February 19, 2024Jag vill inte ge denna bok något betyg, jag kan nog inte med gott samvete gör det. Hade jag gett den en stjärna hade det nog blivit 3, men jag vet att den egentligen borde vara närmare 5. Den här boken kändes som att den var skriven av ens gamla svensklärare som lite liknar karaktären Olga i boken. Sträng och korrekt, kompromisslös. Boken välkomnar mig inte alls, språket skapar en barriär mellan oss. Det låter lite töntigt men mitt ego blev nog lite sårat av den här boken. Den är för svår. Men samtidigt, inte svår alls. Stundtals tänkte jag medan jag läste: ”Men gud, ingen människas inre kan väl låta på det här sättet?” Sen insåg jag att jo, precis såhär låter det nog hos många.
Boken var verkligen en studie i mänskligt beteende, och det var jag nog inte beredd på. Även om många karaktärer var fett keffa och störiga så var dom riktiga människor, och det gjorde dom ännu jobbigare. Jag har nog aldrig läst en bok som så oförskönat presenterar hur det kan se ut i vissas huvuden.
Boken var verkligen en studie i mänskligt beteende, och det var jag nog inte beredd på. Även om många karaktärer var fett keffa och störiga så var dom riktiga människor, och det gjorde dom ännu jobbigare. Jag har nog aldrig läst en bok som så oförskönat presenterar hur det kan se ut i vissas huvuden.
January 8, 2024
Jag vill verkligen tycka om Lena Andersson. Men för varje bok jag läser av henne så blir jag bara mer trött på henne.
Intressant att våga ge sin bok titeln Studie i mänskligt beteende samtidigt som hon inte klarar av att porträttera något annat beteende än det stereotypa. Hennes karaktärer är osannolika och förutsägbara, onyanserade. Det tråkigaste var dock att det är smärtsamt tydligt i boken vad som är hennes syn på saker. Berättelserna kändes konstruerade bara så att hon kan yttra alla de där, i hennes ögon, smarta insikterna om samhället och människor.
Intressant att våga ge sin bok titeln Studie i mänskligt beteende samtidigt som hon inte klarar av att porträttera något annat beteende än det stereotypa. Hennes karaktärer är osannolika och förutsägbara, onyanserade. Det tråkigaste var dock att det är smärtsamt tydligt i boken vad som är hennes syn på saker. Berättelserna kändes konstruerade bara så att hon kan yttra alla de där, i hennes ögon, smarta insikterna om samhället och människor.
November 4, 2024
Så många liv som ryms i denna korta bok. Berättelserna är pricksäkra och ofta smålog jag i mitt stilla sinne för kunde relatera. Imponerad över hur historierna vävdes ihop, blev påmind om att alla bär på sina egna livsöden. Velar mellan en 4 och en 5 i betyg, så bra var den.
February 10, 2024
Vilket slöseri med min tid. Gillar inte Anderssons raljerande över kvinnor och hur de är mot varandra.
Det kanske är så att det finns liknande kvinnor men antalet odrägligheter i den här boken ger mig en besk smak i munnen.
Det kanske är så att det finns liknande kvinnor men antalet odrägligheter i den här boken ger mig en besk smak i munnen.
March 8, 2024
Otroligt välskrivna, lätt sammanhängande berättelser om ett antal kvinnor i olika livsskeden. Språket är rikt och precist. Karaktärerna är intressanta och trovärdiga. Stundvis provocerande, och ofta hög igenkänningsfaktor.
Har inte läst något av Lena Andersson tidigare, så ser med glädje fram emot att läsa hennes äldre böcker.
Har inte läst något av Lena Andersson tidigare, så ser med glädje fram emot att läsa hennes äldre böcker.
March 24, 2024
Lena Andersson är verkligen en stjärna på att skriva om besatthet! Handlar ju även om annat men det som verkligen drog in mig. Det var ändå spännande att se hur de olika personerna som följdes kopplades ihop med varandra till ett stort nät av människor, och känns också som att man fick följa varje person precis så länge som det passade? Kände verkligen att man var klar med personen när det gick vidare så kändes väldigt väl avvägt
November 13, 2023
Jag blir både underhållen och provocerad. Lena skriver bra och medryckande, oftast med god tonträff.
Men det blir lite väl många variationer på samma tema; Lenas medmänniskors och samtidens självbedrägerier och självgodhet.
Men det blir lite väl många variationer på samma tema; Lenas medmänniskors och samtidens självbedrägerier och självgodhet.
March 24, 2025
2.5/5
February 21, 2024
Kanske 3,5 men tyckte den var kul att läsa och kunde känna igen mig, även om hon är en störig person
Displaying 1 - 30 of 285 reviews