Hur ska man stå ut med sin och andras förvandlingar? Och vad gör det med en människa, en åldrande kvinna, att vara besatt av ”skönhet”?
Laura har tänkt på sig själv som sansad, men ett plötsligt möte när hon närmar sig sextio skakar om henne. Hon hade nästan glömt den yngre och undersköne Bertil som hon gav privatlektioner i engelska inför hans giftermål i London. Det var många år sedan. Nu är han skild, bostadslös och knäckt. De börjar ses, och de känslor hon en gång hade tycks bli besvarade – åtminstone till dels. Mötet leder till ett samboförhållande, så småningom alltmer präglat av hemligheter och gamla sår.
Skönheten är en roman med blinkningar till Lauras favoriter Ovidius och Shakespeare, och en berättelse som kretsar kring just temat ”förvandling”, metamorfos – inte minst åldrandets i ett samhälle som inte vill kännas vid det.
Inger Edelfeldt (born 1956 in Stockholm) is a Swedish author and translator, as well as the illustrator of many books. She made her debut in 1977 with the book Duktig pojke ("Good Boy"). She has written around 20 books since then, most of which are novels, short stories, poetry books, and books for children and young people. She won the Deutscher Jugendliteraturpreis in 1987.
She is internationally known as a Tolkien illustrator through her paintings for the 1985 Tolkien Calendar. She has also painted the covers of several Swedish editions of J.R.R. Tolkien´s books in the seventies and eighties.
Det är som att hon är inuti min hjärna. Exakt så här är det att hata sitt utseende, och att skämmas för att man överhuvudtaget bryr sig om sitt utseende. Har inte upplevt ett sånt förhållande som boken handlar om MEN HERREGUD jag vill krypa ur skinnet stämningen passiviteten ALLT det är fruktansvärt!!!! Önskar jag bättre kunde beskriva exakt vad det är med boken som gör den exceptionell. Den känns mättad och VERKLIG, det är väl det. Uppfriskande och ärlig och ovanligt nog en samtida relationsroman som inte är navelskådande eller självförhärligande för fem öre.
Lyssnat som ljudbok, och jag tror verkligen att uppläsarens betoning totalt påverkade min upplevelse till det negativa. Är det en så här dryg, osympatisk berättarröst när man läser den fysiska boken? Det känns som en tolkning, och jag stör mig så fruktansvärt på huvudpersonens ytlighet och textens fokus. Det var verkligen inte en bok för mig. Gillar i regel osympatiska karaktärer, men här hittade jag inget fäste alls.
Temat skönhetshets behandlas intressantare i novellsamlingen Ymnighetshornet av Soraya Bay.
Jag har älskat Inger Edelfeldt länge. Hon fick mig att leta efter Lisa Gerrards debutalbum "The mirror pool" i skivbutiker pga boken Skuggorna i spegeln. Hade ingen aning vad det var för musik, men BEHÖVDE höra den. Hittade skivan till slut i New York. Lyckan! När mamma introducerade novellsamlingen "den förunderliga kameleonten" knockades jag fullständigt.
Vilket leder mig till att jag blev lite förundrad över den här boken. Det är inte riktigt Edelfeldt som jag är van med henne.
Att vara kvinna och åldras är inte helt lätt i dagens samhälle, det är väl till viss den vad boken skildrar. Den handlar också om längtan, sorg, en önskan att bli sedd och vad vi egentligen önskar. Vad betyder vårat skal för oss? ÄR vi vårat ansikte? Vem är vi när ansiktet faller av?
2,5 kanske. Hade höga förväntningar efter Porträtt av en hungrig flicka, som inte infriades. Förstod mig inte riktigt på Bertil som karaktär, och särskilt inte hans allra sista utspel. Trots att jag kan känna igen mig i en del av smärtan som Laura känner gentemot kroppens åldrande så kändes hon ändå distanserad. Mycket navelskådning och upprepningar.
Betyg: 2,5 Det finns något mycket sorgligt över den här boken. Kring huvudpersonens Laura tankar om sig själv, obalansen mellan könen och hur så mycket till slut bara handlar om yta. Relationen är destruktiv och sårig, men vi gräver aldrig helt i den på djupet. Karaktären Bertil känns på många vis obegriplig och från mitten av boken önskar jag bara att Laura kunde ta sig samman och välja sin egen väg, där hennes kunskaper och drömmar måste få väga tyngre än hennes spegelbild.
"Skönheten" av Inger Ederfeldt är en bok som ger en kvävande känsla. Känslan av huvudkaraktären Laura som kvävs av sitt åldrande och sitt förhållande med den några år yngre Bertil. Laura översätter Ted Hughes "Tales from Ovid" ett återberättande av Ovids metamorfoser, och genomgår parallellt sin egen metamorfos. Förvandlas till en varelse: den gamla kvinnan. Utlämnad åt sitt ansikte och sin kropp i förändring. Boken speglar en symbolik: från skönheten till odjuret.
Temat "att åldras som kvinna" är intressant att läsa om och något som i dagens populärkultur verkar bli allt mer tabu. Varenda kvinna på film och i media tycks genomgå ingrepp eller fillers. Fillers som också sprider sig så långt ner i åldrarna och blir allt mer lättillgängligt. Detta krig som tycks utkämpas mot kvinnors ansikte och kroppar, som pågått länge men som blir allt mer utbrett. Som gör mig både arg och sorgsen på samma gång.
Något som jag tröttnar lite på i läsningen är Lauras ganska frustrerande kärleksförhållande. Som läsare ser man hur det trycker ner henne och att det får pågå år efter år. Ett förhållande som nästan aldrig är bra och därför svårt att förstå sig på. I början tycker jag det är tydligt att det är ungdomen Laura ser i sin sambo Bertil som är några år yngre än henne, den hon känner försvinna ifrån henne. Men när även Bertil blir äldre och genomgår sin egen metamorfos är det svårare att förstå deras tvåsamhet. Deras platoniska runtassande i samma lilla lägenhet.
Trots att jag tröttnar lite på att läsa om bokens "kärleksrelation", är den läsvärd! Ämnet och skrivspråket är intressant och boken flyter fint.
Laura stöter på den yngre Bertil, som hon tidigare gav privatlektioner i engelska. De blir ett par och flyttar ihop. Men det finns en kil mellan dem. Laura är besatt av sitt åldrande och Bertil blir allt svårare att nå.
Ingers förra bok ”Porträtt av en hungrig flicka” var något så ovanligt som en fräsch take på vampyrgenren. Det var ärligt och på gräsrotsnivå. Inte förfinat på något annat vis än prosan, som var fantastisk. Och så fortsätter det här, även om ”Skönheten” är en helt annan bok, i en helt annan genre. Fast ändå inte. Inger besitter en magisk fingertoppskänsla för det skrivna ordet. Det rinner liksom ut ur sidorna. Själva premissen är kanske inget som skulle intresserat mig annars, men fan vad bra det blir i Ingers händer.
Det är diskbänksrealism rakt av. Naket, ärligt och sårbart. Det är en bok om sorg, att vilja hålla fast vid tryggheten, vare sig den ligger i ett vackert yttre eller i familjeförhållanden.
2.5 stjärnor. Intressant koncept o en riktig tänke ställare. Kändes intressant o läsa om lite äldre huvudkaraktärer också. Men tyvärr hade jag för höga förväntningar på boken o blev besviken. De blev också i slutändan väldigt tungt också o läsa om Laura o Bertils toxic relation...
Inger Edelfelt skriver som alltid med skärpa, vilket jag gillar. Texten blir lite magisk. Det är något övernaturligt med hennes karaktärer som hon mejslar fram liksom vetenskapligt under lupp. Boken handlar som titekn antyder om vår relation till skönhet, men också om fåfänga och frövandlingar. Vad ger skönheten och vad innebär frånvaron av den. Vi möter den fd engelskalektorn Laura som är fixerad vid fjust skönhet. Dels sin egen avtagande, som hon kanske aldrig haft men ändå kämpar för att hålla uppe med smink och hårfärg under åren mellan 60 och 70. Och den åtta år yngre och bildsköne Bertil som hon lever med och som tvärtom låter skägget växa sig yvigt och förfular sig. Här finns en tydlig parallell till Ovidius metamorfoser som hon översätter från engelska. Skildringen av den kärlekslösa relationen är smärtsam och kvävande. Det är intressant hur de ser på varandra, men håller inte helt. Vissa trådar tappas lite för lätt. Ändå läsvärd om ett ämne som sällan berörs, fåfänga och skamamen över fåfänga.
En svag tvåa tack vare Inger Edelfeldts styrka och skicklighet som författare, och det tankeväckande ämnet om åldrande och utseendefixering och hur samhället ser på en kvinnas värde. Men det var nära att jag inte lyssnade klart. Så oerhört osympatiska karaktärer, endast väninnan är lite mer av en fungerande människa, men henne får man aldrig lära känna. Huvudpersonen, Laura, är en 60+årig extremt gåfäng kvinna som helt fastnat i livet. När hon blir tillsammans med en yngre snygg karl som hon kände förr kollapsar hennes liv i en extremt dysfunktionell relation. Han är odräglig och slutar sköta hygienen men ändå vill hon ha kvar honom. Vilken mardröm.
Yta förtrollar och förgör. Laura blir ihop med en yngre vacker man. Mannen har en hel del bagage och är sluten. Ingen som pratar om det som trycker inombords. Laura blir alltmer ängslig över sitt åldrande och sitt utseende. Deras relation blir alltmer spänd och kall. Läsvärd.
vackert språk, fruktansvärt människoöde. Ett mörker som var svårt att ta in. Kanske överdriver jag? Men det var något djupt obehagligt över hela boken som både fångade och förskräckte mig.
Jag tyckte premissen var rätt spännande, och jag gillar Edelfeldts exakta språk, men det föll liksom ut lite tomt och intetsägande. Den hade gärna fått vara mer vass eller mer utspårad.
Gillade ändå den här! Gillar temat skarpt och oväntat positiv till ångesten över samtiden. Men tkr temat blir överglänst av relationen till Bertil som är så jäääääävla unlikable? Mansbebis!
Blev besviken. Hade förväntat mig mer. Kunde inte ta personen Bertil på allvar. Huvudpersonen Lauras tankar runt sitt utseende och åldrande var relativt väl skildrade. Smärtan finns där. Men trots igenkänning så kände jag ändå en viss distans. Dock var många tankar som Laura hade runt utseende verkligen träffsäkra. Men som sagt ändå besviken, tror jag hade alldeles för höga förväntningar.