Skaparen är en svensk thriller med högt tempo. Det är Jonas Moströms och Arne Dahls första gemensamma bok och det märks att de haft roligt när de skrivit Skaparen. Den är fylld av underfundigheter, lek med ord, associationer och blinkningar åt litteratur och annan kultur. Som exempel dyker personer från andra romaner av författarna upp i berättelsen i förbifarten, en av karaktärerna heter Stagnelius i efternamn och hans rullstol heter Rosinante, en annan heter Woolf i efternamn och Jämtland förekommer i många detaljer. Allt går inte att återge och förmodligen missar jag en massa referenser. Just den här biten gillar jag med Skaparen, men det räcker inte för mig. Jag konstaterar att Skaparen inte var min typ av spänningsroman.
Skaparen är den första delen i en serie under benämningen True fiction. Det i sig är en förstås en motsägelse, och jag är inte helt på det klara vad det innebär. Den är delvis en polisroman, delvis en internationell thriller, delvis en litterär roman. Det blir för ryckigt för min smak, och i synnerhet har jag svårt för de internationella bitarna som känns overkliga. Detta till trots för att såväl klimatkrisen och fake news är viktiga delar. Intrigen är oerhört invecklad, med flera lager, och en metastruktur där man som läsare behöver vara fokuserad och påläst. Jag har svårt att hänga med i svängarna och tycker den är rörig. Ännu svårare har jag att uppbåda tillräckligt med intresse för händelserna och karaktärerna.
Karaktärerna då. Tom liknar en karaktär i en actionfilm där allt går åt skogen, men som lyckas rädda sig på något vis. Polisen Olivia är en syntes av alla märkliga poliser i litteraturen, och självklart så ägnar hon sig åt kampsport. Lennart i rullstolen är en märklig karaktär, med långa utläggningar. I början gillar jag Toms son och Olivias dotter, men även deras agerande blir konstigt. Polisen Nazrin Halabi är en karaktär som i alla fall i den här delen är den enda som på riktigt är polis.
Skaparen utspelar sig i Stockholm, och miljöbeskrivningarna är bra. Nu när jag lärt känna staden bättre så kan jag följa händelseförloppet på ett annat sätt, och direkt få bilder. Karaktärerna rör sig i områden som jag faktiskt känner till. Jag roar mig med att följa karaktärerna på google maps, vilket ger en bra dimension till berättelsen.
Förlaget skriver att Skaparen har ”svart humor och bisarra karaktärer” och i det kan jag instämma. Möjligen är det också det som gör att det inte är en bok för mig. Jag gillar sarkasmer och torr humor, men det är inte alltid en mörkaste humorn passar mig. Men förmodligen är det en kombination av olika faktorer som gör att jag inte alls fastnar för den här berättelsen. Det verkar dock många andra ha gjort.
Betyg: 3-