Jag läser ju fortfarande serien, vilket innebär att den håller på att ge mig NÅGONTING, och jag tror att detta någonting är världsbygget. Jag njuter av att få se världen träda fram långsamt men säkert, och det märks ju rätt stenhårt att det här med -häftiga koncept- är Björkelid riktigt bra på. Men i den här boken var tempot helt åt fanders och karaktärsporträtten kändes ännu mer som kugghjul som bara mekaniskt tickade på. Jag hade enorma problem med den grunda framställningen av Nathila och Sailja som en bra och en dålig flicka, där den ena pratar jättemycket (dåligt) och den andra är stillsam och tillbakadragen och mystisk (bra). Björkelid försöker ju faktiskt aktivt ifrågasätta könsroller genom att Sunia och Wulf är bra på olika saker som de inte ska vara bra på rent traditionellt, och även om jag verkligen uppskattar försöket, är det fortfarande lite klumpigt gjort. Jag vet inte, jag kommer läsa resten av serien eftersom jag fortfarande gillar det överhängande temat och stämningen, och Björkelid är fortsatt duktig på miljöbeskrivningar. Men jag önskar bara att han liksom fyllde ut sagda mijö med mer folk jag trodde på. Stort undantag för Hug, som trots sin korta tid i boken ändå lyckas vara spännande och intressant! Hade velat ha mer än ytpresentationen på honom.